27-årskris!!!!

Äh, klant man e då, här kommer resten.

Eller så kan man vara som min mamma som blev gravid vid 38 år fast hon åt ppiller. Man vet aldrig, men man ska nog inte skaffa barn av anledning att man kanske inte kan få senare. Ofta finns ju hjälp att få oxå.

sagasmamma

Precis, skaffa barn när det känns som att tiden och platsen finns för ett barn. Och, det är ju JÄTTEindividuellt hur lätt man kan får barn. Har en kompis som har försökt bli gravid i två år med sin man och nu är hon 24. Min syster blev gravid när hon glömde några p-piller i vintras och har nu en fyra veckor gammal Wilmer. Hon är 30 nu. Men det är klart man funderar ibland på om man kan bli gravid eller inte, men om vi inte skulle kunna bli det tror jag inte det spelar någon roll om vi försöker nu eller om ett par-tre år. Själv är jag 25 och vi börjar båda bli sugna på en bäbis..men vi väntar åtminstone till efter bröllopet nästa sommar. Har precis tagit examen och vill jobba lite först och känna friheten (från skolångesten menar jag). Skönt att rå om varandra själva med.

Jag fick mitt barn när jag var 28, hade alltid trott att livet tog slut vid tretti, vad skulle det sen finnas för kul??? Känner mej yngre nu faktiskt, jag får chansen att uppleva genom henne det som är NU, som jag som 35-åring kanske inte skulle fattat annars.

Och medelålderna för förstfödeskor i Sverige idag är 30,2 år, så nej, det är inte för gammalt!

jag har tänkt vänta ett par år.
min biologiska klocka har inte riktigt startat än och jag har en mor som blev flerbarnmor och hemmafru väldigt tidigt (i ett hus i en skog) och hon har alltid ångrat att hon inte reste mer och gjorde allt hon ville innan.
För att uttrycka det elegant kan vi säga att hon var...lätt frustrerad...under min uppväxt.

Jag vill verkligen längta efter barn och känna att det är 100% rätt eftersom jag inte vill bli en bitter mamma.
Visst kan man resa och allt med barn men eftersom jag har svårt att komma iväg redan nu så blir det oändligt svårare sen... jag är dessutom backpacker med siktet inställt bla på transsibiriska järnvägen och har en känsla att en bäbis skulle bli krångligt där.
saken är att jag aldrig vill få mitt barn att känna sig ovälkommet.

Sen är det, som alltid, individuellt. Men jag skulle aldrig skaffa barn utan att känna att det var rätt, att barnet var efterlängtat och jag kunde ge det en bra uppväxt.

TS, jag känner igen mig i väldigt mycket av det du skriver! Jag kan också känna en stress: vill resa mer, bo i Australien igen, går en vidareutbildning, vill umgås med min m2b utan krav, dvs bara kunna sticka iväg över en helg eller ligga i soffan en hel söndag... Och så ska man ju ha barn innan det för för sent... (jag är nu 31)

Till saken hör att jag träffade den rätte först för ett år sedan. Innan dess var jag inställd på att hellre leva ensam och barnlös, än att leva/ha barn med fel man. Detta givetvis baserat på jobbiga erfarenheter.

Utifrån detta så försöker jag att lugna mig. Nyss hade jag ju inte ens en potentiell far till mina barn! Nu har jag det, men vi känner att vi behöver mer tid "för oss själva!. Vi gifter oss nästa år, kan tänka mig att "alla" räknar med att jag ska bli gravid efter det men... Jag tror att vi väntar ett år till. TROR alltså...

Det viktigaste är ju att det känns rätt. Jag vill inte skaffa barn för att man "ska" och således försaka något annat som jag verkligen vill göra, samtidigt som jag ju vet att klockan tickar... Jag tror att det kan mogna fram. Vem vet, om ett år vill vi kanske bli gravida?

Joji, skönt att det är nån som känner som jag! Det gäller nog att leva i nuet så löser sig nog både barn och resor på egen hand, om ett år kanske allt känns annorlunda! Egentligen är jag ju otroligt nöjd med tillvaron, blir stressad ibland av att flera jag känner som pluggat tidigare och rest mindre redan köper hus och skaffar barn mm. Men jag suger ofta på karamellen av alla de minnen jag har av resor jag gjort och även som jag ska göra, nu och med min blivande familj! :)På nåt sätt löser sig barnbiten också är jag numera övertygad om!

Aussiepell - jag tror också det är bra att leva i nuet, även om det ju finns vissa saker som man ändå måste planera... Men man vet ju som sagt inte hur man kommer att känna om ett, eller två år!

Men framförallt, som du skriver:att inte bli stressad för att vänner börjar köpa hus, skaffa barn etc... Du har ju gjort, och kommer säkerligen att göra, saker som blir underbara minnen och tids nog hinna med allt det andra också..

Var tredje par idag har svårt att bli gravida på naturlig väg, och var tionde par kan inte bli gravida alls. Chansen att lyckas med IVF minskar radikalt med högre ålder (dvs över 30 år), hemskt nog, eftersom det oftast är då man behöver/söker hjälp.

Ofrivillig barnlöshet är högre än någonsin, just pga att man prioriterar karriär och annat i större utsträckning idag, och därmed väntar med barnbiten. Det är rätt sorgligt att se alla kvinnor som i så många år gjort ALLT för att inte bli gravida - skyddat sig med p-piller etc, och när de sedan vill ha barn - så är det för sent. Ironiskt va? Och hemskt!

Fertiliteten är väldigt individuell, och även kombinationen av man/kvinna spelar förstås roll - mannen är ju också mer eller mindre fertil. Jag vågar iaf inte gambla med mina chanser att bli gravid, så jag kommer definitivt inte vänta tills jag fyllt trettio.

Jag kommer vara över 30 med den anledning att jag inte träffat den jag vill leva med förrän nu...så allt handlar ju inte om att tänka på karriär osv...visst har jag kunnat skaffa barn i tidigare relationer,men är väldigt glad idag för att jag inte gjorde det.
Det var absolut inte dags för mig när jag var i 20-års åldern trots att jag kanske var mer fertil..tänker inte bara i fertilitetsbanor, men det innebär inte att jag gamblar med min fertilitet.För vissa är rätt tid att skaffa barn tidigare än för andra.O det är ju inte OMÖJLIGT att bli gravid i 30-års åldern.

Det viktigaste är ju att man träffar den man vill spendera sitt liv med! Därefter tänker jag att man skaffa barn. Att skaffa barn med någon som inte är rätt bara för att man vill ha barn är absolut inget för mig.

lillan31 - jag är i samma sits som dig: det är först nu som jag träffat den jag vill leva med. Är så OTROLIGT glad att jag inte skaffat barn innan, tex i min tidigare dåliga relation.

TS - sorry, mitt inlägg ovan var inte riktat till dig! Läste tråden och blev lite "carried away", så glömde ditt ursprungsinlägg när jag skrev! Ser nu att det verkade både hårt och kategoriskt. Självklart är det massor av saker som spelar in när man väljer att skaffa barn. Jag ville bara bidra med lite kalla fakta i ämnet i allmänhet! Hoppas du inte tog illa upp!