Utmattningssyndrom. Ledsen, vill gärna ha råd....

hej ts!! jag lyckades bränna ut mig på mitt jobb 2004, har alltid varit "duktiga tjejen" som ska ordna, fixa och ta hand om allt och alla.... jag mådde skit ett tag och det var riktigt tufft för min sambo, vi var ju ganska unga båda två, jag 20 och han 22. men idag kan jag faktiskt säga att jag mår nästintill toppen!!

ska bara hitta ett jobb som verkligen passar, inte för stressigt och så, men annars så! jag känner precis igen när du tycker att du ju inte har ngn anledning att vara ledsen, så kände jag med men ibland blir det så ändå!

det hjälper massor att få prata med ngn utomstående som kan se allt med lite perspektiv, det är svårt för er som är mitt i det.

ett tips som jag tror skulle hjälp min sambo är att se till att kanske han (din sambo) kan få gå och prata med nån ett par gånger, få förklarat vad det handlar om, att det är kemiskt i kroppen, och att det inte är hans jobb att "fixa" dig. förstår du hur jag menar, lite luddigt skrivet. han kan ju inte göra mer än att älska dig och försöka trösta, men det är ju tufft för honom när det kanske inte alltid hjälper....

det finns hopp och allt kommer att bli bättre, ge det tid bara. det kanske inte känns så nu, men jag håller tummarna för dig!!!!
stora kramar elin

Jag har en lång historia av depressioner, hypersomni (överdriven trötthet) samt vissa inslag av utmattningssymptom.

Det var bra att du blev sjukskriven. För att komma på fötter igen måste man släppa det som stressar en, och se till att du inte blir inkastad i allt igen när du skall komma tillbaka.
Om man åkt på en riktig utmattningsdepression tar det lååång tid att läka.

Och sedan ska man se till att komma tillbaka stegvis, i sin egen takt. Om det finns möjlighet till arbetsträning, se till att ta den. Då får man under en begränsad period (tror det är 3 mån) jobba i sin egen takt och utan krav. Det är försäkringskassan som betalar "lönen". Och man kan själv känna efter vad man orkar.

Psykolog är jättebra, särksilt om han/hon har en kognitiv inriktning, eftersom de flesta med utmattningssymptom behöver göra om sitt tänkande och komma ifrån "duktig flicka"-grejjen. Kognitiv beteendeterapi eller kognitiv psykoterapi hjälper en att ifrågasätta sina självklarheter och varför man reagerar på vissa sätt. Men var beredd på att det tar tid. För mig tog det två-tre år och två olika psykologer innan jag till fullo insåg vad de menade.

När det gäller en förlamande tröttheten - så känner jag så väl igen den. Jag brukar försöka hålla mig till några punkter..
* Om du orkar - kom iväg och träna
* Om du inte orkar träna, försök komma ut och få lite dagsljus och frisk luft varje dag
* Sätt upp ETT mål för dagen. Hämta något på posten, gå och handla, diska, städa. Var glad om du klarar det.
* Du MÅSTE inget annat än att äta och sova och ha kläder så att du inte fryser ihjäl. Kom ihåg det. Allt annat är faktiskt inga måsten
*Prata med din fästman och försök honom ta ett större ansvar för hemarbete och ev barn. Ibland måste man lämna över allt ansvar på honom. Svårt för en "duktig flicka" men bra träning :) Du säger att din fästman vill hjälpa, och att ta ifrån dig några "måsten" är den bästa hjälpen enligt mig :)

När det gäller bröllopsplaneringen så är det ju svårt att avgöra hur mkt du orkar. För mig är det så att jag måste ha KUL saker att göra för att ta mig genom tröttheten. Bröllopsplanering och pyssel är kul. Men det övergår ju lätt i stress och "måsten" och det ska man hålla sig långt borta när man har utmattningssymptom.

Nu blev det långt och virrigt. Men hoppas det är till nån hjälp :)

Jag åt medicin ett år, men för mig passade det inte alls. Jag gick upp i vikt och mådde inte alls bra av den. Nu i efterhand önskar jag att jag hade stått på mig mer och slopat tabletterna. I mitt fall hade det passat bättre med bara samtalsterapi.

fluoxetin heter mina...

fluoxetin heter mina...

fluoxetin heter mina...

hoppsan...

Se till att redan från början få rätt diagnos med hjälp av din psykolog. Utmattning, utmattningsdepression och ångest är tre olika saker som behandlas olika och du kan lida av en, två eller alla tre samtidigt.

Be även din läkare att skicka en remiss till stressrehabilitering så snart som möjligt, väntetiderna är långa och det är vanligt att man behöver mer hjälp än några samtal hos en psykolog.

Var noga med att din läkare tydligt skriver in alla symtom på dina sjukskrivningsintyg för att undvika trassel med Försäkringskassan.

Min inställning till antidepressiva är: Fundera noga på om du behöver dem!

De hjälper oftast, men tar ett tag att hitta rätt märke och rätt dos och man kan må sämre under den tiden.
Olika märken har olika biverkningar, många gör att man går upp i vikt, andra att man går ner.

Jag gick upp 10 kg av mina, men när valet står mellan att gå upp i vikt och att inte finnas längre var det definitivt rätt beslut att börja.

Och det viktigaste av allt. För den hårt ansatta vården är tabletter en lätt och kostnadsaffektiv lösning. Men inte det bästa för dig. Vid svårare depressioner är medicin i kombination med terapi det som ger bäst resultat. (Även om man i de riktigt svåra fallen kan behöva medicinera först för att få patienten mottaglig för terapi)

Dessutom är det ofta lätt att sätta "depressiv episod" som diagnos och ge tabletter, när det kan vara något annat. En period var jag extremt trött och väldigt känslig. Depression sa läkarna. Det visade sig vara "Restless legs" - alltså myrkrypningar i benen som störde sömnen rejält. Och utan sömn så blir man känslig. Denna åkomma fixas med helt andra mediciner. Men det fick jag ta reda på själv.

Celeste97: vilka konkreta och bra råd, tusen tack! Jag ska träffa en ny läkare på fredag, ska ha dina råd i åtanke då.

Sanfor, elin och fredrik 2008 och Aleta - och alla ni andra - tack för att ni delar med er av era erfarenheter, det är till stor hjälp och tröst.

kram på er alla fina brudar!