Nu ska jag banne mig ta mig lite tid och berätta lite mer. 
Jag tror att det som gjorde hela dagen så vansinnigt kul och speciell var att alla trivdes. Alla pratade med alla, oavsett vilket land de kommer från, oavsett ålder och oavsett språk. Man hörde folk skratta hela tiden. Det var liksom hela stämningen, den var helt enkelt kanon, från början till slut! Det hjälpte naturligtvis att hela bröllopet var annorlunda. Efteråt kom VF upp och sa att det brukar ta max. 2 min och vårt bröllop var så välplanerat (haha), fullt av kärlek, skratt och romantik och tyckte att det var bland det finaste han någonsin varit med om.
En annan grej var nog att vi inte planerat in i minsta detalj. Vi hade t.ex. aldrig gått igenom hela ceremonin, som var självkomponerad med tal, solosånger,... med alla inblandade. Ja, och sedan gick en hel del saker snett som vi skrattade åt så att vi nästan kiknade.
Vi gifte oss i Acksjöns kapell i Mariebergsskogen i Karlstad. Mariebergsskogen är en naturpark med skog, grisar, getter,... med mycket vatten runt omkring, jättevackert och rätt så annorlunda location för en borgerlig vigsel.
Dagen började i och för sig stressigt eftersom skrivaren hade lagt av kvällen innan, så på morgonen fick jag gå upp tidigt och fixa det.
Jag sov med min tärna på ett hotell eftersom min man inte ville se skymten av mig innan vigseln (också en grej som inte funkade ). Så jag skrev ut informationsmaterial och festprogram medan hon fixade frukost och sådant. Sedan åkte hon iväg till herrgården som vi dekorerat dagen innan för att fixa lite småsaker och hämta blommor och sådant. Jag tog en låååång dusch och vid kl. 11 kom Erika för att sminka mig (www.stormmakeup.com). Några minuter efter det kom Simone som skulle vara med hela dagen och ta kort. Vi skålade, Erika lockade mitt hår och sminkade, Simone tog kort och jag satt bara där och slappnade av. Tärnan kom tillbaka från herrgården med nyheter som att just placeringskortet / festprogrammet för min mans pappa fattades och att vi hade glömt att lämna laptoppen så att musiken kan startas innan vi kommer. Det var ju inte mycket att be för, dessa grejor landade sedan i bakluckan på Rolls Roycen som kom och hämtade oss.
Min mamma ringde och sa att min man var så nervös, han uppfattade inte ens att han pratade med henne när hon bara hade underkläder på sig.
Klänningen var lite skrynklig men vi vågade inte stryka så den fick vara som den var. Jag glömde att göra något med naglarna (vilket jag upptäckte långt senare) och: jag hade glömt mina strumpor. Så det blev svarta sockor i mina brudskor. Åh, ja, och strumpebandet kom jag på när vi kom tillbaka på natten. Det låg fortfarande i byrålådan...
Min man kom till hotellet för att lämna något men tyvärr uppfattade inte de som var med honom det utan de körde iväg utan honom. Så han fick komma in och se mig, för att sedan åka Rolls Royce tillsammans med tärnan och mig. I efterhand sa han att det var bra att han såg mig före vigseln för han kunde inte sluta gråta när jag kom ut ur badrummet. Han stirrade, log och grät och stammade hur vacker jag var i 10 min, innan han lugnat sig. Vi skrattade och torkade tårar om vartannat, han var allt stilig han också! Men nervös var jag fortfarande inte....
Rolls Roycen kom och vi lastade in en massa grejor i bakluckan. Min man hade min jacka över armen, hur den sedan blev kvarglömd på hotellet vet ingen, men det gjorde den. Sedan, som pricket över i:et, hade tärnan nyckeln till herrgården i fickan. Den skulle egentligen varit kvar så att serveringspersonalen kunda släppa in sig själva, fylla på glasen och tända ljusen... Nu fick de vänta tills någon kom efter vigseln och kunde naturligtvis inte förbereda något...
Vi åkte runt lite i Rolls Roycen för att mamma ringt och sagt att några gäster var försenade. Jag var fortfarande inte nervös men "kände" att något var på gång. Solen sken, på gatorna vinkade alla när vi kom förbi.
När vi efter kanske 15 minuter körde upp mot kapellet då exploderade min mage. När vi stannade sa jag att jag kan inte gå ur bilen, jag vill åka därifrån, jag darrade och mådde illa. Men det var ju bara att bita ihop. Fotograferna och våra föräldrar var de enda som var utanför och alla gick in förutom jag och min pappa, som skulle gå in med mig.
När Wagners Brudkör satte igång gick vi in. Jag mådde då inte illa längre men jag darrade något fruktansvärt. På väg mot min man tyckte jag att benen domnade bort men jag koncentrerade mig på att se honom i ögonen.
När alla hade samlat sig började Jessica (www.jessicaandersson.be) sjunga "Have I told you lately" och redan när Mikael började spela på pianot hörde jag folk snyfta bakom oss. Ungefär 10 sekunder senare började min man gråta igen. Hans pappa som stod bredvid oss var så nervös, han kunde knappt stå still. Jag kommer inte ihåg vad jag tänkte, om jag tänkte. Vi tittade hela tiden på varandra, log och jag torkade hans tårar. I efterhand tänkte jag på att jag inte hörde något, förutom Jessica, pianot och VF. Jag hörde inte ett kameraklickande även om det finns bevis på att det togs massvis med kort.
Efter solosången hälsade VF alla välkomna. Hela ceremonin var på engelska (finns på www.joliwed.info under "Ceremony", så långt har jag kommit med hemsidan) och han gjorde ett jättejobb, även om jag tror att han var nervösare än vi. Vi tände ett minnesljus för min mans mamma och VF darrade så att tärnan fick hjälpa honom.
Efter ett tal om varför vi var där sjöng Jessica "Groovy kind of love". En otroligt vacker interpretation, med Mikael på pianot igen! Min man och jag delade på en näsduk som vi gav fram och tillbaka till varandra. Efter ett tal om hur vi lärde känna varandra och ett tal om vänskap, kärlek och äktenskap kom vi till löftena och ringväxlingen. Trots att vi bara skulle upprepa vad VF sa fick min man till några konstigheter när det var hans tur. Jag klarade det ganska hyfsat, mitt "enda" problem var att inte störtlipa och hålla rösten någorlunda stadig.
Men ja, vi klarade det, vi var gifta!
Vi gick ut till Mendelssohns brudmarsch och nu var benen lite stadigare. Vi hade kramkalas i ett litet rum, tackade VF och sedan gick vi ut genom framdörren, där alla stod och väntade. Där blev det kramkalas och gratulationer igen. Någon hade bjudit in en tidning så vi gav en liten intervju och efter ytterligare kramar gav sig gästerna iväg till PRO gården. Vi, våra föräldrar och tärnan blev kvar för porträttkorten.
Jädrar, vad vi frös! Men det fick det vara värt (och bilderna vi har sett hittills var det definitivt!). När våra föräldrar och tärnan åkt, blev vi kvar för några kort till (men de tog vi inne i kapellet, det var varmare). Sedan bar det iväg i Rolls Roycen till herrgården där vi upptäckte att alla grejor fortfarande var kvar i bilen, vill säga, ingen musik var på, min mans pappa fanns inte med vid bordet (placeringskortet alltså),... Egentligen skulle vinflaskorna stå på borden men det hade någon glömt, osv.
Festen var jättetrevlig, kanonbra, jättekul! Jag kände lite att jag svävade ibland. Det var så otroligt kul att se och prata och skratta med alla vänner och familjer från en herrans massa länder som man ju inte ser särskilt ofta. Och det gjorde ju saken bara ännu mer perfekt att alla stortrivdes och gång på gång upprepade hur otroligt vacker vigseln var, hur trevliga alla är och vilken dunderbuffé vi hade! Vi pratade, skrattade, dansade, åt och drack till ungefär kl. 12 på natten. Då åkte vi lagom trötta (men inte för trötta ) till hotellet, drack ett glas champagne och bara log åt varandra och pratade om hur otroligt allt varit.
Nu har det gått fem dagar och vi myser fortfarande. Stirrar och vrider på ringarna och fånler. I morgon bär det av till Göteborg för vår minibröllopsresa. Vi har bokat bröllops- och casinopaketet på Hotel11, där vi stannar tills på måndag och bara tänker slappna av, njuta och inte göra något ? för första gången utan mobiltelefon och laptop (som vi annars inte klarar oss utan). Det ska bli jättebra!
Ja, det var vårt sagobröllop. Egentligen just det, en saga. Vet inte om jag klarat att verkligen fatta i ord hur otroligt underbart allt var men ni kanske förstår. Tror jag svamlade lite här och där.
Jag önskar alla som ser fram emot sina egna bröllop ett så fantastiskt och kärleksfullt och roligt bröllop som vårt! Mitt råd är att ta dagen som den kommer, även om det finns saker som går snett, shit happens. Så länge brudgummen/bruden dyker upp finns det egentligen inget som kan förstöra ? det är känslorna och tanken som gäller!
Vi jobbar som sagt på hemsidan (som bara är på engelska). Den som är intresserad får naturligtvis jättegärna kika in och lämna ett avtryck i gästboken!
