Har en gammal barndomskompis vars morfar gör jättefina svepaskar, en slags brödburk med lock i trä som det ligger mycket arbete bakom. För ett par år sen berättade hon om hur det ibland kunde misslyckas, att burk och ask kunde "slå sej" när träet torkade, och de askarna var förstås omöjliga att sälja.
En sån sned svepask där locket inte går att få på, det fick vi i bröllopspresent! Jag kan omöjligt känna att den gavs med glädje, den fick vi för att den inte kostade henne en krona. Till saken hör att både hon och hennes man är fruktansvärt snåla, och de var själva mycket kritiska till de bröllopspresenter de själva fick när de gifte sig, allt som inte var "fint nog" (läs dyrt nog) dög inte.
Behöver jag tala om att de numera inte ingår i vår bekantskapskrets? en där jäkla burken fick mej att inse att gamla barndomsvänner som "hänger med av bara farten för man har ju känt varann hela livet" är man inte tvungen att umgås med längre om det inte ger en någonting. Förut ja, men inte i vuxen ålder då man själv faktiskt kan välja vem man vill ägna sin dyrbara fritid åt.När jag tänker efter kanske den presenten var den båsta, eftersom jag fick "öppnade ögon" !?
Alla andra presenter vi fick var verkligen givna av hjärtat, till mycket glädje för oss båda.