Nu har jag gjort det igen,Tråd nr 10!!!

Jag har pratat med dem alla. Den äldste förstår vad jag ville säga. Jag kunde se på henne att hon har svårt att prata om det. Medan dem två yngre tyckte jag var "tantig" och förstod ingeting. "Vi klarar oss, det är lungt!" *hmm...*

Jag har även pratat med deras mamma. Hon ska också prata med en kurator. Prata ut och kanske få ngt lungnande tabletter. Det är mkt administrativt som ska göras och det är inget man ser framemot.

Ni som är haj på olika regler o så? jag vet att man kan sjukskriva sig(inte behöva ta ut semesterdagar) om nån har gått bort inom familjen de första dagarna. Vad gäller om man ska på beravning?

Vickan
Jo jagförstår att man får ta ett snack med chefen men ville se om det finns ngt att läsa nånstans.

Tack för kramarna. Jag mår bättre än igår som var bättre än i fredags(den dan han dog). Idag kan jag tänka på det utan att börja gråta och det kan gå ett tag innan jag ens tänker på det. Jag får lite skuldkänslor över att jag har en "distans" som ger mig möjlighet att andas och inte behöva tänka på det hela tiden. Svårt för hans familj att göra samma sak.

Jag och grabben pratade om det igår. Då berättade han om sin farmor när hon gick bort på ungefär samma sätt. Fastän det har gått 10 år sedan såg jag att han blev fuktig i ögona. Sorg kan aldrig försvinna, bara lättare att hantera.

Oms och Mrs B
Tack för era råd. Det går verkligen upp och ner nu. Jag är klar med studierna. Fritt fall ner i finanskrisen. Jag både timvikar och slappar. Tänkte mest på morsan och andra som jobbar. Men jag har bett dem prata med chefen.

Vi är ju inte kristen så det är svårt med präst. Men jag förstår poängen. Min moster är väldigt religöst av sig (vi är buddister) och mormors favorit så hon kommer att förklara tror jag.

Jag håller med, det värsta är att överleva sina barn, stora som små.

Mormor har problem med att gå så hon behöver rullstol. Hennes fysiska kondition har fått en rejäl törn på kort tid. Detta har varit en mkt stor trauma för henne och oss. Det är påfrestande fysiskt och mentalt. Vi vet att hon vill lämna detta liv men det går inte som man vill. Det känns extra hemsk att detta händer henns son ("istället").

Åh, gissa va jag har gjort. Jag lyckades knäcka morsans orkidé så nu har grenen en liten spricka. Ny gren som har knoppar! Jag med Univeristetsexamen har TEJPAT ihop sprickan , hoppas den kan läka sig och leva vidare. Jag är förberedd på att köpa en ny orkidé till henne i julklapp.

Åh,imorrn får vi gå till sjukhuset och se honom. Tja,dem andra ska gå men inte jag. Vågar inte!

Vet inte riktigt vad dem ska göra där idag. Prata med läkarn och "hämta" honom.

Vi ska ha en begravning senare. Vi har inte bestämt datum men då ska alla vara med, inklusive grabben.

Förresten, jag var hos tandhygenist idag. Har allvarlig tandköttsinflammation, "Begynning till tandlossning". Efter mkt aj oj ont gick notan på 750kr. *aaaooouucchh*

Nu ska jag käka glass och sörja mina pengar.

I tisdags var för att familjen som ville se honom. De har inte fått se sedan han åkte in med ambulans, fyra dagar sen. Denna fredag som kommer ska vi ha en ceremoni, vi får ta adjö och sen ska dem sätta ner honom i kistan. På tisdag nästa vecka ska han läggas ner i jorden. Hänger ni med?

Ofta har man ceremoni där man får ta adjö och sen jordsättas direkt. Nu har vi delat in det i två dagar. Vi är buddister som är superskrockfulla. Allt ska ke vid en speciell dag och klockslag för ge bäst feng shui, för den som ligger där och för dem efterlevande.

Nu har vi varit på Sahlgrenskas andaktsrum och haft ceremoni där. Det var väldigt känslofyllt. Jag stod och bad hela tiden. Trodde jag skulle gråta hela tiden. Grabben var också gråtfärdig.

Vi tror att så länge kroppen inte begravs eller får en kista där den kan vila får själen inte heller nån ro. Jag känner mig lättad på ngt sätt. Att se honom få en viloplats och inte "irra" omkring.