Tråkiga känslor

Prata med din kille om hur jobbigt du tycker att det är. Kanske du kan få honom att förstå eller tvärtom kan han få dig att förstå. Det är ändå det som är viktigats i ett förhållande att man kan och vågar prata om precis allt, sedan behöver man inte tycka samma om allt. Men man måste respektera vad det andra tycker.

Låter verkligen som att du behöver jobba på din självkänsla. Ta tag i det nu, innan du förlorar något fint! Det kommer inte bli bättre med någon annan om du inte har jobbat med dig själv först. Det finns många självhjälpsböcker, Mia Törnbloms "Mer självkänsla!" och "Självkänsla nu!" är bra nybörjarböcker.

Hej Daria!

Är det du eller jag som skriver, ha ha.
Jag och min kille flyttade ihop efter 5 år och vi förlovade oss efter 6 år och 4 mån, efter att jag hade tjatat på honom hur han ville ha det, tyckte att han får bestämma sig om jag är den rätta eller inte. Tillslut bestämde han sig i alla fall och vi åkte utomlands och förlovade oss, det var väl mysigt, men jag skulle vara gladare om han hade friat utan att jag hade tjatat, hellre ute i skogen medan vi promenerade, till och med under ett reklamavbrott under en film.

Nu känns det lite som att jag har tvingat honom, jag har försökt att avstyra det hela några gånger så att han får en schans att ta tillbaka det, men det vill han inte (vilket är bra) Vi skulle ha gift oss nu i sommar men det har blivit uppskjutet som allt annat med honom.

Tur för honom att jag älskar hans underbara ting, för annars hade jag lämnat honom för länge sedan. Vi planerar nu vårt bröllop, men ångrar fortfarande det där med förlovningen, men tar jag upp det blir han jätteledsen.

Har ni pratat om förlovning? Hoppas på att du inte behöver tjata, jag hade i och för sig inte mycket val eftersom han ville att jag skulle flytta till ett annat land med honom där hans pappa bor. För att lämna allt måste man veta att det är ett seriöst förhållande.

Lycka till, håller tummarna för dig

daria:

Din lycka ska inte hänga på något så förgängligt som en ring på fingret! Det viktigaste är att ni älskar och respekterar varandra. Mitt förslag är att du tar upp detta till diskussion en sista gång. Lägg fram de argument du har för att förlova och gifta sig (jämför dock inte med människor i din omgivning, avundsjuka är ingen vacker egenskap som man ska stoltsera med!!!) och lyssna på de argument han har. När ni sedan diskuterat igenom det så får ni båda ta ställning till om ni kan leva så som ni bestämt, annars får ni separera. Men OM du fortsätter som du gör nu, att vara avvisande etc så finns risken att han vill förlova/gifta sig ännu mindre alternativt lämnar dig för att han inte känner sig älskad. Är det vad du vill? Straffa honom inte för att du har dålig självkänsla. En dag kanske du står där utan pojkvän, och då inser du hur litet en förlovning var värd i relation till att vara utan mannen du älskar!

Oroa dig inte, vänner till oss har varit tillsammans i snart 10 år och är inte förlovade dock väntar dom barn nu men iaf.

Ta det lugnt, sluta tänk på det för en tid och njut av vad ni har!

Ibland kan det vara just en liten break som behovs for att fa den andra att "sakna kon nar baset ar tomt". Om du inte vill ta steget att flytta ut ett tag, kan du inte iallafall aka pa semester med en kompis (eller varfor inte sjalv, valj en med ett tema!). Kanske behover din sambo vara utan dig for att forsta hur viktig du ar i hans liv etc.. ja du vet.. och nar han kanner sa sa kommer han automatiskt bli lite mer lyhord ;)

Tack alla som svarade!
Idag känns det lite bättre. Lisa, det kunde vara jag som hade skrivit det där! Jag hatar att jag har tjatat om det här på honom, så nu är det definitivt slut med det. Nu är jag ju som sagt inte ens intresserad av att förlova mig längre...

Vi har diskuterat det så mycket att det liksom är bortom gränsen för samtalsämne nu. Båda vet vad den andra tycker, men inget händer. Det finns inget mer att säga.

På något sätt känns det som om jag vill straffa honom för att han låtit mig vänta och slösar på min tid, det är nog därför jag är kall och avvisande. Om det leder någonvart? Självklart inte, det vet jag själv, det är urbarnsligt! Men det hjälpte ju inte heller att bara vara snäll och vänta, eller att tjata.

Förstår hur du känner, men i slutändan ska du bara må bra ju, gör du det är allt bra.

Jag hade väl ungefär samma problem....vi flyttade däremot ihop omgående, men i år har vi varit tillsammans i 5 år och han har ALDRIG pratat om förlovning eller bröllop..barn däremot pratar han om ibland och för några månader sedan sa jag helt enkelt till honom att det inte funkar för mig det här.. jag sa helt ärligt att jag började lessna på vårt förhållande och att vi bara "trampade" på samma ställe hela tiden...
Jag menar inte nu att det är någon prestige eller så i att få en ring på fingret, MEN..jag hävdar att det känslomässigt blir bättre när man förlovar och gifter sig, bara för att man då kan känna att förhållandet faktiskt leder någonvart, mognar och "växer upp"..
Kanske låter konstigt men iaf så förstod han då vad jag menade och nu har vi bestämt både förlovningsdag och bröllopsdag! *lycklig*

vafan jag skrev ju ett toklångt inlägg *sliter mitt hår* Orkar inte skriva det igen... En sammanfattning:

TS - been there, done that! 11 år senare är jag äntligen gift och - jag är inte bitter *sagd med Tony Rickardsson-röst*

Hoppas att han får tummen ur och om inte (än på ett tag), att du fokuserar på ert förhållande som det ser ut NU och inte har en förhoppning att ett giftermål eller förlovning ska ta det till en ny dimension. Ni är fortfarande samma människor oavsett ringmärkta eller inte. Släpp det så gott det går och förhoppnignsvis överraskar han dig när du minst anar det. *håller tummarna*

Jag sa till min att det är helt OK att han aldrig friar (slutade tjata efter 6 år - samma som ni! ), men att jag skulle bli så himla besviken och ledsen för all framtid om vi aldrig gjorde det, eftersom det är vi som är "det perfekta paret" (som förmodligen alla par tycker) och om inte "det perfekta paret" ens är förlovade så undrar man ju varför förlovning överhuvudtaget finns. Inte vet jag om det var det som satte snurr på det, eller att det var väldigt många trevliga bröllop som vi gick på där killen faktiskt inte svimmade av på vägen in i kyrkan...

men fru blev jag. Och slapp må dåligt över om jag "tvingade" honom till det eller inte. Jag vet att det inte är det du vill heller. Be honom läsa ditt inlägg, eller fria själv...