Älskar opera (men inte all, såklart) - men vet inte om jag räknar Phantom of the Opera dit - är inte det mer musikal?
Rekommenderar nybörjaren att börja med nåt lättsamt, gärna italienskt. Och inte behöver det ta 3 timmar!
Åh, stackars Zozo o Zozos man! Jag tänkte på dig på eftermiddan o undrade var du höll hus.
Jag skulle rekommendera Mozart eller nåt lättsamt italienskt för den opera-ovane. Jag vet inte hur det är i Göteborg, men i Stockholm behöver inte operabiljetter vara så dyrt heller.
Jag såg Lucia di Lammermoor på Folkoperan häromåret - då kan vi prata blodigt! :-O
Jag säger som muffin - bra pris! Vår lgh i Stockholm kostade typ det dubbla - för 4 år sen! 
renovera hus är INTE min grej... renovera - näe tack! 
Ja, Sis, jag har tänkt tanken själv - jag har en massa saker som jag för drygt 10 år sen aldrig hade vågat drömma om - typ fin man, fantastiskt kul jobb, bostadsrätt i Stockholms innerstad, vad mer? Tyvärr tappar man själv bort i vardagsvimlet hur långt man kommit. Det är bra att bli påmind. Men våningen var å andra sidan redan för 4 år sen dubbelt så dyr som vickans inspanade hus... - o i somras såldes andra i huset för dubbla det i sin tur... 
nu har ju marknade stannat av så nu vet jag inte... Men galet är det.
För 10 år sen? Hmm, jag gick sista året på universitetet och på sommarn gjorde jag fältarbete utomlands. Jag blev av med min bostad o min hund dog. Allt var superförvirrande och jag hade ingen aning om vad det skulle bli av mig. Jag var 24 år (eller blev under året) och kände mig fulast o menlösast i världen. Mina föräldrar var skilda o det krisade rätt rejält med min o syrrans relation med pappa (men det var ju inget nytt). Precis i slutet av året lärde jag känna min man (genom en gemensam god väns födelsedagsfest) men tillsammans blev vi först typ 2 år senare.
Jag vill inte låta självömkande (det där var ju ett koncentrerat 1998) - men ohyggligt förvirrande var det - jobbigt! Och mitt liv som det ser ut idag vågade jag inte alls visualisera för mig själv, knappt ens fantisera om, jag blev bara förtvivlad för att det kändes så osannolikt för lilla mig. Egen fast bostad (oavsett var!), fungerande förhållande och roligt jobb låg lååååångt bort. Så att folk hade typ inredning som intresse kunde jag inte alls begripa - nu tycker jag det är superkul! Och visst saknar jag vovven än (min hundtokige man sörjer dessutom att han aldrig fick träffa henne) - men hon levde ett långt o förhoppningsvis bra hundliv o gick stillsamt bort vid 14 års ålder.
Hemma i Stockholm bor vi i Vasastan - eller jag gör ju inte det så mycket - men hemma är det!
Apropå alla hjärtans dag - maken försökte visst skicka blommor hit, men interflora funkade inget vidare i långtbortistan! 
Vilket gav mig vanvettigt dåligt samvete... helt ologiskt, men sant.
Lägenheten är bygdd 1929, tror jag förresten.
O jag hade mycket roligt 1998 också - men tanken på ett fungerande vuxenliv var avlägsen, ens som dröm. Det är lite så jag menade.
Hmm, klurigt. Du kan inte bara säga att du har fått ändrade förutsättningar, eller nåt annat luddigt?
JO, det är fint. Mormor bodde i kvarteret som barn, då var det inte så fint som det känns idag.
Men gud vad gammal jag känner mig idag, åt middag, snackade skit o drack en massa vin igår, med 2 grabbar i jobbet - o idag har jag rådigt ont i huvudet....
