Blir nog inget bröllop...

min fru och jag struntade i föräldrar och gifte oss med våra vänner närvarande. det var ändå vårt bröllop och då gör man som man vill. det är ju er dag, gör den bäst för er

Ush jag blir så ledsen och arg när jag hör sådant här. Tycker att det är jättesjälviskt av en som förälder att uppträda på detta viset.

Mina föräldrar är också skilda men trots alla problem de känner då de skall komma vid vårt bröllo, jul eller kalas så sätter de sig över det för min och min systers skull och så önskar jag det var i alla fall.

Genom att inte närvara vid sina barns bröllop, barnbarns dop eller födelsedagskalas skadar man ju bara sig själv i längden samtidigt som man gör sina barn ledsna. När jag hör att tex min mamma inte vill komma p.g.a. av att min pappa och hans nya sambo ska vara där så blir i vart fall jag jätteledsen.Lyckligt vis dyker hon ändå upp och deltar i våra livs viktigaste stunder.

Oavsett vad som händer mellan min man och mig i framtiden så skulle jag aldrig låta mina barn hamna i en sitts där de måste välja mellan oss eller anpassa sina liv efter hur vi förhåller oss till varandra. Våra val vårt ansvar och inget vi skall föra över på våra barn oavsätt om de är vuxna eller ej.

Hoppas det löser sig för er. Jag tycker bara att det är så tråkigt att ni ska behöva lida och anpassa er pga mindre bra val dina föräldrar gjort.

far iväg o gift er bara NI .Utan massa vänner o ståhej!

jag förstår dig o skulle INTE heller vilja ha ett bröllop om de bara tjafsar o är osams mm.

Mina morföräldrar separerade ett drygt år innan mina föräldrars bröllop och min morfar gifte snabbt om sig med en ny kvinna (som han känt i många år). Mormor och morfar var skilda i drygt 30 år innan de båda dog av ålderdom. Under hela denna långa tid träffades de aldrig. Under hela min uppväxt kunde jag aldrig räkna med att både mormor och morfar kom på dop, födelsedagar, konfirmation, studentmottagningar etc. För att mormor skulle få gå (och för att han inte vågade träffa henne) tackade morfar alltid nej. När det gått en tid sa mormor att hon kunde tänka sig att träffa honom igen och till min student (då de varit skilda i 20 år) bjöd jag själv in dem båda, men morfar (och hans fru) tackade nej.

Jag tycker du ska "tvinga" dina föräldrar att uppträda som vuxna människor och komma för din skull. Jag tycker också att du ska fråga din mamma om det är sådana signaler hon vill ge dina barn (sina barnbarn). Ska de böva minnas att morfar och mormor inte kunde lägga sina konflikter år sidan för en viktig dag och träffas och glädjas för andra.

Nu när jag själv ska gifta mig har jag medvetet valt att inte bjuda min morfars änka, trots att vi träffas ibland. Eftersom både morfar och mormor är döda skulle hon mycket väl kunna komma, men jag har helt enkelt ingen lust att bjuda någon som så konsekvent tackat nej till att dela alla andra högtider med mig.

jag skulle inte välja att tvinga de att bete sig,skulle ändå bli gliringar mm,tror JAG.
Nä,fara bort o ha mysigt m kompisar o strunta i föräldrarna! Det tror jag på.

Man kan ju aldrig tvinga någon till något, men jag tyckte Trettondagsafton verifierade det jag skrev tidigare.

Man kan ju alltid ta upp det i en diskussion med sina föräldrar och ifrågasätta om det är det scenariot som Trettondagsafton beskriver som de önskar utsätta dig och deras barnbarn för. Var ligger vinsten i att ignorera sina barns andre förälder i hela sitt resterande liv?

Nu gäller det ert bröllop och om ni känner att det vore lättast att resa iväg så gör det men jag hoppas att det löser sig för er i framtiden åt minstonde så de båda kan närvara när deras barnbarn gifter sig (eller tar studenten etc)

Jag har ett liknande problem med mina skilda föräldrar. Fast i det här fallet så handlar det om att min pappa inte vill närvara alls och hans förklaringar håller inte. (Han gick inte heller på min halvsysters bröllop.)

Mamma har jag själv fått boka all transfer för då hon inte längre är handlingskraftig nog efter skilsmässan... och jag vågar inte riskera att inte heller hon kommer.

Vi har valt att gifta oss på annan ort med endast våra föräldrar närvarande. Istället för min pappa så kommer min närmaste vän vara med. Egentligen skulle jag ha velat ha ett "traditionellt" bröllop med 50-70 gäster, bröllopsvals osv. Men min m2b vill inte för han är så rädd att när den stora dagen kommer och jag ser alla förutom min pappa så ska jag bli ledsen... och han vill inte se mig gråta den dagen.

Tyvärr kan man inte ruska om ens föräldrar och "tvinga" dom att uppföra sig, även om man vill. Däremot kan man själv lära sig att inte bli likadan mot sina egna barn.

"Tyvärr kan man inte ruska om ens föräldrar och "tvinga" dom att uppföra sig, även om man vill. Däremot kan man själv lära sig att inte bli likadan mot sina egna barn."

Mycket bra sagt Jensofia! Instämmer.

Jag är med om något liknande. Jag och min pappa har dålig kontakt och jag har hela tiden tänkt att jag inte vill ha honom där på mitt bröllop.
Men efter ett tag blev det bättre och min m2b ville så gärna att han skulle få komma. Nu har allt blivit mycket sämre igen och nu vill varken jag eller min blivande ha honom där.
Jag tror att det är det bästa men tycker ändå att det känns lite jobbigt. Jag hoppas verkligen inte att det kommer kännas tomt eller så under bröllopet.

Och hur gör man nu med bordsplacering och honörsbord? Är det några som har några tips på det, nu när brudens far inte är med?