Tråkiga känslor
Jag har skrivit här förut om vår förlovning som aldrig verkar bli av. Den har fortfarande inte hänt...
Det som skrämmer mig är mina negativa tankar som börjar ta över. Just nu vill jag inte ens förlova mig längre, känner mig dissad och arg. Vilket gör att jag inte anstränger mig ett dugg för förhållandet.
Det är jättesvårt för mig att höra om par som varit tillsammans kortare tid än oss, men ändå "kommit längre" i sina förhållanden än vad vi har. För mig är det "bevis" för att det här förhållandet är skräp och inget att satsa på.
Som exempel kan tas min kompis, som varit tillsammans med sin kille i mindre än tre år och gifta i ett år. Eller min pojkväns lillebror (!) som bara varit tillsammans med sin flickvän i ett år och de är redan förlovade och har gemensam bostadsrätt och allting. Jag är såklart jätteglad för deras skull, men samtidigt äter avundsjukan nästan upp mig inifrån. Det är så jobbigt och jag hatar mig själv för att jag är så barnslig.
Vi har varit tillsammans i över sex år och nu börjar jag tänka att om det här var äkta kärlek skulle vi varit gifta eller förlovade för länge sen. Just nu känns det som om jag inte orkar mer, även om vi skulle gifta oss om några år, skulle jag alltid vara bitter över att det tog sån tid.
Har börjat bete mig avvisande mot killen och funderar allvarligt på att flytta isär. Jag tänker jämt på det här och det känns som om jag inte duger för honom. Vad gör man åt såna känslor? Hur hindrar man dem från att ta över? Jag vill ju verkligen vara tillsammans med honom.
Fast iofs så "hör" jag dej ju inte, utan läser ju med ögonen...Hmm.... Hur blir det då eg.?....
Men varför inte försöka leva i nuet och uppskatta det du har istället - för nuet är ju alltid det enda man har eg.? Framtiden vet man aldrig nåt om - det är inget man kan leva i - det är en illusion. Allt man alltid har är just nu.