När någon saknas... (möjligtvis OT)

Jag förlorade min UNDERBARA svärmor för 3,5 år sedan. 3 veckor innan vår dotter föddes... Det sista hon levde för att få se!
Vi längtar OERHÖRT efter henne. Hon va ju som en extramamma för mig. Min mamma är bra på alla sätt förutom att prata känslor. Det hade jag svärmor till.

Vi hade det kämpigt där ett tag. Vi förlorade 13 pers på drygt 1 år. Bilolyckor, bästisens pappa hängde sig, morfar dagen innan dottern föddes, döfödda bäbisar mm mm mm

Så nu när det är bröllopsplanering blir det så himla nära igen. Det är skönt att inte va ensam här iaf. Jag blir aldeles tårögd nu. Är ju på väg till graven om en liten stund...

Jag ska iaf ha en sten från hennes förlovningsring i min vigselring. Och vi gifter oss på Sylvia dagen (hennes namn!!) Så känns det som att ha henne lite med iaf.

OJ det blev långt....

Ja det är svårt det där med längtan, förlorade min mamma för ett och ett halvt år sen väldigt hastigt, hon var på resa och fick en hjärtinfarkt, man blir helt chockad och vill inte förstå, kommer fortfarande på mej själv med att tänka - nu måste jag ringa mamma i kväll och berätta vad som hänt idag....
sa till henne ett halvår innan hon dog (för två år sen) att hon kanske skulle få komma på bröllop nästa år, nu kommer hon inte få vara med där fysiskt, orkade inte planera bröllop då efter det som hände så nu har vi börjat ta upp planerna igen. Tårarna rinner.........

Kämpigt eller hur. Vad gör man...

Försöker ibland tänka vad hon hade gillat o tänka att en del av sakerna är till henne fast ingen vet. För mig kan det då kännas lite lättare....

Min bror dog -97 men jag ska spela en låt till minne av honom, för att känna hans närvaro på bröllopet.

Jag ska lägga några blommor från min bukett på mormor och morfars grav, efter bröllopet...De dog visserligen när jag var mkt liten, men ändå...utan dom hade inte min mamma funnits....sen vill jag lägga några blommor på m2bs mammas "grav" (minneslund) kanske hans corsage också....jag hann aldrig träffa henne, men utan henne hade inte min blivande make funnits......*snyft*

Tack alla ni som har skrivit i den här tråden!

Konstigt(?) nog så har era inlägg hjälpt mig MASSOR, ibland behövs det inte så mycket

Sosofofia

Hej,

Känner igen mig i det du skriver. Min mamma gick också bort hastigt för tio år sedan. Det kommer att kännas tomt på bröllopet när inte hon är där... Min faster kommer att sitta
vid honnörsbordet istället.
Tror ändå att min mamma är med mig på något vis....

Tror att jag även ska spela några av hennes favorit låtar i bakgrunden när vi äter... Hade tänkt att spela ballader på svag volym under middagen...

Hej på er alla.

Sitter o lipar som ett barn till det ni skriver. Förlorade själv min far hastigt för 2 år sedan. Nu när man planerar bröllop saknar jag honom något helt otroligt! Han var bröllopsfotograf så vi pratade ofta om när han skulle fota mitt bröllop. Min blivande hann aldrig träffa honom och bara det känns skitjobbigt. De är så lika och skulle stormtrivas ihop..

Tänkte tända ett ljus under vigseln och sedan åker jag nog och lägger min brudbukett på hans grav dagen efter. Hoppas ingen av mina syskon eller min mor fokuserar för mycket på att tala om honom under bröllopet för då blir det nog rätt jobbigt.. /Linda

Hej där!

Jag miste min mamma 27 april 1996 och det går inte en dag utan att jag saknar henne. Precis som du skriver så känns det hemskt att inte få berätta om allt som händer. Har två små barn som hon aldrig fick se...

Ska gifta mig med den STORA kärleken nästa vår och det känns fruktansvärt att inte ha mamma att prata med och planera tillsammans med och...ja, ni vet...

Det som känns bra är dock att hon hann träffa min blivande man, eftersom vi blev tillsammans 8 månader innan hon dog, så han är "godkänd" av mamma...

Saknar dig mamma...

/T

Min farfar som varit en betydelsefull person i mitt liv gick efter många års sjukdom nyligen bort. Det blir väldigt sorgligt att inte ha med honom på min stora dag. Men ännu mer sorgligt att inte kunna ha med min farmor, som fortfarande lever men som är så gravt dement att det skulle inte fungera.

Nån mer som är i den situationen? Att de är så sjuka att de inte kan delta..

Jo jag är i den situationen...
Min mormor bor på demensboende.
Så tyvärr kommer jag inte att bjuda henne :(
Hon visste inte ens vem jag var sista gången jag var där..
Lite tradigt men hon känner igen rösten på telefonen i allafall.
Ska berätta för henne på telefon snart att vi ska gifta oss och sen om hon kommer ihåg så lär min tele gå varm.
Men jag tror inte att någon kommer tro på henne tyvärr..

Hon kommer saknas på mitt bröllop.

Resten av mor/far föräldrarna lever inte längre.

Gick in för att kolla vad tråden handlade om och sitter med gråten i halsen. Vi (min sambo och jag) har våra föräldrar kvar i livet men jag känner verkligen med er som misst någon av era nära. Att få dela alla sina tankar och funderingar med de man håller av är något man ska vara glad över att man har (möjligheten alltså)

För oss är det våran dotter som kommer att saknas. Vi förlorade henne i slutet av graviditeten... Vet att det inte är samma sak då vi aldrig fick en relation till henne utanför magen men... vet inte hur jag ska förklara... önskar inget hellre än att hon vore här hur som helst... Hon var våran förstfödde.

För att få hedra minnet av henne (och för att hedra våra två andra guldklimpar) så kommer jag att i något av mina smycken ha något som symboliserar våra barn. Tre stycken med henne... Förmodligen blir det i form av tre stenar i ringen.

Tycker att ni är starka som gör som ni för att på olika sätt få med dem i ert bröllop genom att minnas...

Bamsekramar till er från mig!

Kanske en klen tröst men dom är med er fast dom inte syns. I hjärtat och tanken!

Jag funderar på lämna en blomma från min bukett till min mamma på väg in o sen lägga en blomma där framme hos oss eller i en vas. Som att det skulle vara till svärmor. Tror ni det skulle funka? Eller blir det larvigt? Kan inte betämma mig.