Å vad ni skriver fint! Trodde att jag skulle få fint stöd här på BT, men SÅ FINT hade jag inte kunnat föreställa mig!
Sanfor och Girl in love och johansdotter: tack för att ni berättar om era skilda erfarenheter av medicin. Själv känner jag att jag precis har accepterat att jag är sjuk, inte bara trött och inte kan botas av en sistaminutenresa eller så. Hittills har jag bara träffat olika husläkare, fyra stycken sammanlagt, varje gång jag har gått tillbaka till mottagningen ahr det varit en ny läkare och bara en av dem kändes bra. När jag till slut blev sjukskriven så fick jag tala om för läkaren vad hon skulle skriva på läkarintyget och ställa diagnos på mig själv, hela samtalet tog 15 minuter, mer hade hon inte tid med. Så innan jag tar ställning till medicin eller inte vill jag ha en trygg läkarkontakt, jag vill inte ta antideprissiv medicin utan det - jag vet inte ens om jag är deprimerad. Den enda bra läkaren, som jag träffade för två månader sedan då jag fortfarande vägrade att vara sjukskriven, sa att hon inte tyckte att jag hade en utmattningsdepression utan utmattningssyndrom och därför inte skulle börja med medicin, utan annan behandling, och fundera över medicin först om psykologbehandlingen inte verkade hjälpa. Jag tycker att biverkningarna verkar läskiga (hade anorexi för 15 år sedan och är jätterädd för att gå upp för mycket i vikt, nu är jag inte särskilt smal utan normalviktig, men jag tror att jag skulle kunna få viktnojjor igen om jag mår dåligt och går upp i vikt. och det vill jag inte! sedan låter ju de andra biverkningarna inget vidare heller...)
20talsbruden: Tack för rådet, och för att du berättar om dina egna erfarenheter. Det känns jätteviktigt att få hjälp, jag hoppas verkligen att läkaren och psykologen som jag ska träffa känns bra.
Förstår att bröllopsplanerandet är en ljusglimt för dig, det är det för mig med! Att planera bröllopet känns roligt,och BT är en av de få saker som känns roligt 
Men hittills har jag gjort mera av det arbetssamma planerandet (ringt runt och frågat om offerter och sånt, ni vet) än min m2b och det orkar jag inte nu. Jag försöker dra ner på den del av planerandet som känns jobbigt och koncentrera mig på det roliga (har inte hittat nån klänning ännu, ska så snart jag orkar - förhoppningsvis nästa vecka - gå i bröllopsklänningsaffärer med mina två tärnor, det ska bli så roligt!). Min sambo och jag pratar också om att ev tona ner bröllopplanerna lite, utan att göra det mindre högtidligt eller speciellt, för att det inte ska öka min stress och för att orka med hela planeringen oavsett hur jag mår det kommande halvåret. Vi har bara prel.bokat och inte skickat ut inbjudningar ännu, ska gifta oss i början av september, så vi kan ännu ändra planerna. Och jag är rädd att jag ska känna mig pressad av att stå i centrum för så många människors uppmärksamhet under en hel dag och kväll. En idé vi har är att ha lunchbröllop för de 90 gäster vi har på gästlistan, med utomhusvigsel i Rosendals trädgård (istället för i kyrkan som vi har bokat), lunchmottagning där med champagne i trädgården (om vädret är fint) till levande musik och lunchbuffé och tårta i växthuset. Sedan åka hem och vila en stund, för att på kvällen äta en god och lyxig middag på restaurang bara med våra föräldrar, syskon, brudtärnorna och bestman. Vad tror ni om det, låter det bra eller tråkigt?
Originalrosen: tack för ditt perspektiv, så värdefullt att höra hur det är för partnern! Ska verkligen tänka på att kommunicera, ibland är jag dålig det och försöker lösa allt själv. Och jag anstränger mig verkligen att gå ut varje dag, håller kvar vid yogapassen (som är det enda förutom bröllopet som jag just nu mår riktigt bra av), promenader och mina vänner.
