vad ska jag göra?

Jag känner igen mig så väl i situationen, men för mig gällde det snarare gymnasiet än ett jobb...
Det gick emot allt sunt förnuft just då, men jag hoppade av (psykiater, skolsköterska, vänner och mamma övertalade mig... Det tog 6 månader och det enda jag ångrar är att jag inte gjorde det tidigare), och det räddade livet på mig. Gå inte och må dåligt i onödan, livet är för kort för det.

Leta nya jobb, skicka brev till alla ställen där du kan tänka dig att jobba, kanske inom ett helt annat område. Det är skönt att göra något som inte påminner det minsta om situationen du befinner dig i just nu.

Är det något på jobbet som du vet framkallar den här känslan, eller är det något du inte kan sätta fingret på? försök att ändra dina arbetsuppgifter, eller sättet att hantera dem på. Det kanske hjälper litegrann iaf.

du fixar det här! Du får inte förlora tron på dig själv bara.
*kramar*

Det är riktigt som Thalia skriver.

jag undrar också vad det är som får dig att må så dåligt - taskiga arbetskamrater? För höga krav i initialskedet? Dålig stämning på jobbet?

Been there, done that. Ge inte upp, bara.

Tack så mycket thalia82!

Skönt att höra att jag inte är helt knäpp iaf.. för det är verkligen inget jag kan sätta fingret på, "bara" en panikkänsla av att jag måste gå dit varje dag.

Du är absolut inte knäpp. :) tvärtom. Vi är många många som varit i den situationen.

Det allra viktigaste är att du försöker hitta på saker som gör att du inte går under helt. Jag förstår att du behöver behålla jobbet för pengarnas skull, men är det värt att satsa din hälsa?
Du kan säkert hitta ett annat jobb, kanske med lägre lön, kanske får du resa längre, men om du mår bättre av det så är det värt att byta.

men om du itne riktigt kan sätta fingret på vad det är som får dig att uppleva panik kan det ju vara en bra ide att ta reda på det först, hos kurator el. liknande, då samma problem ju kan uppkomma på nästa jobb. Och nästa jobb..

Är nog mest stämningen.. och den totala bristen på trygghet, jag har inga papper på att jag jobbar där och ska jag vara ärlig så vet jag inte om dom betalar ut nån sjuklön heller.

Sitter med vad jag tror är en tillsvidaretjänst (ingen verkar ha några papper så det vet man tydligen aldrig) i ett företag där familjen som driver det gör precis som dom själva vill, oavsett vad som är lagligt.

Men hallå, sådär kan du ju inte ha det!! Det är ju ingen trygghet alls!

Jag begriper mig verkligen inte på arbetsgivare som inte petar iväg ett anställningsbevis det första de gör. Vad har man om man saknar "papper" på sin anställning? Ingenting!
Inte undra på att du känner dig uppstressad och bekymrad!

En ny dag.. och inga tårar.. kanske inte så konstigt eftersom jag redan igår bestämde mig för att stanna hemma en dag extra. Min m2b fyller år idag och det kommer en massa folk på fika ikväll, så idag måste jag skärpa till mig och fokusera på det istället.

Men hur det ska gå imorrn, ja, det vet jag inte, fick nästan ångest bara av att ringa och sjukanmäla mig..

Eh, kontakta facket om att du inte har fått ett anställningsbevis och så. För det ska du ha, det är de skyldiga att ordna.

Kämpade en hel dag(!) på jobbet igår.. och bröt ihop istället för att äta på lunchen för att sedan stortjutande sitta hemma och vänta på min m2b. Blev kort sagt inte så bra.

Så idag är jag hemma igen.. men har i alla fall fått början till hjälp, har pratat med en helt underbar sköterska på vårdcentralen som lyssnade, tröstade och fixade läkartid. Så imorrn ska jag dit och se vart det leder, förhoppningsvis till sjukskrivning så att jag kan få försöka börja sova igen och en remiss till en kurator. Håll tummarna för mig!

Tack till alla er som kommit med uppmuntrande ord!