• Stina2­5
    Äldre 22 Dec 18:37
    27369 visningar
    29 svar
    29
    27369

    The vagina... långt o ledsamt

    Jag har skrivit förut om mitt underliv som delvis är ett stort problem för mig och har varit länge.. vad det nu är 6-7 år. Nu har jag fått komma till en vulvamottagning (äntligen!! alltid fått höra att glidmedel är lösningen) för är en spricka precis bakåt vid "ingången". Den spricker i stort sett alltid upp när jag har sex. Minns första gången det hände, jag var helt öm dagen efter och tittade med en spegel och såg en liten spricka. Hade sex när jag var full, osugen och med en STOR kille haha. Gjorde rätt ont. Sen har den återkommit. Den är liten och läker alltid efter några dagar men den förstör mitt liv! Det gör självklart ont och kanske spänner jag mig ibland, men framförallt kan det svida efteråt.

    Jag förknippar sex med ångest och har ingen lust vilket är det värsta av allt. Efteråt när jag går på toa och ser en liten strimma blod blir jag lika besviken. Fast jag känner att det "spricker" hoppas jag varje gång att det inte gick sönder. Mår dåligt efteråt. Känner mig likgiltig, deppig och ful. Har dåligt samvete för att vi aldrig har sex, min älskade säger att det är ok att oralsex är lika bra men jag vill väl också ha sex med penetration. vi har inte ens fyllt 30 år, har inga barn och är relativt nykära fortfarande. Vi borde ha massa sex! Det hade vi i början och för första gången i mitt liv kunde jag ha regelbundet sex i ett halvår utan att det gick sönder, men sen kom sprickan tillbaka.

    Jag fick i samma veva veta att jag hade kondylomvårtor, för typ ett år sen, som försvann sen. Nu tror läkarna att viruset är kvar o sitter i sprickan och att det är därför det inte orkar läka ihop ordentligt. Kanske har jag haft kondylom läääänge utan symptom. Läkaren var väldigt kaxig, en såndär nonchalant överläkare som trodde det skulle läka till nästa besök efter 2 månader fast jag sa att jag haft det såhär i många år!

    Nu har de kommit fram till att de inte sett detta förr och kanske får jag ha det såhär hela livet. Men de tänker skära bort själva sprickan, skicka på analys och sy ihop. Det värsta som kan hända är att jag spricker som vanligt när vi har sex igen. Men då har vi åtminstone försökt och skickat det på analys säger läkaren. Det är väl sant men jag tror inte på detta. Det verkar inte han hellr göra men det är liksom enda alternativet. Jag hatar att känna mig som en försökskanin, det är ju min kropp, vad bryr de sig om det blir värre? De fattar liksom inte att jag är en människa, inte bara ett underliv de ska fixa.

    Möjligen kan man testa Aldara men det var läkarna överens om att det skulle vara ganska plågsamt eftersom det är en kräm som startar en inflammation på kondylomvårtorna (jag har inga längre, det blir alltså direkt på sprickan), meningen är att immunförsvaret ska fatta att det måste ta hand om skiten där nere. Jag känner inget hopp, är så himla ledsen och rädd att det ska vara såhär hela livet. Det orkar jag inte! Jag har testat allt tror jag, salvor, oljor, rätt trosor, sover naken, duschar inte med tvål osv. Vi provar olika ställningar, glidmedel, är försiktiga, pratar osv men inget hjälper. Jag vet att de finns fler med jobbiga problem, samtidigt som det gör mig ledsen är det skönt att veta att jag inte är ensam. Men det finns väl ingen som har samma problem som jag? Vore intressant att ni provat nån större åtgärd, typ operation?

  • Svar på tråden The vagina... långt o ledsamt
  • Stina2­5
    Äldre 24 Dec 10:13
    #7

    Jag slutade med cerazette i somras, det var det läkaren ville vänta på och se ifall det blev bättre. Men det blev det inte, ingen skillnad alls. Jag var på hudkliniken ang. kondylom först och var så ledsen och vägrade ge mig, jag började även prata om och ville att nån skulle fixa sprickan. Jag fick komma till en kurator som bestämde om jag var en kandidat till vulvamottagningen. Det är en grupp som består av barnmorska, hudläkare, överläkare, kurator. De flesta som går dit har vestibulit. Men mottagningen är intern, det är inget de går ut med. Jättekonstigt för det är säkert många som skulle vilja ha hjälp..

    Jag har provat olivolja, barnolja, glidmedel, krämer av flera slag. Men nu tror de ju på vad jag säger och det är inget jag kan ändra på själv för som de gynekologer jag träffat har sagt: det ÄR en spricka. Det är liksom fakta att det inte är tillräckligt starkt där nere för att helt läka. De förstår att den gör ont. Antagligen är det kondylomviruset som finns kvar, bara för att vårtorna är borta kan man ju ha viruset. Det är ju typ 80% av alla som har det och de flesta får INTE vårtor. Men då har jag antagligen fått kondylom typ första gången jag hade sex men inte fått vårtor förrän nu.

    Jag blir så arg och det känns så orättvist. Visst finns det värre problem men detta är ett stort problem för mig. Jag önskar att det hade pratats mer om könssjukdomar när jag var yngre och att det faktiskt kan få konsekvenser. Jag hade tex ingen aning om att man kunde få cellförändringar av kondylom som jag fick. De togs bort och efter återbesöket är allt normalt igen. Men de som vägrar gå på kontroller och med otur kan ju få cancer. Det är ju det de gör reklam för på tv nu, att man ska vaccinera unga tjejer med Gardasil. Surt att det inte fanns när jag var liten :( Det är så jäkla tungt, jag går hos en kurator men det känns som att ingen förstår. Jag önskar att operationen hjälper men jag orkar knappt hoppas.

  • Stina2­5
    Äldre 24 Dec 10:54
    #10

    Ja kräv att få hjälp, annars har det fler år plötsligt. Jag vill inte oroa dig eller så men man kan inte veta säkert att man inte har en könssjukdom, kondylom är ju symptomfritt om man itne får vårtor så viruset kan du ha ändå. Man kan inte ta något prov. Alltså är det inget problem om man inte har besvär. Men har du en spricka som inte läker kanske det är samma för dig. Kräv hjälp. Eftersom läkaren säger att i stort sett alla ungdomar har viruset så är det inte så otroligt. Men det är vårt eget immunförsvar som ska ta bort det och mitt är kanske lite trögt.

  • Stina2­5
    Äldre 2 Jan 17:02
    #13

    Cltsp, vad avundsjuk jag blir! Gud så skönt för dig att vara av med det. Jag hade verkligen hoppats på att det skulle bli bättre för mig också men icke. Kanske om jag väntar lite till, slutade äta dem i somras. Santana6, jag har blivit penslad med ättika men det syndes inget.

    Jag är osäker på om jag vill göra operationen, tänk om det blir värre? Tänk om det förstörs nåt.. Att det blir stramt o svider, bränner. Kanske blir vestibulit. Eller att det blir nåt med nån nerv så att det börjar göra skitont. Egentligen skulle jag väl kunna leva med skiten men jag har ju ingen sexlsut. Jag känner verkligen ingen lust. Det är nog egentligen det jag blir deprimerad av. Mitt ex kände jag inte heller nån lust för men det berodde ju på att jag inte var kär i honom. Jag är livrädd att mina känslor svalnat för min nuvarande, fast det är inte så. Börjar känna att jag "ställer upp" för att jag känner mig så jäkla dålig annars. Men han pressar mig aldrig, snarare så att jag tar initativ. Har sex med penetration 1-2 ggr/månad, oralsex lite oftare. Jag älskar honom så mycket och vill dela resten av mitt liv med honom, jag vill verkligen inte va utan honom så varför har jag ingen lust??? Mitt ex ville jag knappt umgås med. Min älskling är ju så fin. Känner mig allmänt nere nu, en svacka som aldrig verkar ta slut. Pratar med en kurator men mest om andra saker. Alla tycker jag ska göra operationen. vad säger man på jobbet då?? Ska tydlige bara ta en dag men jag vill gärna va hemma en dag efter ifall att.. åhhh jag blir så himla ledsen. Varför är det bara jag som inte blir frisk där nere??? tack för stödet i alla fall, det känns bra :)

  • Stina2­5
    Äldre 15 Jan 19:54
    #21

    Elsi jag blir så ledsen när jag hör detta, jag lider med dig! Samtidigt är jag förstås rädd att ha det på samma sätt när jag är id in ålder, att det inte läker för mig heller. Har du fött barn? jag har funderat på om det blir skillnad när man får barn, vad tror ni? Då lär det ju spricka lite..

    Jag ska nog gå till min helt vanliga husläkare, hon är bra även om hon inte är inriktad på detta. men jag litar mer på henne. Känns förjävligt att lägga sig på operationsbordet med en läkare jag inte litar på, en man som är nonchalant och bara ser det medicinska. 2vi testar väl" känns inte så tryggt att höra! Jag är väldigt fundersam på om man måste hålla sig till sitt landsting. Får man inte åka till någon stad? Någon av storstäderna eller de med stora sjukhus som universitetssjukhusen borde ju kunna hjälpa. Får man gå överallt fast man inte bor där? Jag tror faktiskt att mitt liv skulle bli så jäkla mycket bättre om det här ordnade sig! Jag skulle bli gladare, känna mig mer attraktiv och få ny energi. Jag hoppas fprtfarande på att det ska bli bättre av att inte äta piller men jag har itne ätit sen i somras o ännu ingen skillnad. Det kliar o svider ibland, känns allmänt skört ofta fast vi inte haft sex på 1 månad. Det kliar i princip alltid där bak också. Nåt jäkla fel är det ju!

    Ändå sen jag fick cellförändringar (det är bra nu efter operation o återbesök men jag blev livrädd o grät varje dag) och min spricka kom tillbaka i samma vända har jag fokuserat på mina underlivsproblem och haft ont i magen varje dag. Det är ett år nu av konstant oro, bitterhet o sorg. Jag vet inte hur jag ska komma över detta. Jag blir så arg att ingen tar det på allvar. Snälla ni som har tips ge oss det :) Jag har som sagt inga bra tips menv isst blir det lite bättre med olja, locobase kräm o bra kost. Men "spricker" det gör jag ändå.

  • Stina2­5
    Äldre 20 Mar 18:21
    #25

    Nu har jag fått sprickan opererad = gynekologen skar bort den och sydde igen. Har bara gått en vecka så än har jag inte sett nån effekt men det svider som bara den och gör ont. Kan tänka mig att det är som att ha sytt efter en födsel. Han trodde att jag hade kvar kondylomvirus där nere (inga vårtor, men virus) och att det tyvärr inte är säkert att detta hjälper då huden liksom inte är frisk. Huden skickas på analys nu så får jag se vad det blir av det.. Funkar inte detta så är jag livrädd att jag kommer ge upp och bara lägga mig ner o inte vilja vakna. Jag är så ledsen att jag inte är optimist just nu! Vi har hoppats så mycket på det här jag o min sambo, han är ju helt underbar han är liksom som vanligt men jag är deppig. Han har inte pressat mig en enda gång, till skillnad från mitt ex.. Jag är så rädd att min älskling kommer lämna mig om jag aldrig blir bra. Det är nog inte så bra för läkningen. Jag tror verkligen att kropp o själ hör ihop. Jag är livrädd att aldrig mer kunna ha skönt penetrationssex :(

    Tydligen är detta extremt ovanligt eftersom gynekologen inte sett detta eller behandlat det förr. Det brukar liksom hjälpa att sluta med p-piller, göra en ordentlig svampkur osv. PÅ mig hjälper ingenting.

    Livmoderhalscancer får man ju av elaka och långvariga cellfördändringar efter många år, ofatast om man inte kollar sig så har jagf ått förklarat för mig. Från börjanf år man det av HPV virus = kondylom. Jag fick ju cellförändringar förut pga kondylom, de hann itne bli nåt farligt. De togs bort o sen sa alla att sluta oroa dig nu är du frisk. Provet efter var normalt. Men om jag nu är en av dem som viruset inte går bort på av sig självt så tänker jag att jag kanske får cancer. Jag får sån ångest av detta och mår så sjukt dåligt och ingen förstår!! När jag blir såhär rädd o börjar tänka på det igen så är det som att jag slutar fungera och hjärtat bara slår. Jag ska få prata med nån men allt tar sån jäkla tid jämt.. Ingen som hört om nåt liknande fall med spricka eller elak o långvarig kondylom?? 80% av alla ungdomar utsätts för viruset sägs det men att de flesta märker inte att de har kondylom och de som får synliga symptom brukar det gå bort på av sig självt. Det var så de sa till mig när jag först fick vårtor. "Ingen fara det bara känns obehagligt". Inte fan sa nån att det i slutändan faktiskt kan bli cancer! Jag är så himla bitter. Chansen är ju liten om man går på cellprov osv. men jag har hakat upp mig :(

Svar på tråden The vagina... långt o ledsamt