Hjälp... Jag klarar inte det här längre...

Johan: Nu tänker jag använda Caps Lock,
-VAD HÅLLER DU PÅ MED???

Jag vet att du fått hjärtat krossat och att du är helt insnärjd i den här härvan. Jag vet också hur svåra steg du har framför dig. Men jag vet en sak till:Du VET att du är tvungen att ta dig ur det här. Det är inte "älskar- älskar inte" som är frågan.

Det är inte om hon tänker göra vare sig det ena eller andra. DU behöverkomma bort ifrån det här eländet och DU behöver få tala med någon proffesionellt.

Oavsett vad du klamrar dig fast i för hopp om en framtida försoning, så är den inte nu.
NU talar du nämligen om att du inte vill leva, och NU blir jag uppriktigt förbannad på att du inte tar ditt eget människovärde på så stort allvar att du packar ihop de pinaler du just nu behöver och ger dig SJÄLV en ärlig chans att andas och få lite distans.

Du är skyldig dig själv att agera i överlevnadssyfte nu. Ta kontakt med vården också om du inte redan har gjort det. Du behöver krishantering!

Jag ber inte om ursäkt för att jag låter hård! Om jag kunde skulle jag ruska om dig och släpa ut dig därifrån, genast.

Det där med sinnesro-bönen(AA´s bön)igen då:
Gud, giv mig SINNESRO att acceptera det jag inte kan förandra

MOD att förändra det jag kan

Och FÖRSTÅND att inse skillnaden.

Du har kommit till SKILLNADEN nu Johan och det modigaste du ka göra nu, är att resa dig upp ur soffan, släppa taget om det här, och gå. Jag vet att du har en framtid. Tag dig första steget mot den!

En varm och kärleksfull kram , efter "ruskningen"

Det finns inga kanske i den meningen(ödmjukt va? )

Jag säger det igen: Du måste som ett första steg söka hjälp själv, för som du håller på är inte sunt för ett ögonblick.
Det är inte fråga om vem hon eller du egentligen är och vad ni är värda.

Gropen du sitter i nu måste DU upp ur. Det är inte så jäkla många andra val än att sitta kvar - eller klättra.

Var hon tänker befinna sig är för närvarande inte ens intressant. Du är hursomhelst ensam redan som det är, har du verkligen inte förstått det? Jo,det är klart! Det är ju det som gör ont. Och så sorgen över det förlorade, rädslan att inte kunna leva utan henne osv. Men du lever ju redan utan henne.

Du kan inte älska henne hel. Bara dig själv. Vill du sitta kvar i gropen och säga "jamen den är ju så djup och det gååår inte," så är det bara att sitta kvar, alldeles ensam, (medan hon kikar ner ibland och kollar att hon vet var hon har dig.)

Självklart är hon en människa värd kärlek. Men det är faktiskt inte säkert att det är DIN kärlek hon ska ha.

Det finns gånger i livet som man får lov att bryta och gå vidare för att överleva-jag har gjort det själv. Med vissheten om att den andra alltid kommer att ha en plats i ens hjärta, men lika glasklar över att det inte var bredvid den människan man kunde leva och blomma.

Varför kontaktar du inte vården?
Du tänker inte klart och behöver en samtalskontakt. Det är dags att du tar ansvar för ditt eget liv och din hälsa istället för att älta "utipåfallat och om och hur och kanske och Bernt."

Skit för tusan i den jävla Bernt! Hur stor plats tänker du ge honom i ditt liv egentligen? Att han är en del av din hustrus är ju mer än tydligt. Du spelar andra fiolen och du vet om det. Det kan du inte göra något åt. Hon väljer ju varje dag att behålla honom .Du måste nu välja om du ska sitta och titta på eller titta åt ett eget håll.

Du kan VISST påverka ditt liv. Men du kan inte trolla fram den verklighet du önskar dig. Hantera den du har:du måste få ett fysiskt avstånd till din hustru! Sjukskriv dig och åk till E-tuna eller vad som helst.

Och ring vården, en präst eller kurator, vad som helst!

Nstämmer igen med inläggen ovan, med allra största betoning på NU! GENAST! OMEDELBART! PÅ EN GÅNG! SKYNDSAMT! MED SPRÅNG!

Inser du allvaret eller kommer det några fler MEN nu?

Ja, att detta kommer att kosta i pengar, det får ni nog bra iskallt ta i det här läget!
Det kommer andra tider framför er om ni reder ut det här , som också slukar pengar. Priset ni redan betalar känslomässigt är oerhört mycket högre.

Jag tycker det känns som att ni har gått ganska vilse båda två, uder ganska lång tid.

Jag är övertygad om att ni båda behöver distans till Bernt, men jag undrar om det inte också hade varit välgörande med lite luft emellan er en tid?

Jag menar att man visst kan kämpa sida vid sida, men lite avstånd kan hjälpa en att se saker och personer på ett lite annat sätt.

Din hustru skulle tillexempel må väl av att upptäcka att hon saknar dig när du inte är där.Om hon upptäckeratt hon inte gör det, så har hon åtminstone fått klarhet i det.

Detsamma gäller dig.
Du kanske upptäcker helt anra saker och känslor än dem du bär på just nu.
Framförallt kan du behöva andas lite. För du ältar och grottar ner dig ganska mycket, vilket inte är konstigt, men det tar dig heller ingenvart.

Hade du inte ett erbjudande om att låna en lägenhet ett tag?

Hela den här tråden är full av människor som försöker ruska om TS och helst bokstavligen lyfta honom åt sidan, ut i friska luften och ut till friska perspektiv. jag blir helt frustrerad och galen märker jag.

Kanske för att jag från insidan vet hur destruktivt den här sortens relation är och hur mycket liv som finns utanför dem.

Johan, du måste ta ett annat avstamp i det här!
Jag står fast vid lägenhetslånet och att du sätter träffasförbud, utom på terapin i åtminstone några veckor.
telefon och sms inkluderat!

SÅ bra skrivet!

Lyssnar du Johan?
För jag tycker inte att det alls verkar så, trots att du så artigt tackar alla hela tiden. Ni valsar vidare i er dans, båda ensamma i samma rum. Jag får ont i magen.

Och jag är inte ens där.