SEN ABORT
Jag känner med dig. Hösten -02 var jag gravid med tvillingflickor som på ultraljudet i v.20 visade sig ha ett syndrom som kallas dödlig Hortons syndrom. Alla deras inre organ var vätskefyllda och det enda som fungerade var deras små tickande hjärtan vilket var det enda jag såg på skärmen den där hemska dagen 20 nov i fjol. 2 dagar senare efter sömnlösa nätter och många tårar tog vi det enda beslut vi egentligen kunde ta men som var fruktansvärt, vi avbröt graviditeten. Onsdagen 22 nov svalde jag en graviditetshämmande tablett och 2 dagar senare genomgick jag två förlossningar. Den första flickan, Anna, kom ut rätt snabbt och utan någon större smärta men nr 2, Agnes, tog lite längre tid och jag fick krysta rejält.
Något vi gjorde, och som vi är väldigt tacksamma för idag, var att vi fick vara en stund ensamma med de två små liven och ta farväl. Dom var så små och vackra där dom låg på sängen!
Jag fick rejäla blödningar efter förlossningen, panik utbröt då jag helt domnade av och det blev snabb fart till OP där man skrapade ut resterna av den fostersäck som inte ville lossna själv.
Tiden efter detta var en tid med tårar och sorg, men vi har precis som ni hela tiden åkt till vår minneslund och tänt ljus för våra små änglabarn och det har hjälpt oss mycket.
Jag är nu gravid på nytt och lever varje dag i en ständig skräck över att något ska gå snett igen. Men vi är samtidigt otroligt glada och lyckliga över att vi ska få ett syskon till våra små änglar, för det är så vi ser dem. Dom kommer alltid att finnas med oss och det har varit en av sakerna som andra människor haft svårt att förstå, nämligen att jag faktiskt är mamma till två barn redan, dom fick bara inte vara med oss.
I min läkeprocess skrev jag några dikter som speglade vilka känslor som jag hade och fortfarande har, här är en av dem:
"Tittar upp på en nattsvart himmel,
stjärnor som tindrar ner mot mig.
Det var någon som sa att när ett litet
barn dör så tänds en ny stjärna.
Jag tycker det är en vacker tanke.
Jag tittar upp och undrar
vilka två stjärnor som är era.
Ensam står jag vid mitt fönster, tårarna
trillar sakta ner för min kind,
Så faller en stjärna och jag önskar att ni
vore hos mig igen.
Genom mina tårar ser jag två stjärnor
brevid varandra...
Visst tindrar de lite mer än de andra och
visst är deras sken lite starkare än de
andras.
Blinka lilla stjärna där....."
Delar er sorg och känner med er.
Tusen kramar, Pia och Roger