Wii, tre månader till!
Lappis - är glad att du startade även denna tråd, den är ju så mycket mer än bara en bebis-tråd!
Firar nya tråden med min förlossningsberättelse:
14/1
Magen pajjar ihop totalt. Det bara rinner ur mig. Ligger i soffan hela dagen, sover mest, äter knappt något. Önskar tyst att detta är ett tecken på att förlossningen är på g, men vågar inte säga något högt.
15/1
Magen ok igen. Åker hem till pappa och bakar matbröd. Inser att värken i bäckenet har försvunnit, konstigt. Gissar att lillkillen kanske har sjunkit ännu längre ner och stabiliserat "paketet". Känner mig annars som vanligt. Har en del onda sammandragningar på kvällen, men inte värre än tidigare.
16/1
Vaknar 04.52 av en värk. Är inte säker på om det verkligen är värkar, men börjar klocka dem iaf. Inser snabbt att det bara är ca 10 minuter mellan dem och att det definitivt har startat. 
Går upp och slår på datorn för att fördriva tiden. Skriver ner klockslagen för värkarna och hur långa de är. Ganska snabbt blir de mer smärtsamma och jag kan inte längre sitta ner på stolen medan de pågår. Kl 7 är det redan bara ca 5 minuter mellan värkarna och jag väcker sambon med orden "ledsen att behöva väcka dig så tidigt, men jag tror att vi ska föda barn idag". Han skulle vara ledig den dagen och kom inte i säng förrän väldigt sent, så jag tyckte det var bäst att han fick sova så länge som möjligt för att vara pigg när det drog igång på riktigt.
07.14 ringer vi till förlossningen som tycker att vi kan åka in när vi känner för det, jätteskönt att de inte kör standardfrasen "ta en dusch och ring igen om några timmar", kanske för att det är ivf? Vi får även välja förlossningsavdelning och jag säger att det inte spelar någon roll så länge vi blir väl omhändertagna. Vi kommer överens om att det får bli den som har mest plats, vilket visar sig vara "vanliga" förlossningen.
Efter samtalet packar vi ihop det sista och sätter oss i bilen, jag har nämligen blivit nervös för att inte hinna in innan det blir ohanterligt. Värkarna är inte helt regelbundna, men definitivt 3 på 10 minuter redan.
Vi blir inskrivna kl 8 och jag börjar med att gå på toa. Upptäcker att jag har blött lite i trosorna, vilket enligt barnmorskan är bra, för det betyder antagligen att jag håller på att öppna mig.
Får sedan en ctg-kurva. Allt ser ut som det ska, värkarna är täta och bebisens hjärtljud fina. När barnmorskan undersöker mig första gången visar det sig att jag är öppen ungefär 5 cm. Hon sätter akupunktur, har dock ingen aning om om det faktiskt hjälper. Värkarna är starkare nu, men går fortfarande bra att andas igenom. Provar även lustgas, men det funkar inte alls. Blir bara illamående och gissar såhär i efterhand att jag inte hade tillräckligt ont för att det skulle fungera. Står i stället och lutar mig mot en fällsäng och gungar fram och tillbaka under värkarna. Att sitta eller ligga ner är bara jobbigt och gör värkarna mycket ondare.
I ett försök till uppmuntran säger barnmorskan att barnet antagligen kommer vara ute framåt 1-2-tiden, dvs vi skulle inte behöva hålla på till kvällen. Ungefär här blir minnet lite suddigt. Värkarna börjar nämligen bli väldigt smärtsamma och jag klarar inte längre att andas igenom dem utan börjar hyperventilera och be om smärtlindring (nu är klockan runt 10, och jag trodde ju att vi skulle hålla på 3-4 timmar till...). Jag minns dock det här som 2-3 värkar, men det var sannolikt betydligt fler i verkligheten...
Barnmorskan föreslår bäckenbottenbedövning, men vi ändrar oss sedan till eda. Jag får lägga mig ner, de sätter infarten i armen och skalpelektrod på lillkillen. I samband med det tar hon hinnorna så att vattnet går och upptäcker att jag är helt öppen. Ungefär nu kommer narkosläkaren in som ska lägga edan. Efter en snabb blick på mig (som nu har fått krystkänningar) säger han att det ju inte är någon idé, det är för sent. Detta insåg ju även barnmorskan när hon såg att jag var helt öppen, men det är ju positivt också, för nu kommer bebisen snart! Får ligga på sidan en stund och bröla igenom krystvärkarna så lillkillen får en chans att skruva ner sig det sista. Nu fungerar plötsligt lustgasen perfekt (barnmorskan tittade på mig lite bekymrat och tyckte att jag skulle prova igen, föda helt utan smärtlindring tyckte hon nog inte var en bra idé för mig...), och det är skönt att ligga på sidan. Sambon hjälper till genom att trycka hårt på svanken under värkarna, det är otroligt skönt! Krystvärkarna är befriande, även om jag måste andas igenom dem. Det är bara att hänga med kroppen liksom.
Tror att det tar 15-20 minuter innan jag får börja krysta på riktigt. Efter ett tag börjar lillkillens hjärtljud gå ner ganska mycket under värkarna och barnmorskan börjar hota med sugklocka. Hon kallar in en till barnmorska som får hjälpa till med att trycka på magen. Har hört att många tycker detta är obehagligt, men jag upplevde det bara som att jag fick hjälp, märkte egentligen knappt att hon tryckte på magen, var så inne i mitt eget "jobb"... Efter 3 värkar fick extra barnmorskan ge sig, nu var han nästan ute och jag måste andas igenom ett par krystvärkar igen så att jag inte ska spricka så mycket. Nu gör det ganska överjävligt ont, inte konstigt med tanke på att han sitter fast med huvudet mellan mina ben...
Så fort jag får klartecken från barnmorskan börjar jag krysta igen, och plötsligt är han ute!!! Är inte alls beredd på det, trodde det var mer jobb kvar, men nu ligger han på min mage. Klockan är 10.44 och hela förlossningen har tagit 6 timmar... Smärtan försvinner direkt, precis som alla säger. Vi får ligga där i en bra stund och bara titta på varandra.
Efter en kvart kommer moderkakan ut, minns inte hur, men jag har ett diffust minne av att jag krystade nån gång. Sedan ska jag sys, några stygn behövs, men det är visst inte så farligt. Bedövningen var däremot inte så skön, kändes ungefär som en tandläkarbedövning. Hon blev dessutom tvungen att lägga två eftersom den första inte tog tillräckligt. Ligger och gnäller lite medan hon syr, vilket känns lite fånigt efter att ha klarat en hel förlossning...
Efter en timme eller så gick jag upp och kissade, och sen fick vi goda mackor, juice och kaffe. Efter ytterligare några timmar kommer en läkare in och klämmer lite på lillkillen, samt väger och mäter honom. 3450g och 49cm lyder resultatet. Efter det duschade jag, och sen bar det av till patienthotellet. Där vistades vi i 2 dygn och övade på amning, blöjbyte och annat spännande innan vi äntligen fick ta hem sonen till vårt hem och liv.
Puh, det blev långt. En riktig "cicci-förlossning" fick jag mao, vilket jag är mycket tacksam för.
Känns så overkligt att han ligger här brevid mig när jag tänker tillbaka på allt som hänt det senaste året...
cicci - Härligt att ni hade det bra i Val Thorens, nästa gång följer vi med!!
snartis - Krya på er!!!
storasyrran - Conny är ljuvlig. Han sover bra på nätterna och skriker väldigt lite. Vill dock amma väldigt mycket på dagarna just nu, somnar gärna ifrån bröstet efter 10 minuter och då tar det ju tid att bli mätt... Verkar vara bajsbarn och inte kräkbarn, sorry cicci.
Jag som tycker det känns tufft på natten om det tar mer än en halvtimme att få A att somna om efter amning...