GEMENSAM EKONOMI???? Hur blir det när man gifter sig??

Jag tror man måste "glömma" sitt gamla liv och ekonomi och börja om på en ny kula. Mina pengar och tillgångar är dina och tvärtom.
Mina föräldrar har aldrig pekat på ngt och sagt till varandra; detta är mitt, du har ditt.
Tror uppofringen med att leva i en enhet som man och hustru är mindre än mervärdet det genererar.
Men tror också att man måste hitta en lösning som man själv blir nöjd är bekväm med... Lycka till :)

Ok, ja mindre saker känns bara jobbigt att fråga om varje gång, jag tänkte mest på större inköp.

Spännande hur olika man kan se på det. Jag vägrar glömma mitt gamla liv, jag har stora behov av att ha egna pengar och kunna stå på egna ben. Vill inget hellre än att dela resten av livet med min make, men vill samtidigt bevara den gamla Vickan med eget liv och egna beslut.

Det viktigaste är väl att alla par hittar en balans där båda mår bra och är överens med lösningen. Det har maken och jag gjort och det hoppas jag att alla andra lyckas med.

Det är viktigt att man löser ekonomin så att bråk inte uppstår om en sådan tråkig grej. Ingen vill prata om pengar, eller hur? Vi har gemensam ekonomi och det har aldrig varit ngt bekymmer. Jar sköter alla äkningar och har full tillgång till min m2b konton och han till mina. Han har aldrig sagt ett ord om jag kommer hem med shoppingkassar överfyllda till bredden med julpynt typ *s* Men det gäller att man är den typen som klarar den här sortens frihet annars är det bättre med delad tycker jag..

Kassar med julpynt är väl kanske en sak, men när maken köpte båt tillsammans med sin bror i somras var jag hemskt nöjd över att vi har uppdelad ekonomi. Ett idiotköp eftersom maken bara är på platsen där båten står ca 5 dagar per år. Visst diskuterade vi det, men eftersom det är hans pengar fick han göra som han ville. Hade vi haft gemensam ekonomi hade det nog blivit bråk där...

Viktualia; Håller med, man ska inte försaka sig själv och sina behov.
Jag tänker att om man fortsätter ha separata ekonomier att det i längden kan skapa en irritation om man blir kvar i ett min och ditt- tänk, exv; Om du tjänar mer än mig varför ska vi dela på stora inköp, eller varför dela jämt på matkassan når du ändå äter mkt mer än mig osv. Och tyker det skulle vara onödigt.

Haha, min blivande man skulle bli tokig om jag skulle komma hem med en shoppingkasse med julpynt! Men det är för att han tycker vi har för mycket pynt redan.... Kommer jag hem med ett par skor så frågar han ALDRIG vad de kostade, utan "vilka skor ska du slänga så de nya får plats?" (Svaret är naturligtvis: några av dina 15 par svettiga gympadojjor )

Oavsett vilken lösning man har valt är det viktigte att man är överens. Det som funkar för oss idag funkar kanske inte när vi får barn eller hus - då får vi ju ändra på det.

Håller med: viktigast är att man är överens. Vi skulle inte bli osams om sambo skulle köpa båt tror jag.. Var i den situationen i våras då sambon vile köpa kamera för x antal tusen, men vi löste det utan problem. Jag skulle inte vilja ha delad ekonomi, för mig är det lite av en turn-off med prat om mitt och ditt. Tur vi olika! Huvudsaken är att man är överens inom paret!

oki.. hans skulle inte bli helt glad om jag köpte julpynt för flera tusen.. *s*

Vi har gemensam ekonomi, och det har vi haft hela tiden... Men det beror nog på att jag inte direkt haft nå jobb bara vikariat och sen fick vi barn efter 3 år tillsammans... Men jag tror att det funkar eftersom jag inte hela tiden vill ha saker och jag köper ALDRIG något utan att fråga honom...
När jag fått in min lön så ser jag dem självklart som att det är våra pengar... men hans pengar anser jag fortfarande som hans... Jag hoppas på att få ett jobb snart så jag kan börja känna att jag kommer med något till famijen...
Vi har nu varit tillsammans i 7 år och har 2 barn och det funkar fortfarande kanon bra..

Tänkte också säga att min M2b ser att alla pengar är våra och är det något jag vill ha så brukar det inte vara några problem att få det... så det är jag som känner att eftersom jag inte har egen inkomst så kan jag inte kräva att jag ska ha saker...

Men som andra säger vi är ju olika och funkar olika...

Tidigare i tråden har jag avslöjat att makens och min metod är att dela på de gemensamma utgifterna efter andel av inkomsterna. Om jag tjänar 45% av våra totala inkomster, så betalar jag 45% av utgifterna också. Och köper vi möbler och dylikt så ingår de också i den där modellen. Alltså blir det rättvist, som vi ser det.