ja gemensamma vänner blir det väl per automatik?
Förstår inte riktigt frågan...
Ja min make blev fort accepterad av mina tjejkompisar o killkompisar, o jag blev också fort omtyckt bland makens kollegor o vänner...
Vi umgås mest o helst med hans vänner så dom har ju blivit våra gemensamma vänner..
jag har flyttat 34 mil från min födelsestad o alla barndomsvänner...
Jag är totalt solo här där jag bor nu ur den synvinkeln. För att få vänner har jag fått anstränga mig..
Det har inte varit självklart att makens vänner har varit mina... men det blev så...
Tror mycket beror på en själv i det här läget... Du har flyttat, du har bollen...
kan tillägga att jag har verkligen fått kämpa för att få bli accepterad o bli omtyckt här..
Makens ex-sambo var en riktig bitch o saboterade för många av makens vänner o kollegor så jag har fått jobba i motvind. Blev inte välkomnad med öppna armar här uppe...
Jag öppnade mitt hem, bjöd hem folk på middag, erbjöd mig att ställa upp som barnvakt osv...
Vet sambons vänner om att du VILL bli bjuden då?
Dom kanske tror att du inte är intresserad?
Visa intresse! Ring o fråga om du får följa med på något.
Starta själv något! Ring o hör om någon är intresserad av bio eller att komma hem på middag en kväll? Ta initiativ!
Min mans ex var gnällig som fan när hon bodde här uppe, hon gnällde över att hon aldrig blev bjuden någonstans o att hon var så ensam.. Men hon gjorde ändå inget för att förändra den sitsen...
Hamna inte i den fällan!!
Har du inget jobb att gå till då? FOlk på ditt håll som du kan umgås med?
Du kanske kan kringå det hela?
Har inte din sambos kompisar några fruar/flickvänner?
Fråga om någon vill följa med på shopping? Eller till simhallen? Eller fråga om något dom kan hjälpa dig med som är svårt på ny plats när man inte hittar överallt eller så...?
visa intresse..
kliv fram o presentera dig när ni ses på typ Konsum eller så.. Säg det rakt ut att det vore kul att ses över en bit mat eller hitta på något.
hur gamla är ni egentligen?
Får för mig att ni är rätt så unga...
Det kan vara vanligt i unga år att inte riktigt tänka sig för när man umgås grabbar emellan...
Vi bor uppe i Iggesund, en bruksort på 2900 invånare, här är det extremt svårt att bli socialt accepterad o bli insläppt i samhället... här regerar kärringmaffian och klubben för inbördes beundran...
Men tack vare att jag är supersocial och är gift med en 14 år äldre man har jag fått mycket gratis.. Min man är 42 år gammal och i hans åldersgrupp umgås man mycket par o familjevis.
Vi har även barn så det är mycket gratis när man ska på dagis, skolmöten och man träffar makens kollegor både här och dår...
