Nu har jag gjort det igen,Tråd nr 10!!!

NY var grymt! Jag lyckades inte shoppa så mycket. Jag valde butik, men det var maken som knatade ut från butiken med en påse i handen. Och den påsen var inte min. Hahahha! Vi har njutit av atmosfären, varandra, solen och värmen. Men jag hittade ett par jeans, ett par byxor, en keps, en Rangers T-shirt, 2 långärmade toppar, två stickade tröjor. Tyckte att det var billigare men det är ju inte samma som billigt. Och eftersom jag har a-kassa och såg ett hus hägrandes i horisonten redo att fyllas så åkte snålgaffatejpen på. Just det! Vi köpte en systemkamera också.

SYSTENKAMERA!!!! *dreglar* Hur mkt kostar den märke?

Shit, en till anledning för att åka till USA. Billig Mac och systemkamera!! Tror ni grabben också tycker det är rimiliga skäl

Så du har inte hittat nån jobb än?

muffins
En Canon D40 (huset), med extra batteri och 4 GB minneskort kostade 1100 dollar. Vi har ju redan en massa objektiv så därför blev det bara ett hus.

Idag har jag sökt *tada* 8 jobb! Duktig va? Fast 4 var i Sthlm och ett i Västerås.

Nenne - mkt duktigt jobbsökande! heja heja!!!

Själv sitter jag på ett hotellrum i södra delen av landet och funderar över två saker:
- hur bra jag har det och hur skoj jag ska ha på möten den kommande dagarna
- hur SJUKT sur jag är på att mina ögon rinner/är lite svullna.. jag ser ut som att jag gått igenom jordens katastrof... störande värre!!!

= allt är bra med mig!

Om relationer på distans vet jag en del... jag har ju mycket riktigt flyttat för jobbets skull, för typ 4 år sen nu (o vi är fortfarande tillsammans ). Min man har modigt nog aldrig darrat med underläppen över det valet - men väljer å andra sidan också att själv inte flytta med (för det kunde han göra). Det kräver, som jag ser det, att man har lågt kontrollbehov o inte är svartsjuka, att man unnar varandra utveckling på varsitt håll, att man har realistiska förväntingar på gemensam tid (men att man regelbundet har/tar sån), att man fortfarande har en gemensam vision för ett "oss som par" och att man har Skype eller motsvarande (alternativt har råd med hööööga teleräkningar).

Fråga mer om du behöver muffins!

när vi hade varit tillsammans i 3 år så flyttade jag 30 mil bort för ett jobb. Jag höll på att längta ihjäl mig men jag har alltid varit övertygad om att man ska göra det man själv vill, ge varandra samma frihet att gå sin egen väg i livet fastän man är tillsammans. Vi sitter ju iofs ihop som ler och långhalm oftast och gör nästan allt tillsammans, men vi vet ju att vi trivs bäst ihop och att vi ändå kan stå själva när vi är ifrån varandra. Jag tycker att det absolut stärkt oss, även fast det var sjkut jobbigt vissa stunder. Nu när han jobbat borta i veckorna så har det gått lättare, men dels är vi äldre och dels har vi råd med telefonräkningen. Vi pratar säkert 5-10 gånger per dag, även fast han är hemma och jobbar (3 dagen idag!). Och det är lättare när man vet att det inte är så långt till man ses.

Sen ska man heller inte ha så höga förväntningar på tiden när man väl träffas, när han gjorde lumpen så var det också sjukt jobbigt att längta hela tiden men sen var vi nästan osams när väl helgen kom för jag ville att han skulle vara romantisk men han sov ju bara för han var helt slut. Fast då var jag ju 17-18 år också och lite mer lättstött *fnissar*

Som sagt, prova en tid! Säg ett år, eller ett halvår, och funkar det inte så flytta hem. Du har ju Anne här som stöd (och vi också såklart!)

Anne och Nenne
Tack för era synpunkter. Även om vi bara har pratat lite om det så känner jag att vi är på samma nivå. Det kan bli jobbigt men inte helt omöjligt. Vi har varit tillsammans typ 3 år nu, en tid som är "kritisk" enligt vissa. En tid då allt går som på rutin och man börjar ta varandra för givet. Ibland kan jag faktiskt känna det. Därför kom det är jobbet som en fläkt eller va man kan kalla det.

Vi vet var vi har varandra,litar på varandra 100% och ger varandra stor frihet. Jag skulle inte våga åka om vi har nyss blivit ihop.

En annan sak jag har funderat över. För vem är det "jobbigast", den som är kvar eller den åker iväg?

Förresten så har jag inte fått nått svar. Jag kanske inte åker.

Muffins - jag har också erfarenhet av distansförhållande. Maken och jag bodde på varsitt håll våra första 2,5 år tillsammans, men det var ju inledningen av vårt förhållande och därför var det nog lättare eftersom vi som par inte hade upplevt något annat.

Jag skulle, som svar på din fråga, säga att det är tyngst för den som är kvar "hemma". Den som drar iväg har ju en ny verklighet att anpassa sig till och nya intryck att ta in. Det här gäller nog till en början, på längre sikt kan nog rollerna bli omvända - att den som har dragit iväg blir avis på den som är kvar hemma i den bekanta miljön.

Hmm, för vem är det jobbigast? Olika i olika perioder, har man det jobbigt allmänt så blir distansen en extra grej på det. Det är helt ok när man mår bra (var för sig och ihop) och öken när man har det stressigt eller är sjuk eller mår dåligt för nåt annat eller när man får fnurror på tråden. Det är mycket svårare att bli sams på telefon än irl - men precis lika lätt att tjafsa... man har bara röst och ord att ta till för att bli sams igen...

Men det är jobbigast för den som är hemma säger jag. För oss beror det där dock på var vi ses, är jag hemma o ska åka så är det jobbigast för maken, är han här och ska åka hem är det jobbigast för mig. Den som blir kvar i sin vardag känner sig just då mest lämnad, den som ska åka tillbaka till en massa aktiviteter riskerar just då bli lite akterseglad. Vi har dock valt att aktivt se det som att vi båda har 2 hem - vi är bara mest i varsitt av dem.