• miss Nina
    Äldre 8 Feb 20:50
    101230 visningar
    27 svar
    27
    101230

    33 år och åter singel - hur orkade ni?

    Hej,

    efter flera år, inser jag att jag blir mer ledsen än glad i mitt förhållande. Jag måste nog lämna honom. Jag vill fråga er hur man vågar ta steget? Har någon erfarenhet och kan dela med sig?

    Det jag fruktar mest är att jag ska få vara singel jättelänge. Innan jag träffade min sambo var jag singel flera år. Jag längtar så efter fiftermål, barn och villa. Vi har en gemensam bostadsrätt och i så fall måste jag ju starta på ny kula.. Jag känner mig så gammal! Jag är 33 och ser hur familjelivet rinner mig förbi, så att säga. Jag har inte lust att träffa någon som redan har barn. Jag vill ha mitt drömliv - alltså att träffa någon, gifta sig och få barn. Nu känns det som om jag aldrig kommer att få det.

    Men om jag stannar, kommer jag kanske alltid att vara olycklig.

    Min fråga - har någon känt så här? Hur gick det för er?

    kram orolig

  • Svar på tråden 33 år och åter singel - hur orkade ni?
  • pickol­ina
    Äldre 8 Feb 21:01
    #0

    Vill bara säga att jag känner många killar som är mellan 30-40år som är singlar och inte har barn... Det är inte alls ovanligt i dagens samhälle. Försök att slappna av, det är bättre att vara singel än i ett dåligt förhållande. Då har du ju i alla fall chansen att träffa "den rätte". Tror absolut du kommer få ditt drömliv, gifta dig och skaffa barn osv men då måste du våga ta steget, dvs kanske lämna ett dåligt förhållande och "säkerheten" bakom dig.

  • pickol­ina
    Äldre 8 Feb 21:03
    #0

    Förstår inte din rädsla för att vara singel?!

  • Nonika
    Äldre 8 Feb 22:17
    #0

    Jag kände precis likadant i mitt förra förhållande. Jag var inte lycklig, men jag inbillade mig att jag var det. Jag var 27-28, och kände mig gammal - hade fått för mig att jag måste ha barn innan 30. Och den biologiska klockan slog...
    Han ville ha barn, och det var ju ett gott tecken. Sagt och gjort så gjorde vi ett barn Under graviditeten undrade jag ofta om det var rätt, och tänkte att "det här kommer inte att hålla", men för de mesta sopade jag känslorna under mattan och gick istället in för att bli Mamma.

    När vår dotter föddes förvärrades alla problem vi hade haft, och när dottern var nästan exakt 1 år, separerade vi. Jag var 29 när dottern föddes.
    Jag tänkte ofta; Hur stor chans har jag att leva ett "normalt" familjeliv nu? Vem vill ha en 30-årig småbarnsmamma? Hur srot chans är det att träffa en kille som INTE har barn, och som vill ha både mig och min sotter, och helst ett barn till med mig.
    Eller; OM jag träffar en kille som mot förmodan vill ha mig, (och en kille som JAG vill ha förstås...), då är chansen rätt stor att han har barn sen förut...och HUR ska det gå?! Hur är hans före detta i såna fall? Och framför allt; VARFÖR separerade han från HENNE? Då måste det ju vara nåt fel på honom...eller; Om han är i min ålder, och aldrig haft ett längre förhållande, vad är det då för fel på honom?!

    Ja, funderingarna var många....som du ser

    Att separera från honom var bland det bästa jag gjort, för jag mådde inte bra i det förhållandet. Hur jag fick ork att ta steget, ja, det kan man undra. Det var nog så att det gick så långt att jag varken visste ut eller in, utan kände bara att nåt måste göras. Jag höll på att bli knäpp, kändes det som. Var det jag som överreagerade, det kanske var bra ändå?

    Man har ofta svaret inom sig själv, även om man är bra på att ljuga om det, inför sig själv.

    Jag levde singel i 1 1/2 år, med min lilla dotter. Den tiden var blandad, men mest skön. Jag hade i alla fall fått ett barn, tänkte jag. Nu kvittar det om jag får leva ensam eller inte. Hellre leva ensam än i ett förhållande där man inte mår bra.

    Så träffade jag min drömprins...han har 3 barn sen förut. Och kan inte få fler. Vilket innebär att det med stor sannorlikhet inte blir några fler barn för min/vår del. Men vi har ju 4 tillsammans, så det räcker nog...

    Och det är fortfarande inte för sent för mig att skaffa barn, så även om jag inte haft min dotter sen förut, så hade det ändå inte varit försent. Jag fyller 34 i sommar.

    Det var lite om hur jag kände....

    Lycka till!
    Gå dit hjärtat leder dig.

  • miss Nina
    Äldre 8 Feb 22:50
    #0

    tack gulliga pickolina och nonika!!

    pickolina: egentligen är jag itne rädd för att vara singel, men jag är rädd för att aldrig få tvåsamheten igen. Att vara singel för länge, alltså. När jag var singel sist, så dejtade jag ganska mycket killar,men aldrig någon som kändes bra. De var alltid så oseriösa eller annat. Jag vill ju ha familj, för snart blir jag för gammal. Hade jag varit 25 hade jag aldrig haft den här rädslan.

    Nonika: vad jag beundrar dig! Du vågade ta steget, trots det lilla barnet.. Jag vågar inte ens ta steget fastän vi inte ens har barn... Du vet alltså inte exakt vad det var som var avgörande för att du lämnade?

    Min kille har det mesta och jag är egentligen väldigt kär i honom. Vårt problem är att han inte ger tillräckligt. Som en krass amerikansk teori och bok heter - He´s just not that in to me.. Jag har längtat efter att han ska ge mig lika mycket som jag ger (uppskattning, ömhet osv) men han kan bara inte. Under våra snart fyra år har han knappast aldrig kunnat säga "jag älskar dig". Och jag måste få både ge och höra det..

    kram till er gulliga tjejer som ägnar mig tid och hjälper mig! känns jätteskönt!!

  • pickol­ina
    Äldre 9 Feb 00:17
    #0

    Ja, svaret finns ju inom dig och bara du kan ta steget men som vi skrivit tidigare, bättre singel än i en dålig relation och känns ingen panik det är när du minst snar det som prinsen dyker upp och infriar dina drömmar om äkenskap och barn... Det tror jag! Du måste bara våga ta klivet, det läskiga klivet!

  • abnoct­o
    Äldre 9 Feb 07:48
    #0

    Jag tycker inte du ska vara orolig för sååå gammal är du inte.
    Jag har separerat två gånger efter min 30 års dag. Och varje gång jag träffat en ny har det gått fort eftersom vi varit så kära. När jag separerade var jag 36 och hade två småbarn, jag lämnade en karl som, precis som du säger, inte gav mig något. Det tog två "sköna" år innan jag träffade första barnlösa karln. Tyvärr var han sjuk så efter två år gick vi skilda vägar som bästa vänner. Vips, efter ett halvår träffade jag en ny barnlös och nu är vi förlovade. Av någon konstig anledning träffar jag bara barnlösa karlar så jag kan garantera att det finns gott om dem "därute". Tyvärr är jag nu över 40 så vi lär inte skaffa någon gemensam även om önskan ibland finns. Men ingen av oss vill börja ett småbarnsliv igen för man blir ganska bekväm när barnen klarar sig själva (mina är nu 12 o 14 år).
    Så om han inte ger dig det där extra så satsa på ett nytt liv. Men prata med honom först så han har chans att bättra sig först.
    Lycka till

  • Ettolr­ach
    Äldre 9 Feb 08:37
    #0

    Jag var 37, nästan 38 när min förste make lämnade mig och tänkte "nu är jag "slut" på marknaden"... Efter ett par deppiga månader tänkte jag "kanske för gammal men kul kan jag väl ha ändå" och började dejta.

    Träffade min käre make två månader innan jag fyllde 38 så jag var visst inte för gammal...

    Jag har förvissor aldrig längtat efter barn så den "paniken" fanns aldrig där. Vid 33 års ålder tycker jag inte det är någon panik. Singelkillar finns och om man inte stirra sig fast på att de måste vara äldre eller ha bättre lön än sig själv så finns det säkert en drömprins där för dig där du minst anar det.

    Gå in för att ha kul och må bra med dig själv så kommer resten av sig själv tror jag. Stanna inte kvar i ett dåligt förhållande bara för att du inte klarar av att vara singel, intet gott kommer ut av det...

  • miss Nina
    Äldre 9 Feb 09:09
    #0

    Tack alla som peppar mig! Det hjälper, konstigt nog, otroligt mycket! Ni är ju bara "cyberfriends", men det känns ändå verkligen skönt..
    Det som gör det svårt, är att jag har lämnat flera långa förhållanden.. Jag har alltid tyckt att något fattas. Den stora passionen, eller whatever.
    Fast denna gången är det värre, för han är inte riktigt snäll mot mig. (ger mig inte ömhet tillräckligt i alla fall) Men jag är så rädd att "nästa gång är det väl nåt annat jag är missnöjd med.."
    Tänk om jag bara har ovanligt höga krav??

    kram igen

  • Äldre 9 Feb 09:41
    #0

    Man har rätt att ha höga krav!

    Jag trodde jag var "slut på marknaden" innan jag träffade min man, vid 26. Så jag förstår helt ditt problem, men så här i efterhand tror jag det sitter mer i huvudet än i den verkliga åldern. Det som hjälpte mig var att vara mer nöjd med mig själv och mitt liv, oavsett att jag var singel.

  • Marie (Inte min tur än)
    Äldre 11 Feb 09:06
    #0

    Hej

    Jag o min fd bröt förra Augusti efter 8 år tillsammans. Jag var 27 år o hade inga barn. Jag har alltid önskat mig en familj och hus och en snäll man som älskar mig för den jag är.
    Men sista året levde jag o min fd mer som i ett fängelse, där fanns inga känslor alls mellan oss. Iallafall så gjorde han slut och jag började leta ny lägenhet, tog lån för att kunna köpa möbler och en bra bil. Jag hittade en lägenhet som jag trivs kanon i, efter 2 månader som singel så träffade jag en kille som det kändes kanon med. Men efter 2 månader tillsammans med honom så insåg jag att han inte var redo för ett förhållande så jag gjorde slut. 1 månad efter vårt avbrott träffa jag min pojkvän (detta är 1månad o 2 veckor sedan) han är jättefin mot mig, han ser mig för den jag är, vi är väldigt lika i mångt o mycket o har jätteroligt ihop. Han har inga barn är 31 år och bor i hus. Så jag hoppas det förblir vi två för all framtid. Internet är ett kanon ställe att träffas genom. :)

Svar på tråden 33 år och åter singel - hur orkade ni?