Måste allt vara en kamp???

hejhej...
jag känner igen mig men kanske inte så mycket just om könsroller.. jag är den som gör det mesta men visst dyker det upp fula typiska könsrolls kommentarer ibland, men som han erkänner sedan att det inte är så han -vill- känna.

Jag måste säga att ni måste ha klart för er på förhand innan ni skaffar barn på hur sånt här ska tas...medans min mamma predikade feminism och jämnlikhet så gjorde hon precis tvärtom! visst gjorde hon inte det gladeligen och det har varit mycket bråkigt över det. Tänk dig att ha det såhär i 30år el mer...går det?

Varför kan ni inte bara diskutera? Man behöver inte övertala, bara berätta sin version.

Jag har inte personlig erfarenhet av det du beskriver men jag vill bara säga att jag mycket väl förstår att du funderar.

Jag tänker också att ni inte borde gifta er förrän korten är på bordet. Gör upp om förutsättningarna innan: hur ser ni på livet, arbete, barnuppfostran. Vad är absoluta dealbreakers? Det kan visa sig att ni står för långt ifrån varandra för att det ska gå men det kan också visa sig att din oro är obefogad; att du läser in mer i tystnaden än vad han egentligen tycker.

Lycka till!

Vi har pratat en del om det, men vi är så extremt olika så jag vet inte om vi kan hitta en medelväg. Jag tror att vi båda är rädda för att en diskussion gör att vi inser att vi måste gå isär och det känns ju helt sjukt! vi liksom smyger runt det som runt het gröt.

Egentligen tycker jag ju att vi lever jämställt idag, det är mest framtiden jag oroar mig över. Ibland undrar jag varför jag tror att det måste bli sämre när nutiden fungerar. det är väl just det här med barn som jag tror kommer förändra mycket...

Jag hade det lite så i ett tidigare förhållande men struntade i det eftersom jag ändå inte tänkte bilda familj med den killen. Läget för dig är ju annorlunda. Tror som du att det bästa är att reda ut detta innan ni har barn och det är "försent". Vill han inte prata om sånt här alls?

Min nuvarande är lite allmänt för jämställdhet utan att egentligen ha funderat så mycket på det. Han gör alltså vanligen inget motstånd mot mina idéer, men jag har presenterat dem noga för honom eftersom jag inte har varit säker på att han själv tänkt i de banorna (ibland har han det, ibland inte).

Exempel: Jag har förklarat tydligt att jag avskyr rosa/blå-hetsen med små barn, att jag hellre skulle amputera lilltån än släppa en rosa eller ljusblå bobbycar över tröskeln (de ska vara röda!!) osv. Jag vet inte om han funderat på detta tidigare men nu är han helt med på noterna, om inte annat för att det är viktigt för mig.

Samma med föräldraledighet och vab, jag har sagt att det är viktigt för mig att vi delar lika när den dagen kommer. Gissningsvis hade han kunnat gå med på något annat arrangemang också (inte gett bort alla veckor men några stycken iaf) men eftersom det är viktigare för mig än för honom låter han mig bestämma. Men det hade förstås inte funkat om han inte haft den rätta grundinställningen.

Finns det chans att du kan förhandla med din karl om de tio punkter (typ) som är viktigast för dig, så att du på så vis kan försäkra dig om att ni har en gemensam plattform där och att han kommer backa upp dig eftersom ni har kommit överens om det?

Tattar-Emma!

Gillar inte heller ljusblått och rosa! :o)

Vi har pratat om den hel del och jag tror att vi vet jur vi vill ha det. problemet är att han gärna säger att han kan tänka sig att ha det så som jag vill men att han inte kommer följa det. Exempel: Vi har kommit överens om att dela p allt hemma, inte exakt men att båda lägger lika mycket tid på alla träkiga grejer som måste göras. Men kan gör ju liksom inte 50 % ändå för att han uppenbarligen inte fattar vad som ska göras. Jag är rädd för att det blir så sen också, att det inte är naturligt för honom att göra vissa saker och att jag måste springa och tjata. det där eviga tjatandet!

Jag skrev fel: Han säger givetvis inte att han inte ska följa det - jag menade att det kanske bara blir så att han inte gör det. Snurrigt, hoppas ni förstår!

När jag och sambon flyttade ihop pratade vi igenom vad som skulle göras, hur det skulle göras och hur ofta. Kanske nåt för er?

Den viktigast varningssignalen i ert förhållande är att ni inte kommunicerar öppet.

Sätt er ner och diskutera vad ni vill med era liv och med ert förhållande. Om han vill skaffa barn inom 2 år och du vill missionera i Afrika krävs det antingen uppoffringar från en av er eller att ni separerar. I vilket fall är det viktigt att ni vet hur den andres framtidsplaner ser ut.

Själv hade jag inte vågat skaffa barn med någon som inte var beredd att ta halv föräldraledigheten eller hade klart uttalat stöd för mina ambitioner yrkesmässigt . På samma sätt måste du själv avgöra på vilka du kan kompromissa och inte.

Vi har gjort det flera gånger. T.ex. att vi ska städa en stund varje helg. Problemet är att det hela tiden är jag som måste säga: "Nu ska vi städa 2 tim på lördag". Tråkigt att vara den som hela tiden får ta initiativet....
tattar-Emma skrev 2008-09-23 17:36:13 följande:

Det är klokt det du skriver.

Vi vet egentligen hur vi vill ha vår liv i stort, att vi ska gifta oss 2010 och vill ha barn om ca tre år. Det är nog mer detaljerna som är problemet... Och det måste jag nog ta med honom. Tack!