Hjälp... Jag klarar inte det här längre...

Jag känner verkligen med dig. Jag och min blivande make har brottats med stora problem under våra åtta år tillsammans. Bland annat har vi haft liknande sexuella problem. Nu tyckte vi inte att det var det största problemet, vi lyckades faktiskt lösa det relativt enkelt genom att ta det lite lugnare och bestämma att vi bara skulle gosa och inte ha sex. Då kom min lust tillbaka (den var min som saknades...).

Men det stora problemet var väl att vi inte kunde kommunicera med varandra. Vi tyckte båda att vi gav och gav men inte fick något tillbaka. Problemet var väl att vi inte insåg vad den andra behövde. Det ledde till att det tog slut och vi levde i sär under ett år. Tillslut lyckades vi dock hitta tillbaka till varandra efter mycket hårt arbete och beslutsamhet och framför allt har vi fått jobba med att förlåta varandra för allt möjligt hemskt vi gjort mot varandra. Men det gick! Nu är vi lyckligare och kärare är någonsin och blir äkta makar i september...

Det jag skulle råda dig att göra är att be henne gå på familjerådgivning med dig. Ta upp det så snart som möjligt, ju längre tid det går desto svårare blir det att hitta tillbaka till varandra. Förhoppningsvis är hon trots allt beredd att ge ert förhållande en chans. Om du föreslår rådgivning ser hon ju i alla fall att du verkligen är beredd att kämpa.

Lycka till!

Jag håller med didis. Jag förstår att hon är förvirrad och mår dåligt över att hon känner som hon känner, men man får inte bete sig sådär! Hon har ingen rätt att sätta dig i den här situationen. Hon måste välja. Hon kan inte ha två förhållanden samtidigt och förvänta sig att du ska finna dig i det.

Jag förstår att det känns jobbigt att sätta ner foten och att du är livrädd att hon ska välja honom och att du ska förlora henne. Det hade jag också varit. Men tyvärr tror jag ändå att något måste hända. Ställ ett absolut krav att hon antingen måste välja eller att ni ska gå i familjerådgivning. (Naturlitvis måste hon ju välja mellan er även om ni går till rådgivningen, men då kommer du att få hjälp att ställa kravet, för jag är rätt säker på att den ni pratar med kommer att framföra den åsikten till henne).

Visst vore det jättejobbigt för dig om ert förhållande skulle ta slut, men jag tror att det på sikt kommer att vara ännu mer nedbrytande för dig att gå runt i detta ingenmansland. Dessutom tror jag att hennes respekt för dig skulle öka om du sätter ner foten och visar att du inte finner dig i detta. Det kan ju till och med vara så att en reaktion är det hon är ute efter! Precis som barn provocerar bara för att få en reaktion som visar att deras föräldrar bryr sig så kan faktiskt vuxna ibland agera likadant. Oftast utan att själv vara medvetna om det.

Om hon vägrar gå på parrådgivning tycker jag att du ska gå och prata med någon själv. Vi gör vad vi kan, men vi är inte utbildade och kan inte analysera situationen på ett professionellt sätt.

Hoppas verkligen det löser sig. *kram*

Johanfredriksson skrev 2008-08-20 14:11:06 följande:

Problemet är väl att om du INTE sätter ner foten så är ju risken att hon lämnar dig just därför. Dels för att hon får svårt att respektera och därför älska dig om du inte verkar respektera dig själv (genom att du accepterar att bli satt i andra rummet) och dels genom att ni aldrig kommer till en lösning.

Jag tror tyvärr att det enda sättet detta kommer att få en lösning är genom att du kräver att hon lämnar Bernt eller går i familjerådgivning (kontakta kommunen). Ja, hon kanske lämnar dig för Bernt. Men om du inte kräver av henne att hon tar ert förhållande på allvar och kämpar för det (och det gör hon inte genom att sova över hos Bernt och hålla på och vela) så kommer du alldeles garanterat att förlora henne. Tyvärr.

Tooticki skrev 2008-08-20 16:29:01 följande:

Jag håller med. Jag lämnade själv min före detta fästman för en 18-åring som bodde hemma hos mamma och pappa. Jag och nämnde 18-åring har nu varit ett par i åtta år, har barn, radhus och gifter oss i september.

Det som i så fall talar emot att förhållandet med Bernt skulle vara särskilt seriöst är väl i så fall hennes velande. När jag träffade min nuvarande och insåg att jag var kär i honom lämnade jag min dåvarande omedelbart. Jag var kanske inte säker på att jag och min m2b skulle leva tillsammans resten av livet, men jag var förälskad och funderade inte en sekund på hur jag skulle agera. Jag blev alldeles pirrig när jag såg på min nyfunna älskling och kände det som om jag inte skulle överleva om jag inte fick tillbringa varje sekund i hans närhet. Ni vet ju själva hur det känns att vara riktigt förälskad. (Dessutom skulle min moral hindra mig från att agera som TS fru).

Ingen känner så för sin partner jämt, men om hon inte just nu, när hon är nyförälskad i Bernt, känner att hon är beredd att lämna allt för hans skull då tvivlar jag på om de är så kära egentligen.

Vad skönt att det verkar lösa sig för er. Hoppas det fortsätter i rätt riktning.

Lycka till!