Hjälp... Jag klarar inte det här längre...

Har läst allt och grubblat lite..
Fastnade på det du skrev att hon på morgonen sagt att du borde veta varför hon var ledsen. Vet inte varför hon sa detta eller vad hon tänkte på, men hade det varit jag så hade jag varit galet ledsen och besviken för att ett förslag om att sova hos den andra inte hade gett nån som helst respons.
Som att hela förhållandet inte är värt mer än en axelryckning liksom.
Låter som en grej som jag i mina allra tjurigaste stunder skulle kunna hitta på bara för att få en reaktion, för att få bevisat att han BRYR sig.
Precis som nån tidigare skrev om barn som gör saker för att få uppmärksamhet och bekräftelse.

Hoppas ni ordnar upp detta, men det kanske är så att det måste till lite jävlar-anamma från din sida. Vet att det är jättesvårt när man riskerar att förlora så mycket, men är allt detta värt att förlora sig själv?

Vad du än har gjort innan ger väl inte henne rätt att bete sig som hon vill?
Är hon missnöjd med vad du gjort och ser så allvarligt på det så skulle hon väl ha lämnat dig för det. Hon valde att stanna och har man fattat det beslutet så ska man väl nånstans också ha förlåtit/lagt bakom sig det som hänt.
Har hon inte gjort det då får hon väl säga det då och ta steget därifrån att tillsammans kämpa eller ensam gå därifrån, inte hålla på å jolla med nån spoling!

Tror inte att du tog det med en axelryckning, menade bara att så skulle min tankegång gått. "Varför går han med på detta? Bryr han sig så lite om vårt förhållande"
För min del hade det nog bara hjälpt med ett mindre utbrott och ett klart och tydligt NEJ!

Försökte bara se på det ur en annan vinkel.

Vet inte vad som är bäst för er, har ingen aning om hur ni har det och vad ni gått igenom, jag utgår från mig själv och det var bara, som sagt, hur min reaktion hade varit.

Svårt att vara man när kvinnor behöver ömsom fast, ömsom len hand..
Kämpa på!