Hur "ber" man om pengar till sitt bröllop?

Fröken Figo: äntligen nån till som anser att pengar inte ska vara i vägen för att skaffa barn!!! Gud va kul att läsa! I dagens läge ska man utbilda sig, skaffa karriär och helst hunnit betala av lånet på huset och renoverat hela skiten innan barnen kommer! Väldigt få verkar ta hänsyn att ju äldre man blir desto jobbigare är det att bära, få och uppfostra barn. Och sen ska vi inta börja prata om vilka risker vid en graviditet då man börjar närma sig de 40!!

Här har du en som för visso har pluggat klart, har en blivande med bra lön MEN jag själv är ung och arbetslös och det känns jävligt bra att ha valt att skaffa barn trots att vi lever på en lön då jag har gud och ingenting i föräldrapenning! Vi klarar oss och vi är lyckliga med vårt liv som det är!

Var bara tvugnen att få visa min glädje lite i dagens samhälle där allt fler blir äldre och äldre innan dom skaffar barn!!

Håller med dig helt och hållet! Så bra skrivet! Och jag har inte PMS
Fröken Figo skrev 2008-03-06 22:58:28 följande:

Vi betalar ungefär en 1/3 av vårt bröllop själva. Är båda studenter och har ju därför inte den bästa ekonomin. Började med att fundera på hur mycket vi kunde lägga själva och bestämmde oss för att det räckte att göra en fest av (även om det skulle bli budget-budget). Vi tyckte även att kuvertavgift var ett alternativ.

Vi satte oss med våra respektive föräldrar och talade om hur vi tänkte och när kuvertavgifts-tanken dök upp i samtalet tyckte såväl mina som min sambos föräldrar att det inte kändes helt ok. De erbjöd sig att hjälpa till och min sambos föräldrar erbjöd sig att betala hälften. Vi tyckte dock att det var viktigt att bidra själva så vi bestämde att vi skulle dela kostnaden på tre (1/3 mina föräldrar, 1/3 min sambos föräldrar och 1/3 vi själva). Vi gjorde sedan en ungefärlig budget och presenterade för dem och kollade att de tyckte summorna kändes ok.

Väntar förövrigt barn (vilket inte ingick i planeringen från början) vilket gjort det ekonomiska läget lite tyngre än väntat. Och visst kostar barn pengar (även innan de kommer)...men samtidigt finns det inget jag skulle vara gladare över. Tror den ekonomiska situtionen löser sig och som någon tidigare sagt, tid och kärlek är det viktigtaste man kan ge sina barn.

Hoppas det löser sig för er!

jag skulle inte heller be om pengar...

planera efter er förmåga - i ert fallk kanske vänta ett tag till och om familjerna erbjuder ekonomiskt stöd var tacksamma men räkna inte med det!
Å framför allt - ta inget för givet!

sorry hade inte läst hela tråden!

men om ni berättar att ni tänkt gifta er så får ju föräldrarna själva ta upp "sponsrings" frågan isåfall...

där börjar diskussionebn tycker jag isåfall

Tack för att fler inte anser att pengar ska styra. Håller helt med om "magkänsla och kärlek".
Är så trött på allt snack om att livet skall vara "välordnat" innan man skaffar barn. Hur kan det vara det viktigaste?
Jag anser att ett barn skulle förgylla livet och tillvaron medan vissa tycks anse att det mest är en ekonomisk börda.
Vi vet att barn kostar, men man kan faktiskt välja hur mycket det får kosta.
Inga fler moralkakaor tack!
Livet är för kort för att vänta på rätta ekonomiska tidpunkt. Det känns rätt för oss kärleksmässigt, känslomässigt och åldersmässigt.

Är det inte bättre ni väntar med att gifta er tills ni har råd. Galet att förvänta sig att andra ska stå och betala ert bröllop.

Vi får det bröllop vi har råd med. Men kan lyxa till det lite OM våra föräldrar erbjuder sig att betala lite. Inget vi ber om.

Kommer dock fråga svärfar lite smått om han inte kan hjälpa oss med alkoholen. Han gillar alkohol. ;) Åker ofta till Tyskland och handlar och är noggrann med att bjuda fint vid middagar.

Det här med barn. Har barn som fått växa upp under ganska fattiga förhållanden. Tråkigt och man känner sig ofta otillräcklig som förälder. MEN! De är härliga människor! Var rik på kärlek och en öppen famn, prata prata prata, istället för att köpa dyra saker.
Det kommer alltid en tid då barnen har möjlighet att starta med fritidsintressen och man kan alltid styra in barnen lite obemärkt på sånt som kostar lite mindre. (Som en enklare dans istället för balett..)
Alltså.. Det är inte vardagen som kostar. Det är det där lilla extra.

Den rika blivande föräldern idag, kanske når en botten i ekonomin om tio år. Man vet aldrig hur framtiden ser ut.

Dessutom. Ju yngre man är, desto mindre risk för missbildningar, prematurer och missfall.....

Vi har tre barn på varsitt håll. Och nu är vi nöjda. Vi vet, kanske vi någon gång vill göra barn tillsammans ;), men eftersom vi redan har barn, vågar vi ta oss råd att vänta, för att ordna upp ekonomi och bostadssituation först. Men jag tänker aldrig skaffa barn efter 35.

Jag tror att det är långt ifrån alla som får bidrag från sina föräldrar när de gifter sig. Och de som får har ofta planerat sitt bröllop utifrån sina ekonomiska ramar och bilvit erbjudna pengar av familjen under planeringen.

Om ni har inställningen att göra bröllopet efter era ekonomiska ramar och inte vara beroende av några bidrag så tycker jag ni gör just det. Om ni blir erbjudna bidrag så kan ni ju alltid ändra på saker och ting, som annan middag, bjuda på mer dricka eller vad det nu är. De flesta pratat ju med sina föräldrar om planeringen och det är nog då de kommer upp tillskott till kassan så att säga.

Om ni planerar erat bröllop efter hur ni önskar ha det och inser att ni inte har råd, tja, då är det väl bara att fråga dem. Och hur du frågar, det tror jag du vet bäst själv, det är ju så olika från familj till familj hur man gör sånt.

Har skumläst tråden och måste säga att det förvånar mig att folk räknar med att föräldrar ska bidra till deras bröllop eller uppehälle i stort. För mig är det en självklarhet att sköta mig själv. Man har det bröllop man har råd att bekosta själv och om någon vill betala en slant så visst, men det är inget krav.

Ang. barn så kan jag säga som snart har 5 att det är inte billigt och ska man skaffa några ska man definitivt stå på egna ben och inte springa till pappa för minsta lilla.....

Ett råd bara.....

Sen behöver man inte vara världens rikaste eller något, men vara en vuxen individ helt enkelt.