otrogen...

I höstas träffade jag en kollega som jag blev stormförälskad i. Jag började älska honom och han började älska mig.

Jag har familj och barn, han har familj och barn. För mig har kärleken känts äkta hela tiden. Vi pratade för ett par veckor sedan om att det kanske blir vi två, men vi känner inte varandra väl ännu.

Vi bor 35 mil bort från varandra. Jag älskar honom. Ärligt. Djupt. Allt jag längtar efter är han. Men otroheten har slitit på mig enormt. Jag har mått dåligt, hemskt dåligt. Och jag har varit lycklig, enormt lycklig för att jag träffat en underbar människa.

Jag älskar honom, men jag inser att kärleken kommer att dö om jag inte investerar i den. Vi kan aldrig som andra par göra något tillsammans. Det slutar med möten på hotellrum. Och vilken kärlek kan överleva på det?

Distansförhållande med inbyggd omöjlighet att umgås som par. Hur gör man om man vill att den kärleken ska överleva?

Sist vi träffades efter tre veckor märkte jag distansen i honom. Den finns inte i mig. Men jag har en maggropskänsla om att han är på väg bort. Älskar... Oändligt.

Hur gör man? Jag vill.