Flytta isär - rätt eller fel??

Ett stort tack till er alla för att ni har tagit er tid till att svara på mitt inlägg! Det värmer verkligen.

Till Augusti2010 - försöker att tänka så som du skriver i dina sista rader.
Till Isadora2 - allt det du skriver är precis så jag tänker också!

Jag hoppas bara att jag snart kommer att må bättre oavsett vad som händer mellan oss.

Fortsätt gärna att skriva.

Än en gång, tack!

Åh jag känner mig så hemsk! Jag har konstant dåligt samvete! Min kille tycker inte att hag ens har gett honom en chans! Han tycker jag har gjort detta utan att han har fått vara med och bestämma, vilket jag ju har i och för sig har gjort också men så som han har behandlat mig och som jag har mått sista tiden så kände jag att jag inte hade nåt val. Nu har det varit bra mellan oss sen jag kom hem och sa att jag skulle flytta men jag har känt mig sur och tvär de sista dagarna och snäst på honom vilket jag aldrig har gjort förut(då skulle han ha gått i taket), så då har han blivit ledsen och tyckt jag ska anstränga mig också, vilket jag såklart ska. Jag vet varken ut eller in men jag ska flytta men jag är så rädd att förlora honom helt också! Önskar bara man visste om det man gjorde är rätt eller fel och om allt kommer att bli bra nångång. Jag känner mig hemsk som bara försöker tänka på mig själv men på nåt sätt så blir det att jag ändå tänker bara på honom, hur han känner, hur han mår, vad han vill osv. Kan inte förstå hur det har blivit så här, känner inte igen mig själv längre. Förr tog jag aldrig skit från nån!

Tack "Mörk Ängel" för dina kloka ord!
Ja innerst inne så tycker jag också att jag ändå ger honom en chans och jag ska försöka att inte vara rädd, det brukar ju lösa sig i slutändan även om, som sagt var, vägen dit är krokig och tuff.

Åh det känns som min värld har rasat samman! Jag flyttar för att min sambo har behandlat mig illa och tryckt ner mig och jag känner att nu är det dags för mig att stå på mig och börja må bra igen. Varför mår jag då som jag gör, jag har så dåligt samvete för allt. Min sambo har inte gillat detta från första början. Först ville han det skulle vara slut med en gång, sen ville han att vi skulle vara tillsammans ändå, vilket jag också ville men igår så sa han att han inte pallar det, att det är idioti att jag flyttar. Det har ju varit jättebra i ett par veckor nu och han tycker att han visat att han kan ändra sig. Han tycker inte att jag har gett honom en chans, han tycker jag borde ha väntat och sett innan jag tog en lägenhet, så nu är han bitter och ledsen och vill inte vara tillsammans längre. Han verkar ha glömt varför det har gått så långt som det har gjort och jag bara tiger och tiger och lider. Jag tycker ju egentligen att det är hans fel att det har blivit som det har blivit, man kan inte behandla den man älskar hur som helst! Egentligen är jag arg som ett bi och vill skrika ut hur mycket han har sårat mig, hur jag har mått! Men istället tar jag bara emot allt han säger utan att säga nåt, bara be om ursäkt och känner mig som en hemsk människa fast jag egentligen inte tycker att jag är det. Panik och ångest river och sliter i mitt bröst!!!! Vet varken ut eller in! Jag kanske gjorde allt i fel ordning, jag kanske borde stannat kvar lite till och se vad som hade hänt. Jag känner mig så liten, svag och rädd.

Nä jag vet att jag inte kan det, jag gör det här för att jag ska må bra igen och hitta tillbaka till den jag var, rolig och glad och som sagt återfå mitt självförtroende igen. Jag tror tyvärr inte att han förstår hur dåligt jag har mått och mår. Det är klart att jag har mått bättre nu då jag inte har behövt tassa på tå eller vara rädd för tjafs och timslånga diskussioner och jag har fått kärlek tillbaka. Jag vet att han förstår att jag inte mår bra men han förstår nog inte hur djupt det sitter. Jag försöker tänka på att om det är ämnat att bli vi så kommer det att bli det. Jag älskar honom trots allt och han älskar mig, säger han iaf. Idag skulle vi tillsammans ha gått och pratat med en terapeut men nu vill han inte följa med längre och jag kan ju inte tvinga honom.

Tack för dina stöttande ord!

Ja...igår sa han att det är min förlust om jag flyttar och inte hans...
Önskar bara vi kunde vara lite överens...

Ja jag tänkte det också. Det är dessutom lika mycket hans förlust.
Han har haft panik och han har ändrat sig jättemånga gånger på denna tiden, samtidigt som jag har stått på mig hela tiden. Ena stunden så klarar han inte att jag lämnar honom, han skulle bli knäckt, sen skulle det vara slut när jag flyttade, sen att han skulle stötta mig och låta mig göra detta och vi skulle vara tillsamman och nu vill han inte att vi ska vara tillsammans längre...

Det som stör honom är att han inte har fått ta del i detta beslutet, att jag ska flytta. Han kan inte ta att jag tog detta beslutet utan att han fick vara med och bestämma. Han var knäckt och bönade och bad att jag skulle stanna och ge honom en chans och då stod jag på mig och tog beslutet ändå och nu är han jättebesviken på mig, han tycker inte att det funkar så! Han tycker det borde varit ett gemensamt beslut. Han tycker jag bara ha gått min egen väg utan att lyssna på honom. Jag känner mig så hemsk.

Ja jag vet att det är så men det känns ändå skit! Han vet ju egentligen varför jag gör det och det är på grund av att han behandlat mig illa och gjort att jag är helt knäckt! Men han förstår inte det och verkar inte vilja förstå det heller.

Tack alla! Vi ska ha ett snack ikväll, får se hur det slutar, har dock inga krafter kvar.

Jodå, det har varit jobbiga dagar kan jag säga. Jag har stått på mig och har tyckt att hade jag bara gett med mig så hade han tyckt det var ok att flytta och att det var gemensamt och då gav jag med mig och nu är det ok igen. Så han ändrar sig hela tiden och jag orkar inte med en enda disussion till om mitt beslut. Jag vet inte hur många gånger han har frågat om jag har bestämt mig och jag har sagt att jag gjort det osv. Han förstår fortfarande inte vad jag har att uppnå med att flytta, fast jag har sagt varför. Och ikväll är jag rädd att det väntar en diskussion till om varför jag inte väntar till efter jul med att flytta. Jag orkar bara inte mer! Jag måste få lugn och ro!! För jag orkar inte stå emot mer, orkar inte få mer dåligt samveta. Ja jag vet att det är mycket pip och gnäll men jag hoppas att det ska gå över och att jag snart kan börja skriva positiva saker här istället!

Ja jag hoppas att han kommer att respektera det och förstå med tiden. Nu blev det ingen diskussion om när och hur men jag märkte att det gnagde i honom och att han var ledsen.

Är jag en svikare?! Jag känner mig inte som en egentligen men jag anklagar mig själv. Nu har jag flyttat iallafall och det känns konstigt, försöker ha min familj och nära vänner hos mig så mycket som möjligt för det är när jag är ensam som tankarna kommer. När vi "skildes" åt sa han att han älskade mig, nu ett par dar senare ser han mig bara som en stor svikare och säger att gnistan för mig håller på att slockna. Vet inte hur jag ska bete mig eller hur lång tid jag ska ge honom så här i början. Är hans kärlek kanske inte tillräckligt stark?! Jag trodde att den var det men nu tvivlar jag, men vill inte tvivla. Visst mycket har hänt men jag älskar honom!

Vad ska jag göra? Hur ska jag bete mig?

Nej, han får mig inte att må bra just nu men ändå har jag dåligt samvete för att han mår dåligt. Meningen med allt det här var ju att få mig själv på fötter men inser nu att det kommer att ta tid. Jag är så glad ändå att jag har min familj och goda vänner som stöttar mig!

Hjälp! Det känns som att det bara blir värre och värre. Han kan inte kontrollera situationen och vi kan liksom inte mötas via kommunikation, det blir bara ett jäkla ältande. Jag tycker verkligen att jag försöker men inget jag gör hjälper, det blir bara fel. Nu var han arg för att jag inte hört av mig på en dag. Han vill bestämma vad jag ska köpa och inte köpa till min lägenhet. Är det så hemskt av mig att vilja köpa en ny soffa t.ex? Enligt honom så kan jag dra världens väg om jag gör det, för då bryr jag mig inte osv. Jag känner mig så maktlös och rädd. Inser att jag nog måste bryta helt men hur sjutton ska jag klara det? Jag tycker ju så mycket om honom som sagt men detta är ohållbart för mig, även för honom som mår så dåligt av att inte ha mig nära.
Det låter säkert konstigt men kanske ni förstår ändå.

Jo jag skulle klara det men jag tror inte han gör det. Men jag måste få ro coh det får jag inte när han håller på hela tiden.

Aleta - ja jag hoppas verkligen att min drömprins fortfarande finns där ute men min tro på kärleken har verkligen fått sig en törn.

Isadora2 - tack för att du delade med dig och lycka till!

Dfk - du slog verkligen huvudet på spiken med vad jag tänker och känner. Ja var är hans empati och omsorg över mig, det undrar jag också. Men han tänker bara på sig själv nu och hur dåligt han mår men tror han gör det för att skydda sig själv från smärtan om du förstår hur jag menar men det hjälper ju tyvärr inte mig. Och nej det är inte mer synd om honom än om mig, hans beteende från början är vad som ligger till grund för mitt beslut att flytta och vånda är bara förnamnet på det jag har känt den sista tiden och fortfarande känner. Detta är första helgen på väldigt länge som jag inte ska spendera med honom och det känns tufft. Och jag försöker att vara med mina nära och kära så mycket som möjligt för att inte bli fast i grubblerier hur det kunde har varit om jag gjort annorlunda.

Brudgummarna - just nu finns det ingen tid för eftertanke då han inte ger mig nåt lugn, han lika väl som jag behöver det, det inser jag. Tyvärr så tar denna kärleksrelationen bara min kraft just nu och har sugit musten ur mig totalt. Jag känner att jag inte har kunnat vara mig själv så som jag vill vara! Jag hoppas att jag kan hitta tillbaka till den personen igen. Jag är trött på att ständigt vara ledsen och må dåligt. Jag vill vara glad och ha kul igen. Med eller utan honom!

Hörs vi inte innan så vill jag önska alla som skrivit här coh läst en toppen jul och ett gott nytt år!

Hej....

Nu är jag tillbaka igen. Det har varit ett par tunga månader sen jag flyttade men nu har allt börjat lägga sig så smått och jag mår bättre och bättre för varje dag. Samma för killen jag flyttade ifrån. Vi är fortfarande tillsammans och kämpar på, får se hur det går för oss, det har varit många slitningar. Jag försöker fokusera på mig själv, att äta rätt och ordentligt och bygga upp min kropp igen och så här långt går det bra, jag tycker det är roligt att träna igen. Jag skrattar och är mer social med mina underbara kollegor på jobbet. Haft besök av kompisar över jul som stöttat mig jättemycket samt min familj som har funnits där när jag behövt dom!

Som sagt, jag känner mig betydligt starkare och börjar se en ljusning och tror att allt kommer att bli bra, hur det än blir i framtiden.

Tack alla, för era inlägg när jag behövde det som mest!

Ja vi är särbos nu. Vissa dagar är det jättejobbigt och andra dagar så är det bara skönt. Han mådde jättedåligt i början men har nu vant sig och mår bättre han också. Så nu när vi båda mår bättre så funkar det bättre mellan oss och vi kan umgås utan att bråka.