Någon annan som blivit särbo?

Eller snarare... Hårt mot hårt på det viset att jag tycker att du ska kräva att han försöker förstå din situation, vad problemet är och sedan försöka ändra på sitt beteende. (inte på sig som person, men på sin arbetsinsats.)

Vill bara svara Kirsto. Är vi inte massor med mammor som bytt med våra män?! Deras komentarer brukar vara att dom inte förstår hur vi hinner med både barn och hushåll. Tyvärr så glömmer dom väldigt fort hur det är. Så även min man. Och till er andra vill jag säga att ni har så rätt i allt ni skriver. Jag vet väl egentligen redan det ni sätter på pränt, men det är himla skönt att kunna läsa det och veta att jag inte är ensam om att tycka såhär. Ni ska veta att ni gör mig starkare. Mycket starkare.
Tack

Stoooor kram till dig Freesia!

Det tråkiga är att du verkligen inte är ensam om din situation! Alldeles för många går och bär på för tunga laster hemma pga. män som inte förstår hur mkt jobb det faktiskt är att ha markservice.

Hoppas det ordnar upp sig!

Jo, visst är det lätt att glömma hur det egentligen var att byta uppgifter med varann... Men kan det vara en början till en lösning att ha bestämda uppgifter då? Kan tyckas fyrkantigt, och jag vet inte hur bra det fungerar heller, men jag tänkte så här (ger lite exempel):

En kväll i veckan är du fri (boka in typ matlagningskurs, simning eller vad som helst för att inte vara hemma just då) och en kväll är han fri. Bestäm innan vilken kväll i veckan det är.

Du lagar mat mån, ons, fre, han dagarna emellan och söndag hjälps ni åt.

Den som inte har lagat man dukar bort. Disken sköter barnen.

Gör ett städschema.

Hittar bara på här, men ett liknande system kanske kan göra det tydligare att han också har ett ansvar och att du inte ska göra allt?

Freesia

Tycker ni skall arbeta pa eran komunikation.
Lattare sagt an gjort, ja - men ni har ju ett gemensamt mal, och det ar att kunna leva tillsammans igen, under samma tak. Detta kommer sakerligen inte bli en latt vag, men som min fastman brukar saga "det finns inga genvagar till lycka". Huvudsaken ar att ni bada ar lika malmedvetna och kampar tillsammans for att na fram.
En god van berattade ett gamalt kinesiskt ordsprak till mej idag... 'If you only walk in good weather, you will never reach your destination'. Tank om det alltid regnar, lixxom...

Viktigt ar dock att ni just kampar, tillsammans, och inte var och en pa sitt hall - for da kommer ni heller inte na fram. Sa, borja litet, och borja med att arbeta pa er komunikation och forsok att ha mer talamod med varandra och mer forstalese nar den andre ar trott och grinig, och aven om du sjalv haft en 'helvetesvecka' etc.
Igen, lattare sagt an gjort men...

Lycka till! Hoppas verkligen ni nar ert mal igen!!

Frågan är väl varför ni blivit särbos, tycker inte det framgår. Är det för att ni inte var överens eller för att han jobbar borta? Är det tillfälligt eller planerat?
Är ni särbo (för att ni inte vill bo ihop) och han aldrig har barnen får han väl betala för det. Är det för att han jobbar borta ska han väl bidra till hemmet, något underhåll kan det ju inte bli. Har han barnen hälften av tiden ska han väl inget betala.
Så frågan är först och främst om det är frivilligt eller en lösning på problem, för ni är ju trots allt gifta.

Jag känner igen mig själv så väl, förstår dig Freesia - förstår hur du tänker, känner och handlar MEN tro mig du kommer få det mycket bättre utan honom (om han inte skärper till sig). Jag levde i ett förhållande där jag hade ansvar från barnen (hem och hushåll) till lamning, kalvning, EU-blanketter och mycket mera. Freesia gör inte som jag gjorde - snälla du! Jag levde som särbo med exet i nästan 3 år - det var bara ett destruktivt förhållande helt på hans villkor! Barnen när det passade honom, en dum hushållerska som lagade mat (på helgerna), tvättade (på helgerna) m m - allt för hans bekvämlighets skull.

Jag tycker att du ska försöka bli stark (vet att självförtroendet blir helt i botten) och begära skilsmässa. Förlåt alla hårda ord men jag riktigt känner hur slut du är genom att jag varit där själv och vet hur bra man kan må!

Stooor kram - lycka till!

Tack alla för era råd och tankar.

Vill svara på några frågor. Det var jag som ville att han skulle flytta. Jag hade så länge försökt få honom att inse att jag inte orkade göra allt själv. Han hade orimliga krav, men gav inget tillbaka. Vet en gång att han tyckte han fick komma hem till en "svinstia". Jag hade inte plockat ur diskmaskinen!!! Att han ligger borta och jobbar är inget problem i sig. Problemet är att han tycker jag ska vara överlycklig över att han är hemma och passa upp på honom. Han behöver ju vila upp sig efter en jobbig vecka!! Kanske åka och jaga någon dag mm.
Men kan säga att det har inte varit bättre när han är i stan och jobbar. Då förväntas jag ha mat klar kl. 17.00 varje dag mm.

Det var meningen att vi skulle skiljas, men eftersom vi känner sådan kärlek för varann kom beslutet att bli särbos. Men jag känner som Klok?...Mannen är vinnaren.
Undrar varför/vem i Klok?´s förhållande som tillslut fick nog?
Samtidigt kan jag berätta att vi i helgen var barnlediga och hade kanonfint. Åt ute, var på bio, sov länge, mysiga filmkvällar mm.
Min man är väldigt uppskattande. Han talar hela tiden om hur vacker jag är, hur glad han är att jag är med honom mm. Men........ni som känner igen er vet att det är något som hela tiden ligger och gror inne i själen. Det känns som en såpbubbla....rätt som det är brister den och då står man där.
Men ärligt talat....är inte många män såhär?! Tycker när jag pratar med väninnor att dom har likadant. Säger inte att alla män är så, men väldigt många.
Känner även att jag aldrig mer vill ha ett förhållande. Samtidigt vill jag inte leva ensam.
Som ni märker är jag så vilsen.

Kom väldigt gärna med råd om hur jag ska bli stark igen och kunna forma mitt eget liv.
Tack alla där ute.

Som svar på din fråga Freesia så var det jag som fick nog när jag en hel sommar fram till september stått och lagat mat, skött hem och barn m m och fick reda på att en av de som jag serverat mat (polska) var tillsammans med min dåvarande sambo tillika barnens far. Med andra ord hade han varit otrogen och till råga på allt krävt att jag skulle serva med kaffe, fika och mat till dom när dom jobbade. Samtidigt som det blev ett himla liv när jag tog barnen och for för att bada! Ja snacka om förnedring men det är över nu tack och lov - nu är jag gift med en underbar man som jag älskar och han älskar mig

Jag tror att du skulle må bra av att reflekterapå djupetöver hur du vill ha sitt liv, och sedan ta konsekvensen av din insikt. Vill du leva utifrån att din man ställer känslomässiga (särbo) och ekonomiska villkor (inget underhåll) så kan du ju foga dig i det. Men vill du leva i en relation av ömsesidigt utbyte och ansvaratagande, ja då får du nog bita i det sura äpplet och skiljas.

Jag tror ni lurar varandra när du skriver att ni känner sådan kärlek för varandra. Du beskriver inte villkorslös kärlek, den kärlek som är gruden för att vilja leva med varandra och ta ansvar för sin relation. Ni har det trevligt ihop när allt är bra, men det är inte samma sak som villkorlös kärlek. Så mitt bästa råd är att skilj dig ordentligt, men misströsta inte på framtida relationer. All män är inte som din man skulle jag vilja påstå, tvärtom. Men var konsekvent i dina ställningstaganden, och stå upp för de värden som du tycker är viktigt! Du måste älska dig själv för att kunna älska andra. Lycka till!

Klok?, förlåt. Du har varit med om mer än någon vill. Fy fan....
Kramar till dig för att du tog dig därifrån.

Freesia

Min m2b är helt tvärtom, han passar upp på mig hela tiden (även om jag gör ½ av hushållsarbetet ändå minst såklart). Han bjuder gärna när vi går ut och äter, trots att jag har råd, bara föra tt vara snäll. Så jag tror inte att de flesta män är som din man. Jag tror att du kan hitta en ny man som uppskattar dig PÅ RIKTIGT, och inte bara utnyttjar serviceföretaget Freesia...

Dumpa hårt och begär underhåll och delad vårdnad! Blä för såna män!

Freesia: Mmmm det var en tuff tid som följdes av cirka 3 års destruktivt särboförhållande, för barnens skull skulle jag hålla ihop detta destruktiva förnedrande förhållande till varje pris, med en mask utåt att allt var bra - inte mådde barnen bra i det, men det ser jag först nu! Så därför ber jag dig att ta dig en ordentlig funderare och sedan handla därefter (inga barn mår bra när föräldrarna mår dåligt)

Jag har tagit till mig era tyckande och tänkande. Kommer att fortsätta att fundera på hur jag ska göra.

Kram till Er alla.

Skriver som jag gjorde i en annan tråd för en stund sen: din arbetstid i hemmet kostar också pengar. Ta betalt i timmen för det hushållsarbete du gör!

Det låter kanske drastiskt men vissa män tycks inte förstå hur mycket tid det tar att ta hand om ett hem. Kräver han markservice så kostar det.