Bjuda alla? Etik och moral vs. känslor

Hej

Låter som en väldigt jobbig sits. Har inte varit med om samma sak, men skulle bara ge dig rådet att följa ditt hjärta.
Att din syster inte kan acceptera er kärlek är väldigt trist,
och inte sjutton skulle jag vilja ha en sådan person på mitt bröllop.

Jag skulle helt enkelt ringa henne och säga nåt i stil med :
jag tänker inte bjuda dig/er för jag vet hur du känner inför detta, så är det bara.

Jag hoppade själv över en del människor på vårat bröllop som "borde" varit bjudna. En person är fortfarande arg, 3 år senare, men sådant får man ta. Jag vill inte umgås med dem ändå om det ska vara så. Lycka till !

Säger som föregående talare, följ ditt hjärta. Det är ER dag som ska firas och jag tycker inte att ni ska några som helst risker och riskera att dagen blir kantrad av elakheter osv. Lycka till!

Oj va jobbig sits!!!

Hur är din relation med syster annars?? Bra?? OM den varit/är det så hade jag ringt henne och och sagt som jag känt.. Något i stil med: Jag vill ju ha dig med, MEN hur känner du inför detta? Kommer du kunna vara glad? Vet du med dig att du inte känner så så kanske det är ok om du får stå utanför detta?

Och ang din mamma. Fan, sånt gör mig så arg!! Att låta ens barn få lida pga svartsjuka! Henne hade jag rytit till på skarpen!!

För några år sedan hade vi en bra relation. Men under den tiden var jag osäker på min läggning och var ihop med en kille. Kan tillägga att det är den killen hon har barn med nu.
Jag själv blev förståss svartsjuk och arg/besviken när han lämnade mig för min lillasyster. Men när jag ärligt såg tillbaka på relationen insåg jag att jag bara var med honom för att vara "normal". Jag älskade honom mer som en vän än en pojkvän.

Vad det gäller min mamma handlar det inte om svartsjuka, om det bara vore så enkelt. Det är hennes ålder. Det kom fram att hon hade falskt pass när pappa gifte sig med henne. Hon var bara 17, och pappa 56 år. I passet stod det att hon var 23.
Ärligt talat så skäms jag otroligt för deras förhållande. Jag om någon tror på kärlek över alla gränser och ålder ska inte spela någon roll. Men 17 år... även om hon kankse är otroligt mogen så kan jag bara inte svälja det. Det är olagligt och jag tror att det är det av en anledning. Sen om pappa viste eller inte råder det blandade åsikter om...

Tack för ditt svar :)

Jag måste då bara få säga att detta verkar vara ett mer vanligt problem än den som är drabbad tror. Jag har också väldiga stridigheter inom min släkt och det kommer resultera i att några lir lämnade uanför inbjudningslistan när det blir dags för mitt bröllop.

Om du känner att du inte kan lita på att gästerna är där för att de är glada för Er skull skulle jag inte bjuda dem, det är som sagt inte roligt att behöva oroa sig för att alla ska hålla sig på mattan, det är en tillräckligt stessig dag ändå.

Det blir ett långt inlägg men man kan nog sammanfatta det som att jag råder dig att känna efter både med hjärtat och "maggopen".

Lycka till!

Men jösses, jag tycker att din lillasyster gjorde fel redan när hon blev tillsammans med din pojkvän. Även om kärleken är blind skulle jag inte ens tillåta mig att titta på det viset på min systers pojkvän. Det finns faktiskt gränser. Skulle tycka att det vore sjukt obehagligt att ha ett ex på mitt bröllop oavsett om denne var en vän (och ni bör ju bjuda honom också om ni bjuder systern).

När det gäller homofobin tycker jag att det är på gränsen men jag skulle nog ha bjudit henne på grund av att hennes åsikter antagligen grundar sig i rädsla och att få se er ceremoni kanske skulle göra det mindre avlägset och inte så farligt. Men å andra sidan skulle jag bara bjuda henne om hon verkligen skulle kunna hålla sig lugn under bröllopet.

Hjälp vilken röra! Jag förstår att du får ont i magen!
Jag vet väl med alla egna erfarenheter att "släkten är värst"

Det är ju svårt att avskeda dem, de är ju ens familj, och en stor del av problemet ar ju att det gör ont i en att det är som det är, när man helst önskar att det skulle vara annorlunda.

Det måste vara oerhört smärtsamt att en så nära familjemedlem inte accepterar vem du är.
Tror du att hon skulle komma om hon blev bjuden?

Jag menar, du kan ju bjuda för att visa att du står över henne om du förstår? Skulle hon ställa till en scen tror du? Annars kanske det skulle kunna vara en dag som gjorde att hon kunde närma sig acceptans och förståelse?
Usch vad svårt!

Det är just det där med "en scen" som jag oroar mig för. Kanske inte från henne utan snarare hennes pojkvän. Jag säger inte att det är han som är värst men han hörs mest om man säger så.

Jag har ju tänkt mig att bjuda på alkohol på bröllopet även om jag och min tjej inte dricker alls och jag vet att det inte direkt gör honom tystare och lugnare.

Men sen tänker jag precis som du skriver. Att jag ska vara en "bättre människa" och i alla fall bjuda henne. Jag anser att allas åsikter måste accepteras, annars skulle världen inte komma någon vart alls. Men sen är det en annan i mig som blir "barnslig" och tycker att det är orättvist och fel att jag ska behöva tänka på henne på min dag. Hehe, låter så löjligt när manskriver det men på någott sätt känns det lite så.

Ja, det verkar onekligen ju vara en jobbig situation du sitter i just nu!

När det kommer till din mamma kan du säkert tala henne till rätta om du bara lägger fram det fint och får henne att förstå hur viktigt det är att hon kommer. Då tror jag att hon kan få anledning att strunta i sin exman med (ursäkta uttrycket) lammkött och fokusera på sin kära dotter istället. Jag tror inte att du behöver oroa dig så mycket för henne faktiskt! Hon vill nog bara häva ur sig sin avsky till någon hon vet kommer förstå (du), men det kommer att lugna sig och kommer inte att spela någon roll för varken henne eller dig på den stora dagen. Det är jag övertygad om.

Din syster måste du prata allvar med! Fråga henne vad som är hennes problem och försök att reda ut det mellan er en gång för alla. Vad är acceptabelt? Vad är inte acceptabelt? Jag tycker att du måste ställa henne mot väggen och be henne att definiera problemet både för dig och för sig själv. Som sagt, en gång för alla måste ni reda ut gammalt groll. Går det så går det.

Om hon inte kan acceptera din kärlek så ska hon inte vara med och fira den.

När det gäller ex så är jag ganska obrydd. Min bästa kompis är även mitt ex men.. ja det är en annan historia, hehe.

Min mamma menar lite på det du skriver. Att hon kankse behöver få se och uppleva att vi är som "alla andra". Vårt liv som ett par är lika serriöst som ett hetropars. Och det kan ju vara så att det är det hon behöver. Men så blir man rädd att det ska bli fel.
Tänk om hon eller hennes kille blir fulla och börjar hålla på som under julen då det spårade ut.

Jag vet ju att ingen i min familj står bakom dem i deras tankar men samtidigt gör det alltid ont att någon inte accepterar än. Ännu mer när det är ens familj..

J D skrev 2008-11-16 11:05:32 följande: