P-piller vs graviditet vs bidrag

Mia.Maria : min pojkvänn är lika gammal som jag (19år)men har gått ut gymnasiet(jag är ett år efter pga att jag bytte programm) han jobbar som kock och har mga ställen som "drar i honom",han gör många extra timmar än om man säger vad som är dom "normala" arbetstiderna under en vecka.

Vi har gått igenom många riktigt jobbiga saker i vårt ´förhållande.. livskriser, aborten mm. vi har varit från varandra men det har alltid lett till att det blivit vi igen.

Vi har planerat att förlova oss i höst och båda är som sagt väldigt inne på barn.

Jag tycker det är jätteviktigt att göra som du skriver att tala om för din kille OM du slutar med p-piller. Han måste få en chans att välja om han vill bli pappa också, oavsett hur gärna du vill bli mamma.

Min fästman råkade ut för en tjej som helt enkelt slutade med preventivmedel eftersom hon ansåg att hon ville/hade rätt att bli förälder. Så han är förälder han med även om han aldrig fick vara med och bestämma det! Han älskar sitt barn såklart men hade ju velat få vara med om beslutet att skaffa det. Deras förhållande kraschade totalt eftersom hon endast gjorde det hon ville och aldrig involverade andra i livsviktiga beslut.

Tycker du ska ta kontakt med ungdomsmottagning eller liknande om du inte redan har någon typ av samtalskontakt, t.ex. kurator så att du kan få stöd och bearbeta det som hände tidigare med abort osv.

Så länge ni är två om besluten så kommer det ordna sig.

jocelyn : tack för ditt svar, verkligen.

Det är helt rätt som du skriver.man är alltid två om ett barn och har man ett förhållande måste man vara öppna mot varandra.
Jag har en kompis, i min egen ålder,som gjorde just som du beskriver,hon sa till pojkvännen att hon åt p-piller men så var inte fallet,så blev hon gravid,i klass 9 :/ den killen blev inte så glad. men självklart älskar man sitt barn även fast det blivit som det blivit.när barnet väl kommer vare sig man vill eller inte, så tar man ju sitt ansvar.
dock är jag inte intresserad av det.
jag vill visst att det ska bli en överaskning när jag ska komma med beskedet men min pojkvän ska ändå vara medveten på det sättet.

så länge båda vill ha barnet så håller man ihop.
min pojkvän har själv blivit lämnat,liten bebis,men är nu adopterad sen 4årsålder och han hade tur som kom till en toppenfamilj här i sverige. Jag vet att han aldrig skulle strunta i sitt barn om han nu får ett..

Äter man p-piller över hösten också. Slutar till vintern. Det kommer säkert inte gå första månaden. Det är väl ändå rätt sällsynt. Oftast tar det väl iaf några månader innan det liksom "fungerar" igen..
Att bli gravid i vinter kan ju funka för då lär jag väl hinna jobba en sommar innan där och försöka få komma tbx dit. Visst min föräldrapenning blir inte den bästa med tanke på att jag inte jobbat 6 månader innan mammaledigheten men jag har åtminstone ett jobba att komma tbx till efter mammaledigheten. Det måse väl ändå vara det allra bästa egentligen.
Dessutom kommer ju min pojkvänn jobba..

(kankse ska lägga till att vi båda har lagt undan och fort lägger undan pengar på sparkonto till vår lille bebis som förmodligen kommer inom en snar framtid ;) )

Fast, om du slutar med p-piller så KAN du bli gravid direkt... och då hinner du knappast jobba ens över sommaren. Är inte helt säkert heller att du får ett fast jobb som du kan komma tillbaka till om arbetsgivaren träffar dig höggravid (de ska inte göra så, men gör så ändå). Jag vill verkligen inte låta negativ, men vill bara påpeka det, så du inte blir besviken senare. Dessutom, för att få räkna din inkomst som FGI-grundande måste du ha jobbat i 240 dagar, dvs ÅTTA månader... Grundnivån är tyvärr så låg att det är mycket svårt att klara sig på den, men det har du antagligen koll på själv. Lycka till i framtiden!

Marskatt:
det är sant som du säger.Man kan mycket väl bli gravid direkt.Även om det inte är så vanligt.Dock har jag hört att det ska vara lätt och bli gravid snabbt efteråt just när man ätit yasmin p-piller, vilket jag gör.

Joo, grundnivån är ju tyvärr inget man klarar sig på utan bidrag från andra håll.
-

Känns som att alla vill råda mig till att inte skaffa barn :(

justintime: Ja, alla vill råda dig att inte skaffa barn. Av en anledning. Barn är jobbiga. Visst, de är jättemysiga och toksöta och supergosiga när allt är bra, men samtidigt är de ett dygnetruntjobb i början och ett gigantiskt hål att stoppa pengar i åtminstone tills du fyller 40.

Att tvingas leva på andra är i längden jävligt jobbigt, att aldrig ha egna pengar, att inte kunna köpa en billig tröja på rea eftersom du behöver pengarna till mat eller läkarbesök. Att behöva prioritera bort aktiviteter och saker för barnet...
Att vara den som försörjer känns inte bättre det, även om man intalar sig att det känns helt ok och att man har valt sin situation så sliter det på relationen att jobba jämt men aldrig ha pengar att lägga på nåt kul eller att alltid behöva fundera på vad som kan prioriteras bort.

Ledsen att vi är negativa mot dig, visst finns det folk i din ålder som fixar ihop en fin liten familj, men som samhället fungerar är det inte en dum ide att inte vara helt utlämnad åt andra.

Mitt råd är att vänta, inte att ge upp drömmen! Om du och din kille vill ha barn när du gått ut gymnasiet så försök då.
Det är ju faktiskt inte ens ett år kvar!

Tänk vad mycket mer du kan ge ditt barn när du är klar med skolan! Du kommer garanterat ha lättare att få arbete sen och att studera vidare; det går bara om du avslutat skolan. Så istället för att se det som ett hinder för att skaffa barn kan du se det som en förutsättning, något positivt.

Jag börjar reflektera lite extra nu när jag läser allt ni skrivet.
Men ändå har jag inte ändrat min önskan.
Kanske blir det lite lugnare med viljan efter sommaren.Viljan blir alltid lite extra stor när man ser så mkt magar och bebisar ute överallt.
Jag vill verkligen inte krascha mitt förhållande som jag har nu så jag kämpar verkligen med det här.det är ju med honom jag vill dela mitt liv och ha barn med, så skulle det förstöras mellan oss skulle allt bli väldigt fel.Dock tror jag inte att själva viljan om barn skulle försvinna.

Mitt mål är att inte bli gravid innan vintern iaf, som jag säkert redan nämnt.

jag vill förlova mig nu i höst, flytta ihop och skaffa barn(inom en snar framtid-så fort som möjligt) och den viljan är så jävla stor. jag vill bilda det där VI om ni förstår. men vad gör man då om killen inte alls vill det samma????

Om han inte vill så gör ni det inte, så enkelt är det. Man kan inte tvinga på andra sina egna livsdrömmar. När det kommer till ett beslut som verkligen inte kan ångras; ett barn, då måste man vilja lika mycket. Det är inte rätt mot partnern eller barnet om beslutet och viljan inte är gemensam.

Du är väldigt ung och kommer med all sannolikhet få uppleva precis allt du drömmer om. Men denna brådska, var kommer den ifrån?
Du vill förlova dig, flytta ihop och skaffa barn i princip nu på stört. Det lär ju finnas något som ligger bakom dina känslor av att om du "skyndar dig" med detta så kommer det på något sätt bli "bättre".

Kanske en psykolog kan hjälpa dig reda ut lite mer kring detta?

Hej!

Kul att du längtar efter barn! JAG MED!
alla bebismagar överallt alla som går omkring med barnvagn! *suck*

Jag började längta lika tidigt som du! (är nu 23) mitt dåvarande förhållande tog slut.. vi var förlovade och hade "livet framför oss"

Nu har jag världens underbaraste karl som jag ska gifta mig med... (ville gifta mig på stört när jag träffade honom) men vi har väntat... förlovning förra året bröllop nästa år... sen sen SEN BEBIS!!! Det har inte gått en dag utan att jag fantiserar och drömmer om bebisar men jag tror ändå jag har gjort rätt som väntat... ( är väldigt glad att jag inte behöver ha kontakt med mitt X!! )

När jag väl kommer bli mamma har jag hunnit jobba flera år, jag har en stabil relation, hus, bil och vovve ( som jag verkligen behandlar som en bebis hihi )

sorry om alla kommer med rådet att vänta... vi försöker bara vara rädd om dig!

Snitte- 5/7-2008 :

Kul och höra att man inte är ensam om att ha den viljan trots att man bara är 19 ;)
kan nog tyckas konstigt från många, barn när man e 19 liksom..många tror jag e helt galen haha..
Jag har alltid varit väldigt tidig med allt i mitt liv. Jag började festa i 13års åldern och har gjort det hela tiden under alla år tills nu. Mitt första förhållande när jag var 13. utvecklingsmässigt, fick bröst när ja gick i trean och folk har alltid alltid trott jag är minst 4 år äldre än vad jag är.
Inte bara utseendemässigt alltså.
jag har alltid varit så mkt före i både tänk och allt sånt. Kan inte förklara det här så bra, kankse förstår ni ändå,jag är sämst på att skriva.
Vad jag försöker säga är att jag liksom redan levt mitt ungdomsliv så pass mycket att det känns naturligt och börja tänka på det mer seriösa.. flytta ihop, barn, jobb osv.osv.

Ibland får jag dock för mig att min "brådska"jag känner beror på att jag är så fruktansvärt rädd att det ska gå en massa år utan att jag ska kunna skaffa bar, så jag sen sitter där 35 år och stor mage!jag vill vara en ung mamma!

hmm..jag låter säkert helt knäpp i mångas öron :(

justintime: nej du låter inte knäpp men däremot i behöv av stöd och inte en bebis.

Hos en privatklinik borde du kunna kolla att du ser ut som du ska och har ägglossning och att han har livskraftiga spermier. Då borde det dröja mindre än ett år att bli gravida från när ni börjar försöka.

Det finns många vuxnasaker du kan bygga upp innan ni skaffar barn. Tex testa att bo ihop minst ett år, sköta er egen ekonomi under samma tid utan några bidrag, skaffa ett jobb och jobba där ett tag.

Mitt råd är att se det här som ett lite längre projekt, ett år flytta ihop och sådana saker, sen nästa jobbsökande och komma in i arbetslivet och sen graviditet.

Och förresten vad är det för självändamål att bli en ung mamma?

En mamma som är runt 25 år är ju en ung mamma med, en mamma under 20 tycker jag är en väldigt ung mamma...

Men visst; för 10 år sedan trodde jag att jag skulle känna mig lastgammal och att livet skulle vara urtrist och i princip slut när man närmade sig 30...men som vi vet så är det inte så! Det är ju nu det börjar bli riktigt bra!!! :)

problemet härä är väl inte åldern så mycket som att den tilltänkta pappan inte verkar vilja det du vill ha?

jaa ni..
Var min brådska kommer infrån,det har jag inget bra svar på,det är bara en känsla o vilja som finns i min.
Själv tror jag nog att min vilja som kom upp när ja blev gravid en gång,att den viljan liksom inte släppte,att jag fort har allt det känslomässiga kvar(som ligger i naturen hos oss tjejor)
Förstår ni hur jag menar?

Jag får hjälp med det här.Går hos psykolog en gång i veckan och har gjort sen i vintras.dock är det inte möjligt nu under sommaren då det är semesterstängt. Antar att det oxå är en bidragande orsak till varför allt blossar upp ännu mera nu.. Min psykolog hjälper mig att försöka "dämpa min vilja".

Kanske är det något som satt sig djupt djupt inom mig..

Vad gäller min pojkvän,han vill ha barn,men det känslomässiga en mamma känner till sin bebis kan inte killen på samma vis känna,det är där jag tror skillnaden ligger. Han kan mer vänta medans jag vill nu nu nu och kämpar med att stå emot min egen kropp och mitt huvud och fortsätta med p-piller, jag vet ju det är lite för tidigt just NU.
det är faktiskt så, även om det kankse inte alls verkar så när jag skriver, jag tänker det gör jag jag tänker på konsekvenser jag tänker på hur livet kommer förändras vad som måste fixas innan osv osv

Lena+Mattias=sant :
Du skrev nåt om privatklinik, hmm, var kan man då hitta dessa? sthlm?

Du borde kunna hitta en lista på gynekologer genom typ gula sidorna tycker jag.

"men det känslomässiga en mamma känner till sin bebis kan inte killen på samma vis känna"

vad får dig att tro det?

Om du slutar med p-piller nu hinner du ju jobba mer än en sommar.
Från det att du blir gavid är det ju iaf 9 månader tills bäbisen kommer och många jobbar ju in i det sista.

Misery:
alltså..jag menar dom "mammakänslorna" och alla hormoner som bildas i kroppen när man är gravid,att det inte är sådant som pappan på SAMMA vis känner. Sen menar jag absolut inte att pappan inte känner något han känner väl precis(förhoppningsvis)lika mycket för det väntade barnet men har inte de kroppsliga på samma vis..det är ju trots allt vi tjejer som bär på barnet och det är vår kropp som då får alla "gravidhormoner".
(jag syftar alltså på hur ja kände när jag var gravid så det är sjuälupplevt inget jag sitter och hittar på eller tror mig veta)

lillamillan :
jo..det kanske är sant som du säger..att många jobbar in i det sista, så länge inga komplikationer tillkommer under graviditeten. sen beror det ju så mkt på vilket jobb man har om kroppen orkar med det och en stor mage. Dock handlar ju mitt aktuella(förhoppningsvis-som det ser ut nu)jobb då om kontorsarbete så det ska väl inte vara några större oroligheter över att klara det. SEn är det säkert inte vidare bra att VARA höggravid när man börjar jobba alltså redan i juni då aknske d är lite svårt att få ett sommarjobb.. men väntar man bebisen till september-oktober kan ske det som du skriver skulle funka utmärkt och att det inte finns nån anledning och tänka negativt om det ?

Jag fortsätter tacka för alla svar :)