Hur vet man att man fortfarande är kär?????

Hmm har själv haft såna funderingar ibland.
Jag tror att man får komma ihåg att känslorna svalnar efter ett tag tillsammans och att det är helt normalt.
Jag fick såna tvivlande tankar när vi varit ihop ett tag och man började se den andra som en hel person, både med bra och dåliga sidor. Plötsligt var det inte alls så rosenrött mera och vardagen gjorde intåg.

För mig har nog den förälskade känslan övergått till en djup kärlek. Hur jag vet att kärleken finns kvar?
Jag skulle inte kunna tänka mig ett liv utan honom, han är min bästa vän och jag tycker om att vara i hans närhet. Vi har det bra tillsammans, skrattar och skämtar och ja, gråter också, allt som hör kärleken till.
Dom gångerna jag fått den tvivlande känslan så har jag frågat mig själv om jag kan tänka mig ett liv utan honom. Det livet skulle kännas väldigt tomt utan honom har jag kommit fram till.

Jag känner det instinktivt inom mig. Jag gör saker för att fånga hans blick och uppmärksamhet och det funkar alltid. Jag kan överraska honom med ett par nakna bröst i ansiktet när han kollar på TV eller skaka på rumpan eller nåt. Det blir direkt respons (leder ofta till sex).

Jag gör mig snygg för hans skull, innan han kommer hem tex. Ok, inte varje dag. Jag är slö med att raka ben osv men sånt känns inte så viktigt. Men när vi går ut gör jag saker som jag vet att han gillar: utsläppt hår, lite läppstift, vissa toppar han gillar.

Och så tänder jag otroligt mkt på honom. Särskilt just nu! Kan det vara våren också? Vet inte, men jag vill ha honom i säng hela tiden... Jag vill tillfredsställa honom och lär mig hela tiden nya saker han gillar. Idag strök jag alla hans skjortor (det gör jag aldrig!!) och det blir en överraskning imorn när han ska börja stryka innan jobbet. Och jag lagar ofta romantiska middagar till oss. Tänder ljus och så kramas vi hela tiden och hånglar. Han kysser SÅÅÅÅÅÅÅÅ bra, jag smälter!! Fortfarande, efter alla år. Han luktar gott och han gör mig glad.

Allt detta gör att jag vet att jag är kär. Förutom att jag också älskar honom på ett djupt sätt. Pirret kom häromdan också när jag träffade honom på jobbet i hans jobbkläder. Det gick en liten pil genom magen! Han är så snygg (för mig!) och han tittar flörtigt på mig och tar på mig...

Ok, ska avsluta nu. Skulle kunna skriva en bok om det här! Jag är så kär! (hahaha)

Jag blir rädd när jag tänker så som rosesarered skriver; "Kan jag tänka mig ett liv utan honom?", och mitt svar blir "ja det är mycket möjligt..." Hur kär är jag då??

Jag förstår att man inte kan vara nykär hela tiden, men jag bara dör av lycka och avundsjuka när jag läser jagärsåkärs inlägg. Vad underbart att känns så efter flera(?) år tillsamans! Det är precis sådant som du skriver om som jag också kände en gång i tiden i mitt förhållande. Nu när jag läser ditt inlägg känner jag hur mycket jag saknar det där. Frågan är om jag verkligen trivs då..

Och jagärsåkär; För min del får du gärna skriva en hel bok om dina känslor här. Då kanske det blir lättare för mig att svara på vad jag själv känner.. Eller kanske inte. Skulle vilja ha ett facit eller en mall att följa, för att se hur jag känner och vad jag ska göra. Stanna eller gå... stanna eller gå....stanna eller gå...

Ångest,

jag blir också rädd när jag läser jagärsäkär:s beskrivning, min beskrivning var ju väldigt, hmm icke-kär om man jämför;)

jagärsåkär,

det låter verkligen underbart:) kan önska att vi också var sådär nyförälskade fortfarande. kan inte påstå att vi kramas och hånglar jämt och ständigt. Visst vi är fysiska med varandra men detdär med att ligga i sängen och hångla hela dagen händer nog inte så ofta nuförtiden tyvärr.

Ångest,
jag tror även att det är viktigt att viljan finns där, viljan att kämpa för förhållandet. Om du nu har känt såhär en längre tid ( tjuvläste i din andra tråd) hur kommer det sig att du inte lämnat honom då? uppenbarligen så är det ju något som håller dig kvar..?

ångest, hur länge har ni varit ett par?

Innan jag och min f d man skilde oss (det är många år sedan) hade vi "försökt" väldigt länge. Är svårt att säga exakt hur det känns när det inte är bra, men jag minns att jag hade gått runt under en längre tid och mått dåligt i förhållandet, kände mig inte uppskattad och älskad precis som jag var. Försökte ändra mig för att passa honom bättre och vi diskuterade vår relation om och om igen. Kom till slut fram till att vi inte skulle fortsätta tillsammans. Det var ett svårt beslut eftersom vi hade 2 barn också.
Har nu varit tillsammans med en annan man i 10 år (!), snart gift i 1 år. Med honom känner jag mig älskad i alla lägen, han står ut med att jag är tjatig och gnällig när jag inte mår bra, ställer upp när det är olika problem, säger ofta att han älskar mig. Jag känner att han alltid finns där för mig och vi har också mycket roligt ihop, skrattar ofta, även när det är jobbigheter. Det känns som att vi är ett starkt team som klarar det mesta tillsammans och vi är lojala mot varandra. Jag tycker också fortfarande att han är sexig och spännande, men inte hela tiden förstås! Han är min bästa vän och jag hans. Ja, det finns mycket att säga om detta. Ibland brukar man ju säga att förälskelsefasen varar i ungefär ett år, det är då man är sådär himlastormande kär. Sen går förhållnadet ofta över till något lite mer "lågmält" och till en djupare kärlek, men därmed inte sagt att man inte behöver få känna sig kär ibland även när man varit tillsammans i flera år!

Rosesarered-> Jag har känt så här till och från ett par månader, men det är först nu som det liksom har blviit mer klart för mig att vi kanske inte passar ihop längre. Det känns som med en del vänner; man utvecklas och en del växer man ifrån, en del kommer man närmre med åren. I mitt fall känns det som att vi utvecklas åt lite olika håll..och inte åt samma. Eller jag vet inte...

Denise_: Vi har varit tillsammans i 3½ år.

Glitterkråkan: Det där med att ens andra hälft är ens bästa vän låter ju otroligt bra. Det är så jag har det också. Men frågan är om det räcker att BARA vara varandras bästa vänner.. Jag vill ha lite passion och kärlek också. Det kanske låter komplicerat, men det känns som jag inte är kär längre, men däremot älskar jag min sambo. Men älskar göra jag ju mina släktingar också.. I ett förhållande vill jag ha KÄRLEK.

Ångest,

rätta mig om jag har fel men jag får ändå känslan av att det är just nyförälskelsen och passionen du saknar. Om du skummar igenom gamla trådar här så tror jag att du hittar många andra som fastnat i "jag älskar dig men är inte förälskad i dig"-fällan.
Det verkar som att det är ett vanligt fenomen i ett längre förhållande. Nu menar jag inte att allt ska vara pest och pina i ett långt förhållande heller..

Om du verkligen älskar din sambo så tror jag att det finns en chans för er. Ni får helt enkelt jobba på passionen och pirret. Har du pratat med din sambo om detta? Han kanske också känner likadant som dig.
Jag tror att ni kan blåsa liv i glöden igen om ni gör roliga, nya saker tillsammans och anstränger er för att vara kärleksfulla i vardagen.

Hm... Jag vet att jag älskar min älskling när vi tjafsat å blir sams å jag känner att jag inte skulle kunna leva utan honom. Å när jag är ledsen å han tröstar mig i sin trygga famn. Å när jag kan berätta saker som jag inte pratar med andra om. Å när vi skratta å fåniga saker som andra skulle tycka va helt knäppa. Å när vi kallar varann fåniga namn.. Å... Å... Man får ändå ta en dag i taget och inte ta varann för givet.