m2b ledsen på grund av efternamnet?

hummm hittade PRV själv... de va lätt..

Jag säger inte hur du ska göra, men Erika Eriksson låter inte så konstigt eftersom betoningen inte ligger på samma ljud. Själv har jag ett gammalt svenskt namn som förnamn och ett utländskt namn som efternamn. Min blivande har ett son-namn och om jag bytte skulle det låta som om jag var 80 år. Så jag behåller nog mitt, även om kombinationen är lite konstig egentligen. Man har ju vant sig.

Om jag tar blivande makens namn heter jag exakt likadant som hans brors fru. Vilket jag inte är sugen på! Vi har båda son-namn, men kommer nog att ta hans mormor och morfars efternamn istället.

Till saken hör att jag har en dotter sedan tidigare som bär pappans namn så just nu har vi tre efternamn. Hoppas att hon kan få "vårt" efternamn som mellannamn.

Om jag tar blivande makens namn heter jag exakt likadant som hans brors fru. Vilket jag inte är sugen på! Vi har båda son-namn, men kommer nog att ta hans mormor och morfars efternamn istället.

Till saken hör att jag har en dotter sedan tidigare som bär pappans namn så just nu har vi tre efternamn. Hoppas att hon kan få "vårt" efternamn som mellannamn.

Här kommer ännu en som känner igen sig i frågan. Jag är också ensam om min för- och efternamns kombination. Inte bara ensam i Sverige utan även i resterande delar av världen. Jag känner att det är en stor del av min identitet och skulle aldrig kunna byta mitt "schiöld"-namn till hans "sson"-namn. Alla mina vänner tycker jag vore tokig om jag böt och mina föräldrar undrade nyligen lite oroligt hur vi skulle göra. Jag skulle aldrig få för mig att "tvinga" honom att byta, så varför måste då jag göra det?? För honom har det nog varit ganska svårt att smälta att jag inte tänker byta, men för att vara lite hård... det är inte mitt problem. Ni andra har ju redan sagt det... Vi lever under 2000 talet och det känns lite förlegat att kvinnan måste byta efternamn. Det är väl en sak om båda parter är med på det. Jorden slutar liksom inte snurra runt solen för att jag inte byter efternamn, vilket det ibland känns som.

Ickaflicka: För att försöka besvara din fråga.. Det är ju inte en lätt fråga att ta upp. Men jag skulle föreslå att du gör det när ni båda är avslappnade och hemma i lugn och ro. Du kan kanske bara säga att du funderat lite på det där med efternamnsbyte och att tanken slog dig om ditt efternamn. Enklast är kanske att bara fråga honom rätt ut hur han känner för den kombinationen. Kanske säga det högt (hans förnamn med ditt efternamn) så att han får höra det och känna lite på det. Därefter kan man ju be honom att iaf fundera över det. DU har ju funderat på ditt håll.
Om det här nu har utvecklats till en väldigt känslig fråga skulle du också kunna skriva ett brev till honom där du förklarar hur du känner. Där har du ju fördelen att du har möjlighet att tänka igenom vad du vill ha sagt samt att du hinner föra fram alla dina punkter utan avbrott. Han vet precis vad du tycker och tänker när han har läst och det är dags för diskussion. Lycka till!

Den här dimensionen då:

Jag har ett son-namn som jag hemskt gärna byter ut. Min pojkvän har ett utländskt namn som kan kosta honom arbeten- och presumtivt mig sedan (let's face it) men som knyter honom till hans bröder (båda mkt välutbildade-bra nätverkskoppling samt sentimental koppling).

Vi har inget emot dubbelnamn dock, tack och lov, för annars hade det nog blivit omöjligt. Nu ska vi bara bestämma vems namn som ska komma först och där vill jag ha mitt eftersom det är före i alfabetetet.

För övrigt tycker jag att det är sjukt att det ska vara så mkt krångel för att få dubbelt efternamn för båda- hallå, världens mest jämställda land? Det är väl rätt självklart att det ska vara en enklare möjlighet!

Jag har inte tagit min mans namn - ingen av oss kunde tänka oss att byta. Han hade nog från början tagit för givet att hans fru skulle heta som han (liksom hans bröders fruar båda bytt till deras namn) men förstår då mitt namn sitter starkt för mig. Han ville inte byta heller - medan hans föräldrar nog tycker det är lite konstigare.

Här har sagts mycket klokt om hur man kan tänka o resonera om vilket namn man ska ta. Namnlagen är könsneutral sen 1982 så det finns inget i den som förutsätter att man ska ta mannens namn som gift - där ligger lagstiftaren före mångas åsikt om "hur det ska vara" men jag tycker det är bra. Jag kan dessutom då tycka att om den ena parten tycker det är väldigt viktigt att man heter samma namn som gifta så är det den som får "offra sig" och byta medan det inte alls stör om man inte heter samma.

PS och ja att "bli ledsen" för det känns lite barnsligt. Har han sagt det elelr är de du som tolkar in? Om han nu verkligen blir det så får han ha en bra och begriplig förklaring på det tycker jag och kunna svara på frågan om varför du inte ska "bli ledsen" över att behöva byta. Och ett bra svar är inte "för så brukar man göra!"

Skönt jag inte är ensam om efternamnsfrågan.
Jag vill gärna ha kvar mitt vackr -qvist namn men funderar skarpt på att ta hans utländska efternamn. Han vill inte byta pga personliga skäl, men har heller inga krav att jag ska. Fast jag vill heta samma.. suck!

Glömde en sak i mitt inlägg tidigare, som jag kom på när jag läste om andra som efter giftemål får samma namn som nån av hans släktningar.
När jag gifter mig med m2b så kommer jag att ha samma exakt namn-följd (andranamn och tilltalsnamn) som hans gammalfarmor. Hon hette iofs det som jag heter i andranamn, med står det skrivet blir det samma. Och en "lustig" sak till, hon dog -79...jag föddes -79...