otrogen...

Fast där håller jag inte med dig. Otrohet är ju MOTSATSEN till äktenskap.
Det finns både ett BRÖLLOPSforum och ett DEBATTforum här på BT.

Jag ´jag förstår alla som skriver här. Otrohet är fel, o jag gissar att det inte är något du direkt planerat. Men jag förstår dej. Men som många andra sagt tidigare: är det något du verkligen kan tänka dej att satsa på? Vill du hellre vara med honom resten av livet än din nuvarande man och i o me det såra din man och på ett elelr annat sätt även dina barn? Om du tror att det kan vara kärlek så satsa på det men om det bara är passion. Något nytt, spännande där du får bekräftelse så är det kanske inte värt det.
Och, otrohet är inte ok. Du måste prata ut med båda männen och bestämma hur ni ska ha det. Var ärlig mot dig själv. Otrohet sårar nåt fruktansvärt! Utsätt inte din familj för det i "onödan"

Vet att jag kanske inte ska lägga mig i detta men jag måste bara få säga det...
Du måste vara ärlig mot din partner och berätta att du du gått bakom ryggen på honom med en annan man och att du inte riktigt vet vad du vill... och sen är det ju både upp till honom och dig vad som händer efter det... otrohet är bland det värsta jag vet... kan inte förstå hur man kan vara så egoistisk mot sin man och sina barn, men det är jag det... hoppas att ni löser det på bästa sätt och att barnen inte kommer i kläm vilket dem förmodligen kommer att göra... hoppas ni inte tycker jag är elak men jag kunde bara inte hålla tyst !!!

Jag har heler inget emot att du skriver här, däremot så kanske du inte ska förvänta dig stående ovationer från människor som står i begrepp att gifta sig. Iaf inte från mig.

Jag tycker att du beter dig som en stor skit, både mot din man och mot dina barn. Istället för att vara aktsam om ditt äktenskap med dina barns pappa så gör du ditt bästa för att de ska behöva bli skilsmässobarn och leva i en kappsäck resten av sitt liv. Det är bara grymt elakt och allt det för en jobb-flirt.

Den alltför lättanvända undanflykten "Barnen mår inte bra om inte mamma/pappa är lyckliga" är sant, för de föräldrar som mår riktigt dåligt i sitt äktenskap. Där man bråkar rejält och det går ut över barnen. Där det är våld och kränkningar och missbruk inblandat. Där det finns sådana skillnader och problem att föräldrarna trots att de försökt allt och jobbat på sitt förhållande inte kan leva ihop. DÅ är det bättre för barnen med skilsmässa. Men inte för de barn som lever oanande i en familj där mamma bara bestämmer sig för att krydda livet för att "det blev lite tråkigt"!!!

Har du ett äktenskap du är missnöjd med så jobba på det då! Byt jobb och säg upp all bekantskap med den andre mannen, för era barn är viktigare än ni och eran tonårsflört.

Jag låter som en argsint ragata när jag skriver det här, men det struntar jag i. Jag står för vart enda ord. det här är min åsikt och mina råd. Och du behöver höra dem.

Har aldrig fattat det där att starta ett nytt förhållande när man redan är inne i ett annat. Det ärligaste mot alla är väl att avsluta det första innan man påbörjar nåt nytt. Att påbörja nåt på sidan av för att man inte vågar "riskera" att bli ensam tycker jag är otroligt egotrippat och respektlöst. Ta en funderare vad du vill med ditt äktenskap och gå vidare därifrån!

Det är oförlåtligt och fruktansvärt okvinnligt att träffa ngn som man VET är gift och har barn.
Tänk om dem bara har en svacka och nu har du gjort det till en djup kris!
Givetvis är detta mest mannens fel,
men det är dax att vi kvinnor behandlar varandra bättre!

För det första hör denna typ av inlägg i allra högsta grad hemma på den här siten. Här diskuteras som de flesta vet allt mellan himmel och jord, från fysiska besvär till familjerelationer. Är ni inte intresserade så läs inte!

För det andra stör jag mig verkligen på alla som dundrar in och sätter sig på sina höga hästar och klankar ner på alla de som gjort fel. Självklart kan jag hålla med ovanstående som anser att man ska städa upp innan man går vidare med nästa osv osv.

Men för att ge mitt råd så tror jag också att det är väldigt lätt att dras med i en virvelvind av känslor just för att det är så omöjligt, annorlunda och förbjudet.

Har själv befunnit mig i en mycket liknande situation (dock utan sex) där jag varit störtkär i en kollega och han i mig.

Jag har gjort det som kändes rätt för mig- jag sa upp mig, bytte jobb och bröt relationen med min kollega. Och nu, när jag ser tillbaka, så inser jag att det vi hade var luftslott, fantasier om ett liv som skulle kunnat vara men som faktiskt inte är.

För även om den nya relationen känns så fantastisk så är det faktiskt så att mycket av det som kanske upplevs som problem i relationen är saker som finns inom en och som man tar med sig till nästa relation. Rastlöshet, till exempel. Är din nuvarande relation tråkig eller är det du som är rastlös och i behov av bekräftelse? Vart kommer de känslorna att ta vägen om du inleder en relation med den nye?
Föreställ dig ditt liv om fyra år med den här nye- vart kommer ni bo? Hur kommer er vardag se ut, med bonusbarn, bittra och svikna före detta makar, veckohandling och "livspussel"?

Människan är svag och det gäller att motstå frestelser.
Och kanske är du så oerhört kär att du måste vara med den här mannen, men ge först ditt äktenskap och din familj en chans. Är ni menade att vara med varandra så kommer det bli så förr eller senare. Men rusa inte in i något som du senare kommer att ångra.

Ta hand om dig. Kram.

Kan bara svara för mig själv på den punkten.

Jag tror inte på att säga snälla saker bara för att det är vad någon vill höra. Inte när det är uppenbart att någon behöver lite kontakt med verkligheten. Det finns 1000 förklaringar och undanflykter till varför just _min_ otrohet är så mycket finare än alla andras, men faktum kvarstår, det finns inga ursäkter.

Det kanske är lätt att tro att jag aldrig gjort ett fel i mitt liv, eller att jag anser at jag är perfekt... Tvärtom. Jag har betett mig lika illa som ts. Just därför hade jag önskat att någon skakade liv i mig istället för att jamsa med och låtsas som att man inte förstör livet för en väldig massa människor. Jsut därför.

Jag tänker inte göra ts den otjänsten. Vill någon annan göra det så får det stå för dem.

(Tror mitt andra inlägg försvann...hm)

Först och främst hur kan du kalla en man som uppenbart tycker att otrohet mot sin fru är okej för en underbar människa? Och hur kan du vara så hjärtlös att du kastar dig in i en ny relation utan att bryta den första? Betyder äktenskapslöften ingenting för dig?

Jag har ingenting för otrohet då det funnits i min familj och det är bland det fegaste jag vet att gå bakom ryggen så grovt mot någon man fortfarande är tillsammans med. Vad skulle du gjort om din man gjort likadant mot dig? Skulle du tycka "Jaha, då stöttar jag dig helt nu när du funnit den där äkta kärleken...även om du säger att du inte känner honom ännu." Skulle inte tro det.

Snälla, berätta för din man. Eller ge ditt äktenskap en chans innan du drar med en man som troligen kommer vara otrogen mot dig med.

nära

skulle vara intressant att veta om du har några personliga reflektioner på allt det som skrivits....

EmsP! Du skämta aprillo med oss?

Har inte läst alla inlägg men jag tycker ve4rkligen att det är hemskt med otrohet och fattar mig inte på människor som gör det.
Min pappa var otrogen mot min mamma och det var det värsta han kunde ha gjort.
Jag hade lite svårt att förlåta honom för det i många år. Vi blev ovänner i mitten av 93 för att jag inte tyckte om att han skulle lämna oss barn och att han bara brydde sig om sig själv. Vi blev vänner för 1 år sen. Men fortfarande har jag lite svårt för honom.
Jag vill inte vara elak eller nåt sånt men är man otrogen och att det finns barn när man gör sånt är man en hemskt person som bara bryr sig om sig själv.
Hur kan man bara gå bakom ryggen på en person som man har älskat i så många år och levt med.
Tycker att du ska ställa frågan till dig själv om hur det skulle kännas om din man eller kille var otrogen.
Skulle det kännas bra, sluta tänk på dig själv och tänk på din kille och dina barn.

Vet inte hur det har gått för dig hoppas allt löst sig...

Jag är lite sen med mitt inlägg här nu.
Men måste få säga av mig.

Du är säkert en vuxen människa som ska ha mer vett(Ska man tycka). Och jag som är 21 vet bättre.
Det värsta jag vet är otrohet speciellt så mycket jag hört hur det flesta killar/män beteer sig.

Men en kvinna som det sägs ska vara mognare än mannen tycker jag verkligen att det är hur konstigt som helst att du Inte kunnat göra det här bättre.

Självklart tycker jag att du tar reda på innan du ens är otrogen mot din man, om din kollega ens vill skilja sig för att starta ett nytt liv med dig så du själv är säker på den delen. Men gud vad dåligt av dig att vara otrogen mot din man sådär.

Om du hade vetat att det här skulle hända så är det ju självklart att du säger till din man att du vill skiljas. Hur mycke värre är det inte att du e otrogen bakom hans rygg. Och vad är du för förebild för dina barn att göra något sånt här.

Hemskt!