Hjälp... Jag klarar inte det här längre...

Här kommer en ny röst i tråden. Trodde inte jag skulle skriva nåt, men sitter här och håller på att sätta baklavan i halsen. Vad i hela världen...??? Jag fattar inte!!! Vet du, det värsta med hela situationen är att du kommer förändras som människa om du inte tar dig ur skiten. Hon behandlar dig som en hund och du verkar inte ha någon värdighet som helst kvar i kroppen. Jag avskyr ordet skilsmässa, men detta handlar inte längre om att försöka få äktenskapet att funka; det handlar om att du ska kunna överleva. Om hon får hållas kommer hon helt förstöra dig för en ny eventuell, potentiellt frisk, relation. Det här du håller på med är inte kärlek, det är besatthet. Du måste inse det och ta dig ur och bli frisk och hel. För hennes skit har påverkat dig. Sen får hon ruttna med Bernt om hon vill. Du kan inte rädda henne. Såhär tror jag: hon kommer inte välja dig, och definitivt inte om du beter dig som du gjort. Hon vet vart hon har dig, till hundra procent, och hon manipulerar och utnyttjar dig totalt. Valet är ditt, och jag hoppas och ber att du väljer att rädda dig själv. Ni har inget att bygga på såhär, och hon drar bara med dig ner i sin grop.

Det säkraste sättet att förutspå framtiden är att se tillbaks på det förgångna.

Jag skriver detta i all välmening och hoppas orden på något sätt fastnar i ditt huvud.

Hmmm... såg att det jag skrivit låter ganska hårt. Hoppas du inte tar det fel. Vet att när jag gick igenom en jobbig relation så hjälpte det när min brorsa gav mig "hårda" råd. Jag blir bara så ledsen och frustrerad. Vi har så lätt för att blanda ihop begreppet "kärlek" med något som är sjukligt och nästan hysteriskt. Jag vet hur det är. Men sedan träffar man någon som visar en riktig kärlek och man undrar hur man kunde gått på en sådan nit. Kärlek är självuppoffrande och ser till den andras bästa. Den är fridfull och glad. Visst, det är kämpigt och skit ibland, men det tar man sig igenom tillsammans.
Jaha, och nu blev det ett till långt inlägg. Vad jag egentligen ville ha sagt är att jag verkligen inte vill hacka på dig, utan bara vill dig väl. Det finns en väg ut, men du måste ta ett steg. Jag tror faktiskt på fullt allvar inte att det kan bli bra just nu. Och jag vill inte säga att det kanske kommer bli det i framtiden, för det ska du inte ens tänka på. Jag kanske har helt fel, men jag tror att det kan vara dags att släppa taget och låta henne ta konsekvensen av sitt beteende.

Lycka till!

Tack. Det känns som att jag skrivit ganska hårt, men jag kan inte låta bli!!

Ja, det är sant. Kommer ihåg att nån skrev i en annan tråd här på BT att hon hade så dåligt självförtroende och hade svårt att ta till sig kärlek. Det kan ju skapa små hinder att ta sig över i en relation. Inget man inte kan jobba sig igenom, men man slipper ju hellre. Och en sådan relation som TS befinner sig i lämnar ju spår som man upptäcker när man ger sig in i något nytt.