33 år och åter singel - hur orkade ni?

tack gulliga pickolina och nonika!!

pickolina: egentligen är jag itne rädd för att vara singel, men jag är rädd för att aldrig få tvåsamheten igen. Att vara singel för länge, alltså. När jag var singel sist, så dejtade jag ganska mycket killar,men aldrig någon som kändes bra. De var alltid så oseriösa eller annat. Jag vill ju ha familj, för snart blir jag för gammal. Hade jag varit 25 hade jag aldrig haft den här rädslan.

Nonika: vad jag beundrar dig! Du vågade ta steget, trots det lilla barnet.. Jag vågar inte ens ta steget fastän vi inte ens har barn... Du vet alltså inte exakt vad det var som var avgörande för att du lämnade?

Min kille har det mesta och jag är egentligen väldigt kär i honom. Vårt problem är att han inte ger tillräckligt. Som en krass amerikansk teori och bok heter - He´s just not that in to me.. Jag har längtat efter att han ska ge mig lika mycket som jag ger (uppskattning, ömhet osv) men han kan bara inte. Under våra snart fyra år har han knappast aldrig kunnat säga "jag älskar dig". Och jag måste få både ge och höra det..

kram till er gulliga tjejer som ägnar mig tid och hjälper mig! känns jätteskönt!!

Tack alla som peppar mig! Det hjälper, konstigt nog, otroligt mycket! Ni är ju bara "cyberfriends", men det känns ändå verkligen skönt..
Det som gör det svårt, är att jag har lämnat flera långa förhållanden.. Jag har alltid tyckt att något fattas. Den stora passionen, eller whatever.
Fast denna gången är det värre, för han är inte riktigt snäll mot mig. (ger mig inte ömhet tillräckligt i alla fall) Men jag är så rädd att "nästa gång är det väl nåt annat jag är missnöjd med.."
Tänk om jag bara har ovanligt höga krav??

kram igen

Det låter hoppfullt att höra att du träffat en bra man, marie!

Alla som har svarat har varit positiva till att lämna ett dåligt förhållande. Finns det någon som har erfarenhet av att "lågan kan tändas, fastän det känns hopplöst"?

kram nina
ps Tyvärr känns det dock jobbigt att alla ni är så mkt yngre.. Jag lämnade min förre när jag också var 27, och träffade min nuvarande när jag var 29. Då var jag bombsäker på att detta var rätt.... Nu känns allt liksom för sent för mig. Förlåt - jag förstår att jag låter helt hopplös, men det känns så..ds

Hej igen,
jag vill tacka alla gulliga kvinnor som har skrivit in - om jag inte gjort det tillräckligt!! tack för att ni tog er tid! Ettolrac och abnocto, tex, och anne på gfönkulla

nina

tack anne på grönkulla! Jo, jag håller egentligen helt med dig. Men tyvärr vill jag ha barn, och jag vill inte ha barn för sent, med tanke på de ökade riskerna. Sist jag var singel träffade jag aldrig någon intressant, så jag räknar kallt med att bli barnlös om jag lämnar mitt förhållande. Å andra sidan inser jag ju att jag inte kan skaffa barn i ett dåligt förhållande - det vore ju oerhört själviskt!!

kram

Hej alla gulliga tjejer som har svarat! Jag tänkte bara uppdatera, ifall någon händelsevis är nyfikna på "min dokysåpa"
Fea, tack för ditt råd! Vi har faktiskt gått i rådgivning några ggr. Oj, vad det är bra!! Det har hjälpt oss jättemycket. Vi har fått en ökad förståelse. Eller, för att vara krass, så är det faktiskt främst min sambo som har lärt känna sig själv lite bättre och blivit lite snällare..

Just nu vill jag (och han också) alltså ge det en chans till, så det är vad jag gör nu. Det svåra är bara att lägga allt gammalt bakom sig, glömma, förlåta och gå vidare.. Ibland rasar det och vi bråkar igen, men det känns inte så hopplöst längre!

Jag har lyssnat på alla era råd och jag är jättetacksam för alla inlägg! De har gett mig lite styrka!

Tänk, vad många goa tjejer det finns "out there"!