Trött och less på att bråka med världen

Mamma och pappa skilde sig när jag var tre. Har inte så många minnen av honom i barndomshemmet.
Någon gång därefter fick jag en till mamma istället och har alltså vuxit upp med föräldrar av samma kön.
Tycker inte att det så stora fel på mig. Har studerat upp till högskolenivå, fast jobb, sambo, barn, hund, hus och minibuss. En über-svensson, alltså!

Med andra ord ts, du ska absolut inte släppa din dröm om att få barn bara för att folk inte kan tänka längre än näsan räcker.
Föräldraskap handlar inte om vad man har i byxan utan om vad man har innanför pannbenet! (och självklart, innanför bröstbenet!)

Har inte haft några problem i skolan. Kanske beror detta på att jag skällde värre än en vakthund på den tiden.. Vägrade gå med på att bli behandlad illa.
Hade kompisar hemma också. Enda frågan jag fick var: Bor hon här? Jag svarade ja och så var det bra med det.

Minns när jag skulle börja gymnasiet och vi skulle åka på inskrivning så frågade min andra mamma om hon verkligen skulle följa med utifall någon skulle tycka det var konstigt. Svarade henne att "det har väl inte dom nå me´ å göra! Du är ju också familj."
Det var aldrig konstigt för mig, och det var ingen som brydde sig heller. Åtminstone var det ingen som sa något.

Tror att vuxna är elakare än barn faktiskt och ungdomar nu är ju öppna för precis allt!

Oj oj, långt inlägg men det bjuder jag på!

Hmm, skulle ju citera ts frågor... Ja ja.
Har svarat nu iaf!

Ha ha, ja barn är härliga!

Hoppas verkligen att det ordnar sig med din syster och hennes familj, men gör det inte det så är det inte så mycket att göra åt. Det är ju en inställning som hon själv måste komma ifrån och hon verkar ju inte redo att göra det än på ett tag. Tyvärr.

Stort lycka till på er stora dag!