Tack för alla svar.
Igår ringde min mamma, kände dock inte igen hennes röst först men... Min morbror är död.
Jag kunde inte säga så mycket om det, för jag har inte sett människan på över 10år och innan dess så pratade jag knappt med honom, jag har skickat hälsningar till honom via mamma o så (när jag var liten, då vet jag att han varit hemma hos oss eller på stugan och fiskat med oss, osv)...Hur ska jag reagaera?!
Jag försökte få något klokt ut ur munnen, men jag mummlade bara typ, vet hans son om det och du kan ju inte ta över begravningen, det är ju hans son som är närmaste anhörig.
Jag hörde hur hon började bli irriterad och tyckte jag var konstig som inte började gråta, självklart blir man ju ledsen att någon dör bara så där helt plötsligt, men jag kan ju inte börja storgråta för sakens skull.
Hon slutade med att hon ska ringa vidare och berätta det för andra, för hon ville vara den som berättade det tydligen.
Troligen är jag känslokall, funderade på det efter samtalet o på kvällen. För jag har inte ännu gråtit, men jag vet att han har mått väldigt dåligt i flera år, så jag försöker se det som att han är av med all smärta (som jag sa till min mamma oxå).
Tja, vet inte riktigt hur det blir ikväll, jag tänkte att vi åker bara förbi och lämnar tårta o paketet till syrran och kommer hem. Så märks det ju ifall dom bjuder på fika eller inte. Men vi stannar nog då max i 1h.
Ang. skriva brev, oj min mamma fick något brev fr mig i tidiga tonåren och den har hon minsan sparat och tar upp ämnet ibland.
Så skriver jag nu ett brev så kommer mina barn få höra om dom.
Nej tack, jag undviker dom ganska bra. Även fast vi bor i samma stad, 10min ifrån varann, men jag har ingen lust att träffa dom och dom har inte knackat på en enda gång (utan då vi bad dom hit efter renoveringen) och då tyckte dom illa om att vi inte gav min bror wii spel (för dom trodde ärligt att vi skulle ge honom ett i julklapp) han är 5år kan jag tillägga och han spelar inte fotboll eller springer ute som pojkar gör, nej då han sitter med tvspel.
"Jag vet att cikusen kommer till stan" när bebisen är född, för det finns nog ingen kvinna på denna jord som kan allt och vet allt och gör allt lika bra som min mor (enligt henne). Dvs hon är en polis, hon kan stirra på folk på stan och säga saker högt så andra föräldrar hör (pinsamt och mycket irriterande), men sin egen unge, han får hoppa runt och göra exakt som han vill.
Min syster stödjer ju henne, eftersom hon inte säger emot.
En eftermiddag förra veckan ringde hon mig, vart är du frågade hon. (jag trodde hon var på väg hem t oss, så jag svara i affären) då frågade hon när jag var hemma osv, nåja sen när jag började undra varför hon frågade så mycket, då kom vi till sak.
Mamma skulle iväg o pappa var o lämnade henne (under den tiden skulle min syster vara hemma med min bror), men sen hade dom ringt att pappa skulle stanna där, för dom hade bett in bägge två naturligtvis (min syster hade planerat att åka iväg t en kompis, vilket dom visste), nåja, då ville hon att jag skulle vara barnvakt åt min bror, men jag fick inte nämna det t mina föräldrar, för hon skulle hämta honom här innan hon åkte hem.
Tror hon att jag ska vara barnvakt åt någon, sen får hon all ära för att hon är så duktig och ställer upp. Eller ifall han skulle bli arg/ledsen för att han inte får spela på vår dator (tex) så skulle jag ju få skiten, för han skulle ju skvallra på en gång hur dum jag varit (japp, han får spela på deras data, eller fick den fick virus (den hade när jag skulle fixa den äver 200 virus redan då och jag skulle inte fått berätta t min mamma att jag fixat den, så jag lät bli att lägga mig i, för man fick inte sätta igång antivirus programmet) den pajade förstås, nu har min syster gett sin bärbara för det blev ett sådant liv att dom inte hade en data (dom anv inte den t något viktigt), och min man inte kan fixa den (kan o kan, han har under de 2 senaste åren fixat den 4-5ggr minst, för dom har ingen koll på vad dom gör)- men det blir dyrare att fixa den än att köpa en ny, för datan går ju inte ens på längre. Så sist när vi åkte dit, då mina kusiner med familj kom dit (helgen innan 50års festen), bad min far kolla på datan (eftersom min man inte kunde få den att fungera, min kusin är oxå data ing.) men han sa samma sak, blir billigare att köpa en ny än att köpa nya delar, dessutom ska inte en pojke i 5års åldern surfa på nätet.
Jaha, sen när dom gav min mor sin present skulle ju självklart min bror få pilla på halsbandet så den gick till slut sönder, då började min mamma säga, näää hur kan dom sälja sådant här, när den inte ens tål hantering (jag skämdes som bara den, det var ju inte som wow vilken fin present, men kanske inte så bra att han rör den i forts. efter att dom lagade den) Sen började hon tjafsa med mig om utbildning (inom det område både jag och min kusin jobar inom, eller jag sa bara njä så är det faktiskt inte, utan så här...), sen sa hon till dom att jag skäms så för henne, ser ni attt hon har ingen respekt för mig och hör ni hur elak hon är osv.
Gissa om jag och min man skämdes, så jag ringde och bad om ursäkt till dom dagen efter.
Men dom sa bara att bra att du sa din åsikt, för hon vet ju inte ens vad hon pratade om.
Värsta med allt är, är inte att jag undviker dom eller att dom är elaka...
värsta är att jag mår dåligt för att jag försöker hålla god min utåt, jag vill inte att folk ska tycka att min familj är helt skruvad. Jag vill inte prata illa om dom, så det är så svårt, för jag har ingen annan än min man jag vågat säga mina åsikter till när jag blir riktigt arg.
Just nu känns det som jag kan börja gråta vilken minut som helst, för att jag skriver illa om dom.
Min syster brukar säga till mig att jag vill inte va som du, för det är mina föräldrar, jag vill inte vara så elak mot dom.
Jag har många ggr funderat på att gå till en psykolog och prata ut om hur jag ledsen jag är, men vad hjälper det? för det ändrar ju inte dom, det hela kommer ju bara kosta mig en massa pengar för det här kommer nog inte sluta helt plötsligt. Kanske borde man ordna psykolog t min mamma (jag försökte då när hon fick min bror, dom skulle ordnat via sjukhuset -men dom visste inte pga vad, men hon ville inte utan blev arg).
Nähe, nu ska jag baka klart tårtan, för jag har en annan jag måste börja göra tills imorgon, då jag o min älskling ska fira 6års dag :)
Kram på er alla där ute
