Hur gör man för att bli lycklig eller iallafall glad?
Hej kära forumare!
Jag är en tjej på 22 år som har det väldigt tufft just nu. Jag gillar att säga just nu men när jag tänker efter har jag nog haft det tufft de senaste 3 åren. Alltsedan jag flyttade till Stockholm och tillsammans med min pojkvän som jag älskar över allt på denna jord. Jag kommer från småland och är uppvuxen med hund och hästar och älskar att leva nära naturen.
Jag har fortfarande knappt träffat några vänner här uppe, har en som jag träffar ofta, vi känner varanndra genom våra hundar men har blivit bra vänner. Men hon ska ha barn nu och kommer förmodligen inte hinna träffas lika ofta ocgh funderar dessutom att flytta tillbaka till dalarna där hon har sin familj. Har en kompis till som jag gått i skolan ihop med men vi träffas mer sporadiskt.
Jag har forfarande inte kommit på vad jag vill läsa och det är säkert en bidragande faktor till att jag känner mig så ensam och ofta ledsen. Sen jag flyttade hit har jag mest jobbat, under en längre tid på swedbank men sa upp mig för det var väldigt dålig stämning på jobbet. Det senaste halvåret har jag pluggat naturämnen på komvux (kanske långsikitgt mål att bli veterinär) och trivts bra med det, men nu är det slut.
Jag har ingen familj här, mamma och pappa och ena systern med familj i småland och två till systrar i göteborg. Jag är väldigt ensam och försöker verkligen lära känna folk men det är svårt, man kan inte direkt bara gå fram till folk på tunnelbanan..
Vi har pratat under det senaste året att flytta till göteborg där jag har mina systrar men det känns så himla svårt att bara flytta dit för min skull, min sambo vill helst bo kvar här (inte så konstigt han kommer härifrån och har hela sitt liv här) men är okej med det och vill följa med. Men jag har fortfarande svårt att bara säga att nu gör vi det för jag blir så orolig hur det kommer gå. Det är ju inte bara att dra, har bostadsrätt här och min kille har fast jobb.
Skolan tog slut igår och jag känner mig ännu mer ensam och börjar känna en stor meningslöshet med allting, går bara omkring här ensam hemma och kommer mig inte för att göra något, för ingenting känns spela någon roll.
Jag har jättesvårt att tala med folk om det här för jag tror det är svårt att förstå om man inte är i samma sits själv, sen vill jag inte riktigt erkänna hur det är heller tror jag.
Vad tycker ni att jag ska göra? Alla kloka tankar och kanske lite peppande ord är värda guld.
/Cecilia
