hur stödjer man en utbränd partner?

Puffar åt dig! Vill också veta för min sambo är typ likadan och det har oroat mig en längre tid. Vet inte vad jag ska hitta på för att underlätta mer än jag redan gör (med hus och barnen och allt sånt) Samtidigt blir man sur för att han inte gör ngt...

Jag känner igen mig själv i din sambo när du säger hur irriterad han är. Så känner jag när jag är stressad på jobbet och har hur mycket som helst att göra. Det finns då inget värre än att sambon vill hitta på saker och göra massor för "att pigga upp".
Jag tror det bästa sättet är att bara finnas till, hålla om honom spontant utan att ställa krav. Hjälpa till med mat o annat och inte gnälla och klaga att man mår "dåligt". Men säg inte att han ska ta det lugnt, för det går inte om du är superstressad, du blir bara ännu mer stressad. Kanske kan du göra vissa saker som han måste göra för att underlätta?
Låt det ta en tid så kanske det löser sig. Försök få honom att skratta för det är alltid avstressande.
Vet inte om detta hjälpte men i alla fall

Kanske kan någon annan passa barnen en helg så att ni kan åka bort? behöver inte vara så långt, men stanna borta 2 nätter för att riktigt varva ner och hämta ny energi. kanske bara promenera, äta gott, älska, sova.

Nyckeln till denna situation, och alla andra kärlekrelationer, är att ni talar med varandra. Din partner måste möta dig. Han får inte gå undan och vara "småsur". Han måste berätta vad det är men du måste också få berätta vad du känner inför det som hänt, och sedan måste ni försöka hitta en dialog kring hur den här destruktiva situationen ska kunna förändras. Kanske sjuksrkiva sig, byta jobb, definitivt byta vanor. Hans utbrändhet blir också din när ni lever tillsammans. I en relation är man aldrig sjuk ensam utan alltid tillsammans. Det är det som är stödet! Ge honom tid och utrymme att komma tillbaka, men han får inte tiga, sura, dra sig inom sitt skal. För på sikt riskerar han då hela relationen. Inte lätt, men mitt allra bästa lycka till!

Jag tror inte han är utbränd med tanke på det du säger. Som jag sa tidigare så uppträder jag precis som honom när jag har fruktansvärt stressigt på jobbet. Och det kan pågå i månader. Karln säger att jag inte lyssnar och svarar på helt andra saker än vad han frågar. Jag har bara så mycket i huvudet att tankarna går i zickzack.....
Prata med honom och försök förstå varför han har så mycket just nu. Försök komma med råd om hur han kan göra för att underlätta (om det t.ex kan vara jobbet). Kanske kan han ta hem lite jobb som du hjälper honom med. Säg INTE att han ska prata med chefen om att få slippa lite, för du anar inte hur misslyckad man då känner sig (han har säkert redan funderat i de banorna)
Är det nu jobbet så går många jobb upp och ned och man vill klara allt. Ofta handlar det om att man har svårt att sortera alla arbetsuppgifter och då tror jag inte det hjälper att sjukskriva sig och känna sig mer misslyckad.
I hans situation vill man prata, hinna andas, skratta och försöka få distans till "virret" i huvudet. Förhoppningsvis är det tillfälligt, så är det för mig fast tillfälligt kan vara många månader om året...och flera gånger.
Är det däremot alltid och man börjar bli sjuk, då ska man ta det mer på allvar och stoppa det innan det går för långt. Vi lever bara en gång och då gäller att trivas den gången.
Jag förstår också att det kan vara jobbigt för omgivningen om man mår så här. Ibland får jag en utskällning av karln att jag måste skärpa mig, och faktiskt, det hjälper ibland när jag är alldeles "ur gängorna". Men jag vet inte om den metoden funkar på alla. Jag får i alla fall en tankeställare och försöker organisera bättre och tänka på andra lite mer.

Kanske ska säga att ett sätt för mig att "lugna ned mig" är att titta på dyngTV, meningslösa program där jag slipper tänka. Karln hatar det men jag får distans. Verkar vara samma för din karl.

ja...han tittar på Dirty sanches hela kvällarna o skrattar ihjäl sig fast det är astöntigt och sitter uppe för att se om Conan är rolig istället för att gå och lägga sig :)

Man märker om folk är utbrända, för dom blir som sjuka, dvs slutar äta, sova, blir deprimerade och osociala osv.

Min sambo fick diagnosen utbränd för 1 ½ år sen, och jag kan bara säga det, att klarar man sig igenom det tillsammans så klarar man allt. Han mår bättre idag och har slutat med piller och psykologer (som han först vägrade gå till). Detta fick han av ett stressamt jobb, mycket resor och svårt att säga nej.

För att klara sig igenom detta så gäller det att dom får vara för sig själva, vila mycke och äta ordentligt. Det är nykeln till allt. Dom måste också lära sig att slappna av, vi fick sluta med tv och börja med sällskaps spel, fick honom också att börja läsa böcker osv. Så ställ inga krav på honom utan låt han vara ett tag. Och gör inga planer för hans vägnar utan låt honom bestämma själv vad han orkar och inte. Få honom att trappa ner med allt, dvs jobba bara 8-17 (och inte en minut över) och han behöver kanske inte träna 3 ggr i veckan utöver det.

Du förstår nog poängen, nog för att det är dom som är sjuka, men vi som sambon kan hjälpa till väldigt mycke med att vara där för dom och få dom att inse att kroppen har sagt ifrån.

Lycka till med allt.

hej,
tror nog att han är på väg att bli utbränd, tycker det låter så. Min man var sjukskriven deltid under 1 ½ år, och hade många av dom symptomen. Jag behövde inte få honom att inse detta det gjorde han själv. Däremot var det viktigt att vi pratade om detta. Kräv att han pratar med dig, även´om han inte vill gå till psykolog!! säg inte att du är rädd att han håller på att bli utbränd, kanske skrämmer honom, men säg att du vill förstå hur han har det, hru han känner för jobbet osv. Vi fick se till att ta det väldigt lugnt, inte ha saker att ta itu med privat, inte vara så sociala osv. Min man tyckte alla planer var jobbiga, även om det innebar att gå iväg till andra. Efterhand blir det bättre, coh vi drog oss inte undan helt men jag hade nog ofta svårt att förstå hur små saker kunde kännas jobbiga för honom. Det som också påverkade var mitt schema, det kunde stressa honom om jag hade mycket att göra, fika med kompisar, träna osv. Tänk på att det kan påverka också, men det är sådant ni måste prata om. Föreslå gärna en lugn helg men om han inte verkar positiv så är det nog så att även en sådan plan kan kännas för mycket när han har det som värst.

Sammantaget, se till att ni pratar med varandra om detta, och se till att livet lugnar ner sig på alla plan en tid framöver.

Lycka till,

Sara

Behöver inte vara så farligt.
Mitt tipps till dig är att se till att bryt mönstret.
Åk iväg bara ni 2 på något skott tex en kryssning.
börja läs godnattsaga på kvällarna eller spela spel lägg pussel.

PS. Är det snålt på sexet kanske det är där skon klämmer. Ds