Hjälp... Jag klarar inte det här längre...

Jag förstår hur din fru känner sig, fullt ut. Jag vill dock inte gå in på några detaljer om på vilket sätt jag gör det, men jag kan säga så här mycket.

Agera. Att bara prata hjälper föga. Preliminärboka en tid hos äktenskapsrådgivning eller en sexterapeut. Se till att ta initiativ till sex. Sex behöver inte betyda att ni ligger med varandra, det kan räcka med att du tillfredställer henne. Men det är i alla fall ett initiativ och inte bara ord. För ord tröttnar man på och ord kan man inte lita på. Men om du agerar, så tror jag att det får större genomslagskraft hos henne.

Som jag sa förut, preliminärboka en tid för rådgivning!! Ställ krav på henne. Det minsta hon kan göra om hon nu fortfarande är kär i dig är att följa med dig på det. Annars stämmer inte hennes ord med hennes handling. Sedan ska hon kanske ha privata sessioner (och du med för den delen) för det brukar behövas, allt vill man inte säga inför partnern.

Sedan är det lite farligt att säga att hon kramar om dig av gammal vana och för att trösta. Du lever inte i henne och även om du tycker att du känner henne bäst i världen så kan du inte läsa hennes tankar eller känna hennes känslor. Genom att låta henne köra över dig och bete dig som en total dörrmatta och dessutom ifrågasätta hennes intentioner med en handling eller en känsla så minskar du bara chansen att hon ska välja dig.

Ni löser inte det här själva tror jag, du är för djupt ner i det känslomässiga träsket där du säger dig vilja göra allt och vad som helst för henne, men faktiskt i dagsläget inte ens kan boka en tid för rådgivning. Och med henne som velar som hon gör, för att du låter henne gör det när du inte ställer krav så blir det en kombination som jag tror att det måste in ett utomstådne proffs för.

Hon kan inte både ha kakan och äta den och du måste stå upp för dig själv.

Sorry, men hon har inte tagit ett smack lärdom av det som hände och jag tycker att hon har ganska mycket att göra på sin beteendefornt om det hela ska fungera. Iofs du också, och där handlar det om att stå upp för dig själv.

Jag hävdar fortfarande att det är gemensam och enskild terapi som behövs för er två. Hon måste inse att det inte räcker med att välja och sedan tycka att allt ska funka som förut. Och du måste inse att det kanske inte har skett så himla mycket egentligen mer än att B är ute ur bilden när hon fortsätter att bete sig på ett ganska hemskt sätt.

Ni har en chans, det tror jag definitift om ni älskar varandra, men jag tror att ni behöver hjälp. Bara av den enkla anledningen att sådana här saker som händelsen med B sätter spår och det är inte bara att släppa och gå vidare. Men också för att det verkar finnas en fundamental skev bild hos båda er två om vad respekt är.

Och ärligt, en hund lika lite som ett barn räddar ett förhållande. Speciellt inte om man har två sedan tidigare. Så där har du klara ögon i alla fall. Jag tror att du innerst inne inser att såhär kan ni inte fortsätta. Det finns saker som måste redas ut och andra som behöver förändras. Och du gör bara dig själv en stor otjänst om du inte driver den frågan, för jag tror att i långa loppet håller inte erat förhållande i så fall. Och vad har du då vunnit i det hela?

Jag håller fullständigt med, var precis vad jag tänkte, hon verkar ha hamnat i en depression och inte bara något "jag är lite nere". Och att få någon att förstå det och inse att de behöver hjälp är inte helt lätt.

På ett sätt kan jag tycka att du bara ska packa dina väskor och försvinna, hon har fått mer än sin beskärda del av chanser för att rätta till det hela. Å andra sidan så kan man ju inte bara packa ihop och dra så fort det blir tufft. Jag misstänker att du lägger ganska stor vikt vid dina löften om att älska i nöd och lust. Och du måste ju ha sett en annan sida av henne, annars borde du inte blivit kär i henne (och har du inte det, utan att hon alltid varit så här, då är det du som dras människor som inte är bra för dig och behöver hjälp) och gift dig med henne och då är det klart att du vill ha tillbaka den kvinna du blev kär i. Så visst är det värt att fajtas och kämpa för kärleken, men inte till vilket pris som helst. Inte när man hela tiden gör allt ensidigt och möts av "jag orkar inte". Inte ens om personen lider av en depression, men du kan inte göra henne frisk. Du kan inte få henne att orka. Du kan inte få henne att sluta ha kontakt med B (vilket bara är sååååå djälva otroligt att hon har och något som jag aldrig hade accepterat i din situation). Allt det måste hon vilja och jobba för själv. Du kan finnas där och sötta henne, men om inte viljan finns hos henne och hon bjuder till, då kan du göra alla rätt men ändå inte vinna.

Och jag tänkte det när jag läste att du tränar, så att du ska vara snygg så att din fru håller fingarna borta från andra. MEN HALLÅ?!?!?!?!?!? Det är som att höra en kvinna som är fysiskt misshandlad resonera. Om bara jag vore/gjorde/var si och så så skulle allt vara bra. Tror du vekrligen på det själv? På allvar?

Det kan se ut som att det inte går ekonomisk och allt det, men går det bättre den dagen du själv har hamnat i en depression, ev förlorat jobbet? Det är som andra säger du själv som bestämmer över ditt liv. Kanske blir resultatet att du får skulder, måste byta bostadsort och jobb, men ärligt kan det vara så mycket värre än det är nu när du mår så fruktansvärt dåligt och låter en annan människa behandla dig på det här sättet?

Vänner och familj hemma i Eskilstuna (eller varifrån ni nu kom) kan de hjälpa dig om du väljer att vända tillbaka?

Du må älska henne och tycka att det är värt att kämpa för erat förhållande, men frågan är om det här är rätt sätt? Där du dras ner i ett så destruktivt tillstånd och du mår så dåligt att hela din livssituation äventyras? Kanske är det bästa för er att vara ifrån varandra. Även om du älskar henne, även om hon är deprimerad och säger sig älska dig. Jag tror att ni är så djupt ner i skiten att ni mäktar inte med att ta er därifrån själva. Och får ni inte hjälp så måste du gå. För din egen skull, för hennes skull. Kanske kan ni efter en tid hitta tillbaka till varandra, men så här kan ni ju inte ha det.

Att hon inte kan ta och avsluta den där Bernthistorien är ju helt otroligt. Jag förstår att du vill kämpa, jag förstår att du vill kämpa och försöka och att du tycker att det är värt det. Men jag kan inte hjälpa att tycka att det är under all kritik att hon inte kan avsluta det hela. När det är vad er terapeut säger att ni behöver och hon säger att hon ska göra det och så fortsätter hon att smsa och prata med honom och avsluta med Puss, puss. Jag fattar inte att du orkar och jag tycker inte att det är rätt. Och jag tycker, har sagt det förut, att du måste vara tuffare. Visst, jag vet att du vill kämpa och det är klart man ska göra det, men jag tycker att det här har gått för långt. Jag tycker inte att det finns något som ursäktar att hon inte avslutar sin relation med honom. Även om hon hävdar att det här hennes fristad. Om hon värderar dig och erat äktenskap får hon ta och hitta en annan.

Håller med dig! Det jag satt och funderade på är att jag tror inte att hon gör det hon gör rent beräknande. Jag tror inte att hon går runt och tänker att hon ska utnyttja dig och att du är så snäll och inte ställer krav på henne, det tror jag få människor gör. Men du ger henne utrymme att göra det. Genom att inte ställa krav, inte agera och faktiskt ursäkta hennes beteende (för det gör du) så låter du henne styra oavsett om du vill eller inte. Jag tror inte hon kommer ändra sig om hon inte måste. Och måste i det här fallet är att hon ställs inför ett val, välja att fortsätta som hon gör och förlora dig eller ändra sitt beteende och kunna rädda det som ni har. Och genom att inte ställa krav på henne, riktiga krav med riktiga konsekvensker, så "utamnar" du inte henne att faktiskt ändra sitt beteende.

Jag är rädd att du nog försöker se något som idag inte riktigt finns där. Du väljer att se att hon inte träffar Bernt nu som framsteg, om än små, men blundar för att hon faktiskt inte hållit sitt löfte till dig och avslutat relationen helt. Jag förstår varför du väljer att se det som en viss framgång, du älskar henne och tror på er och er relation. Det kan du fortsätta att göra även om du ställer krav. Om er relation i långa loppet inte skulle klara av att du ställer krav på att hon faktiskt behandlar dig med respekt och håller de löften som hon ger, vad är det då för realation? Är den då värd att kämpa för? För mig låter det i så fall som att du håller fast vid något som inte finns. Du måste våga stå upp för dig själv också och inte bara ge henne en arena att göra som hon vill på, för det är vad du förser henne med.