Måste man bråka?!

Vi har heller aldrig bråkat på drygt fem år tillsammans. Kanske beror det på att de första fyra åren hade vi ett distansförhållande. Men även sedan vi flyttat ihop har det inte blivit några bråk. Vi är båda väldigt lugna i temperamentet och föredrar att beskriva hur vi upplevt något framför att skrika. Det händer att jag surar lite på honom och ibland är jag inte så rättvis mot honom då. Har lite svårt att släppa en känsla som jag fått, även om den beror på ett missförstånd. Men vi brukar kunna prata om det och det går över innan någon av oss blir så arg att det utvecklas till ett gräl. Skönt tycker jag och hoppas på att det inte är som "alla" säger att man "måste" bråka för att hålla ihop...=)

Precis som PennyJenny skriver beror det ju på varför man inte bråkar - om det beror på konflikträdsla eller på bra kommunikation och förmåga till konfliktlösande.

Men bara för att man inte bråkar betyder det inte att man hoppar runt på rosa moln hela dagarna...

Jag tror att det beror på hur man tolkar bråk också. Jag ska vara ärlig och säga att vi har bråkat under de 4 åren vi har varit tillsammans och de bråken har verkligen stärkt vårt förhållande. Däremot har vi löst bråken och inte varit osams eller så.

Jag går faktiskt en kurs på högskolan nu som heter "kommunikation och ledarskap" och en stor del av kursen består av ämnet konfliktlösning. Vi har flera föreläsare som påstår att det är nyttigt för ett förhållande/äktenskap att vara med om konflikter. En proffesor sa att om man inte bråkar i ett förhållande så viker en av personerna sig för den andra för någon gång under förhållanden måste man vara oense.

Alla tolkar det olika, men föreläsningar är väldigt intressanta måste jag säga Så jag kallar inte det bråk längre utan en konflikt. Hehe.

Detta beror väl verkligen på hur man definierar orden! och på om man tolkar det som något fult och katastrofalt eller så.
Jag kan tycka att jag bara säger vad jag tycker om en sak och min sambo att han "får skäll" tex. I hans familj är det väldigt förbjudet att bli arg(utom för svärfar som minsann kan vara en redig buttegubbe) och min svärmor klarar inga som helst konflikter. Min sambo har inte fått lära sig vare sig att våga bli arg utan att tro att man måste separera eller att säga förlåt. Mina största konflikter med honom har definitivt hängt ihop med det och hans flykt/struts-betyeende.(om jag låtsas so ingenting, så är det nog ingenting heller, och om det visar sig vara någonting så springer jag därifrån)

Jag har fått lära mig att vara öppen och rakt på sak och dessutom att en känsla är helt ok, även ilska eller andra obekväma känslor. Det är att kränka andra som inte är ok och att tex tiga ihjäl ngn kan vara tom värre och mer kränkande än att någon skriker fula ord i ilska.

Klart att det är gott om man klara sin kommunikation utan regelrätta utbrott och så, men det jag tror är viktigt att komma ihåg är att ett praktgräl då och då, för att allt blivit för mycket, båda är pressade eller att man gått förbi varandra i kommunikationen, inte är detsamma som att man borde skiljas eller inte älskar varandra.

Dessutom tror jag att även om barnen lider medan vuxna bråkar, är det väldigt viktigt att få se och lära sig att vuxn a också kan bli osams precis som på dagis/skola, OCH att de kan säga förlåt och bli sams igen.

Jag tror som flera andra här att det beror jättemycket på hur och varför man bråkar/inte bråkar. Om den ena parten inte vågar säga när den har en annan åsikt eller systematiskt flyr undan problem och konflikter så tror jag inte det är bra. Är man oeniga (för det händer) så ska man kunna vädra det - en bra relation tål att man inte är ense om allt utan klarar att kommunicera om de, leva med vissa oenigheter och kompromissa om andra.

Sen finns det såklart inget självändamål i att bråka, hårda ord sår ont och gör ont. Men jag ser inte att det finns ett självändamål i att låta bli till varje pris heller - bara i att lära sig hantera de saker som uppstår längs vägen.

Ingen kan säga vad som är rätt eller fel, ni känner själva om ni mår bra och trivs i er relation som den ser ut och om ni är tillfreds med sättet ni löser problem. Ingen annan har egentligen med det att göra!

Vi har varit tillsammans i 5,5 år nu och aldrig haft ett gräl. Som många andra skriver här så har ju även vi haft olika åsikter. Men vi har alltid löst dom utan att höja rösten och säga saker till varandra man i nästa sekund ångrar...

Samma här. 3.5 år och har aldrig bråkat. Vi har liksom inget att bråka OM för vi resonerar otroligt lika kring saker och ting. Jag är fortfarande lite förundrad eftersom jag kan ha ett himla humör. Pappa och jag ryker ihop lite då och då, men inte killen. Jag har alltid haft någon slags bild av att man aldrig riktigt känner en människa innan man bråkat med den, så de första åren FÖRSÖKTE jag verkligen bråka, speciellt när jag var onykter. Men det funkade inte alls eftersom killen fattade vad jag höll på med och bara skrattade åt mig =) Typiskt =) Jag är nog den som "förmanar" mest, men icke att vi bråkar. Otroligt lugnt och skönt i jämförelse med tidigare stormiga förhållanden=)

Vi har ganska hett temperament båda två och ryker ihop mellan varven, men det går fort över...

Jag pratade med en kompis nyligen om detta. Det var länge sedan jag o min sambo bråkade på så sätt att vi smällde i dörrar, skrek på varandra etc. Så var det i början. Men nu när vi känner varandra bättre vet vi att ingen av oss mår bra av det. Vi gnäller hellre. Haha. Vi e alltså på samma plan.
Min vän o hennes sambo som varit tsm i 1 ½ år bråkar så det stormar. Hon har gett han örfilar ett antal ggr. Men alltid efter så pratar dom ut. Sedan e det bra igen. Det viktigaste enligt oss båda e att man pratar ut. O så länge båda e med på det. Så en inte e så menar jag!
Jag har mer hett temperament än min sambo, men skulle inte ge hnm örfilar eller göra så för då skulle vi båda må dåligt. Jag tror varje par har sitt sätt att bråka på, o lösa bråken på. Så länge båda e med på det o man löser dom så e det skönt att ventilera ibland...