När man låtit sig förfalla..

Kan man inte bara få vara som man vill... Jag har av och till (ofta till) problem med ätstörningar. Det är inte särskilt skoj.. Men, lik förbannat fortsätter man stoppa fingrarna i halsen, för man tänker att det inte är socialt accepterat att vara "tjock". Trots det, vet jag att jag var lyckligare när jag var större, för då tänkte jag inte så mkt på det.. Nu är det ju överallt, i alla kanaler hela tiden tips, program om fett och hur man ska äta och inte äta.. FAN, alla barn i Sudan svälter och här sitter vi och oroar oss för en extra godisbit..
Missförstå mig inte, jag menar inte att man ska frossa för det, men man kan ju vara "lagom", lixom. Träna för att man vill, inte för att man ska, ha en sunkdag i månaden, eller vad man nu tycker, då man unnar sig att bara äta skit, om man nu vill det...
För övrigt så tycker inte jag att 75 kg till 180 cm verkar särskilt mkt, äveno mjag jag förstå att man t ycker det om man aldrig varit uppe i den vikten förr...

Ska bara göra ett tillägg.. Just det där med svältande människor, ger mig jättedåligt samvete, var gång jag kräks eller så, för jag vet att de skulle bli så glada över mina köttbullar, eller bara en av dem, medan jag spolar ner dom i kloaker...

Fast bara för att man inte trivs med sig själv för att man lagt på hullet väljer trots allt de flesta INTE utvägen att börja spy upp maten.

Förlåt påsen om jag låter brutal. MEn alla kan vi väl känna oss dästa efter en stor middag, missnöjda för att inte ha tränat, eller något annat. Oftast är det väl dessutom så små förändringar (i vikt eller ad det må vara) att det sällan någon annna än en själv som egentligen noterar skillnaden.

Men från det till att välja att spy upp maten är det ett ganska stort avstånd. Då har man nog passerat ganska många gränser och behöver kanske tom hjälp utifrån för att komma åter på rätt bana...

Oj, vad jag känner igen mig.

Men jag har insett att man måste sjunka helt till botten för att man ska kunna ta sig upp. Min botten nåddes efter en jobbig graviditet med mycket sjukdomar och en "eftergraviditetsvikt" på långt över 100 kg. Tror jag vägde 112 efter förlossningen och 107 kg när jag började ändra mitt liv till det bättre i mars. Jag gick till läkaren och fick hjälp. Reductil och remiss till kostinriktad sjuksköterka på hjärtmottagningen. Nu har jag gått ner 14 kg och jag mår otroligt mycket bättre.

Tyvärr händer det ingenting bra om man sitter i ett hörn och tycker synd om sig själv. Det enda som händer är att man tycker ännu mer synd om sig själv och börjar tröstäta och då mår man ännu bättre.

När det har stått still i vikten för mig på sistone, så har jag i alla fall tänkt: maten och motionen är bra. Även om jag inte går ner just nu, så mår min kropp i alla fall bättre av denna kost än av skärpmat och socker.

Jag är knappt 163 cm "lång" och väger nu 92 kg. Om 10 kilo är jag var jag var för tre år sedan när jag gifte mig (då hade jag plågat ner mig 13 kilo med Cambridge-kuren). Nu har jag uteslutit socker, vittmjöl, vitt ris ur kosten, mer vatten/frukt/grönsaker, bara fullkornsprodukter, nyttigt och magert protein osv. Maken, som är jättesmal, äter samma sak och mår också mycket bättre!

Med mina referensmått mätt är du med dina långa 180 cm och 75 kg faktiskt SMAL.
Jag skulle vara jättenöjd med en målvikt på 70-75 kg på mina 163 cm...
Men jag har passerat allt vad skönhetsideal heter. Jag vill gå ner för min och min familjs hälsa och för att min son ska slippa skämmas för mig.

Min mage är fortfarande rödrandig, svampig och fruktansvärt ful efter graviditeten och eventuellt kommer jag att vara tvungen att operera bort en massa hud på magen efter min viktnedgång för att slippa svamp i veck och annat otrevligt jox, men denna tanke lägger jag på hyllan tills vidare.

Sorry... gjorde ett litet fel.
SÄMRE mår man ju förstås om man tröstäter, inte bättre.

Pixelina
Jag känner igen mig lite i det du skriver. Då jag träffade min blivande man så vägde jag ca 60 kilo och var/är 180 cm lång. Lång, smal och med formerna på det rätta stället.
Har alltid varit smal fram tills för något år sedan.

Nu har jag gått upp ca 20 kilo, men det är mitt eget "fel" helt och hållet. Man äter oftare godare mat, man tränar inte lika mycket mm.
Men jag har lärt mig att acceptera att jag inte är i tonåren längre och att jag nu ser ut som jag gör (låter ju som jag ser ut någon monster *s*) eftersom jag själv satt mig i "situationen".

Min blivande man säger att han älskar mig oavsett hur jag ser ut och de flesta människor tycker inte att jag är speciellt tjock eller stor.

Jag tycker inte heller att 75 kilo är speciellt mycket till 180 cm.
Men självklart ska man själv trivas med sin vikt, det är ju det som är viktigast.
Men så länge man är frisk och mår bra i övrig, så spelar ju inte några extra kilon (5-10) sådär jättemycket?!

Jema

Här är en "riktig" tjockis!
(Skulle också bli överlycklig om jag bara vägde 75.)

Mitt tips är att du slutar att dricka cola varje dag. Det är en liten uppoffring, men jag tror att det kan ge resultat. Om du behöver koffeinet i colan för att må bra kanske du kan dricka lite te eller kaffe utan socker i stället.

Och att börja varje dag med havregrynsgröt - utan att göra andra förändringar - har jag också hört ska ge resultat. Det var nån grupp överviktiga i Linköping (tror jag) som fick testa det och de flesta hade gått ner lite i vikt redan efter en månad.

Så gör inget revolutionerande, för det brukar bara ge bakslag om man inte är helt redo, utan gör bara några små förändringar och du ska se att du kommer att orka med det och tappa ett och annat kilo.

Och sexa mer!

Svart brud, härligt att du orkar vända! Vad är det för piller du får?? Låter mycket spännande med koständringen. Har du några recept att dela med sig av, eller är det egentligen bara "nada socker" och "nada vetemjölsprodukter"?

Själv väger jag kring 85 kilo och mår piss. Har inte ens en graviditet att skylle på. 164 cm lång och jag borde enligt mina egna referensramar väga minst 15 kilo mindre för att må bättre.

Petra

Som du säger själv så är jojobantning inte bra varken fysiskt eller psykiskt. Ta till dig av bla fd Svart bruds råd om kost, och tänk inte så mycket på att gå ned. Lev som du mår bra av, med kost och motion, och slå inte ned för hårt på dig själv om du "syndar". Godsaker ibland är inte så farligt i en balanserad kost! Mitt mål är att leva så sunt att jag inte får en gnutta dåligt samvete när jag äter godis (fast jag är normalviktig).

Jag tror alltså att du mår bäst av en långsiktig förändring, och en positiv syn på dig själv. Exv en fika med vänner är underbar, och ska inte behöva leda till dåligt samvete. Det är i så fall destruktivt... Konstruktivt är att äta gott och nyttigt, röra på sig och att faktiskt njuta av livet trots att det innebär tomma kalorier ibland. På så vis håller man sig kvar på den rätta vägen, och behöver inte tröstäta för att man mår dåligt av att ha ätit onyttigt...

Lycka till!