Förlossningsrädsla?

Kan man bota förlossningsrädsla då?

Jag har också alltid varit helt fobiskt rädd för förlossningar. Bara tanken på det var så skrämmande att jag nästan kunde tänka mig att avstå från att skaffa barn.

Mitt första tips är att STÅ PÅ DIG!!! Oavsett vad folk säger. Byt barnmorska om du känner att hon inte lyssnar på dig.

Min barnmorska var superbra. Hon försökte inte övertala mig, utan frågade mest vad det var jag var rädd för och så. Sen fick jag tel nr till en Auroramottagning. Dit får man gå några gånger och prata med en psykolog, för att se om det kan hjälpa. Psykologen går ju lite mer till grunden med problemet.
Min psykolog insåg ganska snabbt att jag inte skulle ändra mig och att jag verkligen var rädd.

Den som har sista ordet är dock en läkare. Där tog det mer emot än vad jag hade trott, hon förstod inte alls vad problemet var. Men jag vägrade ge upp och till slut fick jag igenom mitt planerade snitt. Och det har jag inte ångrat en sekund, trots att folk brukar ha ganska många åsikter om oss "snitterskor".

Stå på dig som sagt, du ska inte bli tvingad till en förlossning om du inte vill! Det är inte bra för varken dig eller barnet.

LYCKA TILL!

ladymarmelade, tack snälla för de orden!

Jag är i v 23 just nu och vi var hos barnmorskan igår och jag nästan grät för henne. Vår barnmorska är jätte kär men jag kände ändå inte att hon tog mig på alvar utan ville gärna försöka "övertala" mig att jag är modigare än vad jag är.
Du vet jag sover inte på nätterna utan ligger och grubblar på detta och HUR jag ska få hjälp. Jag ska till henne igen om 3 veckor och skulle fundera den tiden lite på vad jag ville. Egentligen behöver jag inte fundera för hon får ju skicka mig vidare till psykologer och läkare.

Jag tror som du att man inte kan komma över denna enorma rädsla. Vissa kanske kan men sitter den så djupt som hos mig och hos dig så tror jag det är fel att övertala en.

Så skönt att läsa du inte ångrat dig om snittet. Jag behövde höra/läsa detta idag!

Vår barnmorska igår försökte betona hur hemskt det var med en stor bukoperation och att tiden att komma igång efter var värre än om man föder normalt. Visst, nu blev jag ju även rädd för det! Ska inte klaga på henne för hon är underbar ändå.

Hur upplevde du det efter och var du vaken under tiden. hoppas det är ok att fråga dig?

kram o tack

Det är klart att barnmorskorna gör vad de kan för att övertala en att föda vaginalt. Det respekterar jag, men då tycker jag också att vi som faktiskt är riktigt rädda ska få samma respekt tillbaka!

Jag gick också jättelångt innan jag ens vågade ringa till Aurora. Nu i efterhand ångrar jag det såååå mycket, för jag kunde verkligen inte njuta av min graviditet. Varje dag som gick gjorde mig mer och mer skräckslagen, för jag visste att det var ännu en dag närmare en ev förlossning.

Skrämseltaktiken som folk försöker köra med köper jag heller inte! Visst, det är ett stort ingrepp, men vissa får det verkligen att låta somom folk dör var och varannan dag pga kejsarsnitt.

Jag var vaken ja, fick ryggmärgsbedövning. tror inte de söver i onödan om det inte behövs. Och helst vill man ju vara vaken i den sekund som bebisen kommer ut! :)

Min dotter är född vid 9 tiden på morgonen. På kvällen samma dag kunde jag redan ta några steg kortare sträckor. Man får ju vara försiktig eftersom man kan vara lite yr och ostadig.
Dagen efter var jag uppe och gick, och det är vad läkarna råder en till också. Ju snabbare man kommer på benen desto bättre kommer all cirkulation igång.
Det sved/brände i ärret och stramade lite i huden den närmsta tiden efteråt, men jag hade verkligen inte ONT som folk gärna tror.

Och man är inte så handikappad heller som många påpekar. Självklart kan du lyfta ditt barn, det är ju ingen tonåring du föder, utan en liten på 3-4 kg. Tyngre lyft är inte att rekommendera, men det finns nog ingen nysnittad som skulle få för sig att möblera om eller lyfta något jättetungt.

Tack.
Så skönt att läsa det finns mer än jag. Då är jag inte så ding ändå!

Tänkte jag chansar att skriva in här på denna sidan för jag brukar kolla lite smink o sånt. Nu var även denna hemsida bra för andra frågor. Skönt!

Tack för att du delade med dig.

Hej!
En väninna var fruktansvärt rädd för förlossningar och hade bestämt att inte skaffa barn. Gick upp i vikt men hade mens ändå. Trodde hon var sjuk och gick till läkaren, men hon var i vecka 18! Hon hade antagligen "blundat" för sanningen, och hon är själv säker på att hon gjort abort om hon vetat tidigare. I alla fall så grät hon sig till ett snitt som gick bra på alla sätt och vis. Men hon hade väldiga problem efteråt med magen. För många som föder "vanligt" så är ju det värsta över efter förlossningen, och man blir starkare rätt snabbt, och kan fokusera på bebisen mycket mer. Det kanske är det som barnmorskorna menar?
Nu har hon 2 barn, det andra valde hon faktiskt att föda vanligt just eftersom hon tyckte att tiden efter första barnet var så jobbig.
Själv har jag 3 barn och var skiträdd 1:a gången rent ut sagt. Är rädd för sprutor och gudvetallt. Men det gick! Och vad stolt jag var, för att inte tala om vad allt annat blev lättare. Att dra ut visdomständer exempelvis. Bara att tänka: Jag har ju faktiskt fött barn-klart jag fixar detta!
Kan rekommendera ryggmärgsbedövning (fast det är en spruta!) och akupunktur.
Viktigast av allt-du bestämmer, och för er som är rädda och absolut inte vågar-stå på er.

tack Blivande fru Mattsson,

Jag önskar att jag hade haft mod att klara en normal förlossning. Men jag får helt enkelt panik av bara tanken. Kanske jag skulle behöva gå igenom en för att bli starkare och känna att jag verkligen kunde och klarade en.....
Jag är livrädd för allt med läkare och sjukhus att göra. Så egentligen vågar jag inte gå igenom ett snitt heller!! Snacka om att vara rädd för allt!

Får jag fråga en personlig sak, hur blir ens underliv efter en förlossning egentligen? Det här med sex igen, funkar det?...jag kan tänka på det med och blir rädd för att allt ska ändras där nere med.....usch nä....dom får nog klubba ner mig och få ut min lille "påg" på något annat sätt!

Jag har nog hört på för många kvinnor som pratat så hemskt om förlossningar också och alltid tänkt att DET ska jag inte gå igenom. Någon som säger det gjorde så ont att tårna kryllade sig! Någon som spräckte ändtarmen och har problem med tarmarna sen dess osv osv.....

kram på er för att ni svarade mig tjejer!

nippon

Jag känner så väl igen mig i allt du säger. Jag är också jätterädd för sjukhus och allt sånt. bara lukten på ett sjukhus får mig att må illa. Även om man kanske ändå bara är där för att hälsa på någon annan :) Hela miljön skrämmer mig.

Därför var det lite skrämmande med ett snitt också, precis som du säger. Det är ju trots allt en massa förberedelser, droppnålar som ska sättas i varje hand, kateter, ryggmärgsbedövningen mm mm.
Men jag tyckte andå att ett snitt verkade vara det som skrämde mig MINST.

Hur går det för dig, har du pratat nåt mer med din bm?

En fobi är inget man behöver "mod" för att "komma över". En fobi är verkligen mer än bara rädsla. Ca 20% av alla barn föds med kejsarsnitt så sååå himla ovanligt är det inte. Det är bara när det föreligger ett psykiskt hinder som det ska snackas om att man "faktiskt får stå ut" etc, ingen skulle tvinga någon med havandeskapsförgitfning el dyl att stå ut...

Att bearbeta fobier tar lång tid och är en jobbig upplevelse. Att försöka behandla inför något som kanske inträffar EN gång i ens liv känns inte riktigt motiverat när det finns alternativ. Om man verkligen lider av sin fobi så att man i princip är villig att ge upp tanken på barn helt; då tycker jag inte det är läge att pressa personen. Dessutom kan det finnas många jobbiga anledningar bakom rädslan; övergrepp etc.

Stå på dig och kräv samtal kring detta. jag vet att det finns de som ändrat sina åsikter och valt andra metoder, men man ska inte behöva tvingas till det.

ladymarmelade,

Jag ska till min barnmorska igen nu i början av mars för jag hade problem med mitt blodvärde och ska hålla koll på det. Hon bad mig att fundera på min rädsla i dessa veckor och vi skulle ta upp det igen då. Det är ganska så jobbiga veckor här nu i 3 veckor (2 kvar) innan jag kan prata med henne igen och be henne skicka mig vidare till psykolog och läkare. Hur jag än vänder och vrider på det i mina tankar så går det inte att gå emot mina rädslor. Har sovit lite bättre denna veckan men annars så sover jag inte heller utan vaknar hela tiden och maler detta om förlossningen. Jag är nog ganska så rädd just nu att ingen ska ta mig på allvar heller.
Innan jag blev gravid sa jag att jag ska snittas och jag ger inte upp förrän jag hittar något sjukhus som kan hjälpa mig! Nu vet jag bara inte vart jag ska vända mig om jag inte får hjälp här där vi bor, i Lund.

Ett snitt är inget enkelt heller och jag är medveten om allt negativt med det också. Precis som du säger så är det nog det som skrämmer mig minst med.

Tack jocelyn
Jag känner som du skriver. En fobi är inget man bara kommer över för att någon annan säger till en att komma över det. Det är ju något som sitter djupt i en och det är inget roligt eller enkelt att glömma.

Jösses ja att det skulle vara så underbart och skrämmande att vara gravid...det anade jag inte! :)

Jag har tänkt vända mig till Varberg nästa gång det blir aktuellt, om det skulle visa sig att det är svårt att få igenom ett andra snitt här i Gbg.
Har hört att det är lättare att få igenom snitt där, plus att de har ett väldigt gott rykte om sig. Senast för någon månad sedan var det en artikel i GP här om Varbergs sjukhus/förlossning. Ska tydligen vara en jättebra miljö och ett fantastiskt mottagande.
Kanske ett alternativ om det inte går som du vill hemma i Lund.