Hatar bo utomlands.....lååååååångt

Usch då!
Stor tröstekram först och främst! Låter inte alls kul det där! Trivs din pojkvän så mycket i London nu med sitt nya jobb att det överväger och är viktigare än hur du mår just nu? Det är väl inget som säger att ni måste lämna just där? Jag tycker att det kan vara svårt för någon av er att få en trevlig tillvaro där just nu utgående från det du beskriver. Ändå vänner? Har ni inga vänner som ni kunde bo hos tills ni hittar något bättre? Annars kanske du kunde börja med någon grej på fritiden som skulle göra att du kom ut och träffade lite nya människor. Det är ju väldigt viktigt med att man har nåt slags socialt nätverk runtom sig, i synnerhet då man är så långt borta från familjen. Hoppas att allt ordnar sig!

Tack. Det jobbet han har är ett som är svårt att få nån annanstans för det är så avancerat (han är risk analytiker, en blanding av ekonomi, matte och statistik). Han har drömt om det så länge och han ahde säkert kunnat få ett bra jobb om vi hade flyttat på oss nån annanstans typ irland eller skottland, men i sverige hade det inte gått utan flera års erfarenhet. Min tanke när vi flyttade hit var att vi skulle bo med andra och bara ta några jobb vilka som helst och se om vi trivdes, men med en gång blev jag fastlåst och han vägrade flytta ifall han skulle få det där jobbet. Jag hade precis fått honom att gå med på att vi kunde åka nån annanstans när ahn fick det. Och jag är ju glad för hans skull, han är så lycklig över sitt jobb och det betalar jättebra, men det hjälper inte mig, såvida jag inte vill lämna honom så är jag fast här och konkurrensen är stenhård om alla jobb. Vi har vänner här, men alla flyttar ju iväg efter några månader. Jag har gått en massa kurser och känner folk, men jag orkar liksom inte mer av någonting, jag vill bara hem.

ÅHHH!
Du har mina fulla sympatier! Stackars dig!
JAg vet hur du känner det och jag håller så med dig om U-landet menar jag!
Jag är nu lyckligt hemflyttad sen 2 år till Kära Sverige efter alltför många år i London.
Hoppas du får tag på ett bra jobb snart i något sånär lagom pendlingsavstånd.
En stoooooooooooor hård kram till dig!

Tror du inte bara att du just nu har en "downperiod" just nu som man ofta ibland då man är borta hemifrån? Vi ska tro och hoppas att allt snart ordnar sig till det bästa, och att din mans lön nu gör att ni åtminstone kan få tag på en bättre lägenhet. Då kanske du får nya krafter och energi! Men jag kan väl förstå att det är trist för dig just nu!

Har också bott i UK 3,5 år och trodde att det var jag som myntat begreppet "Europas U-land" He he, kul att läsa att man inte var ensam om den åsikten...
Det konstiga är att när man varit därifrån några år börjar man sakna unkna pubar och billig curry mm....

Usch ja, jösses vad London bitvis är sunkigt. Visst finns det underbara delar och massa roligt att göra men allt är så dyrt! Stackars dig, kanske tröstar det lite att veta att det nog är många som delat din erfarenhet?

Oh, tack. Blir helt rörd av att någon bryr sig. Jag har längtat hem i stort sett ändå sedan vi flyttade hit och allt började gå fel. Tanken är att efter de här tre åren när sambon fått tillräckigt med erfarenhet för att kunna jobba med samma sak någon annanstans (han måste bli senior först) så ska vi flytta vidare till trevligare länder och resa och sen skaffa ett hem i Sverige. Vi har många fina drömmar, men england är ett sånt hemskt land och även om jag blev överlycklig över att han ätnligen fick jobb till slut så fick jag panik också för att jag insåg att jag är fast här i tre fruktansvärda år. Hans lön kommer bara att åka och i framtiden bli väldigt stor, men pengar har faktiskt svårt att liva upp situationen för om man vill bo i en lägenhet som är värdig för människor här så måste man ju lägga ut minst 15000 i månaden. Till råga på allt så har jag inte råd att åka hem för biljetterna är jättedyra, jag har ingen att bo hos för min mamma bor med en alkis som har gjort mitt liv till helvete, min ena syrra avskyr mig och den andra ska vi ju inte tala om. Jag har varit hemma en gång som vi flyttade medan sambon har varit hemma massor av gånger för han kan åka till sina föräldrar. Så jag sitter bara här i min vägglöss-lägenhet och försöker leta anständiga jobb, helt utmattad av alla sjukdomar jag haft och problem som hopar sig. För nån timme sen upptäckte jag att lössen förstört mina älsklingböcker från Sverige. Men det var ju ett litet problem i jämförelse. Jag känner mig som värsta gnäll-gnäll, men jag har kämpat för att vi skulle få det bra, gnetat ihop pengar på ryggknäckande jobb så att vi skulle få mat och sambon skulle kunna söka jobb på deltid. Suck

Hej på dig Eddan,

Tråkigt att höra att du trivs så dåligt i England. Inte roligt att längta hem! Blir dock lite förvånad över att du säger att det är så svårt för dig att hitta jobb. Min syster bor i London och enligt henne är jobb inga problem. Det jobb hon har nu (ett administrativt kontorsjobb) tror jag att hon fått genom någon sorts agentur. Har du provat något sånt? Eller kanske något bemanningsföretag? Ex Adecco finns väl även där? Man har ju alltid hört att svensk arbetskraft ska vara eftertraktad pga vår höga arbetsmoral.
Hoppas verkligen att det löser sig för dig och att det känns bättre snart!
Kram!

Åk till sambons föräldrar och vila ut dig lite nu då, det borde väl han kunna bjuda på om han nu har sådant bra jobb och älskar dig eller? Du ställde ju upp för honom när han mådde dåligt.

lilla loppan

Jag har sökt en massa såna jobb, genom bla Adecco och en massa andra, men har för lite erfarenhet. Har hört att det är många som har såna kontorsjobb och jag skulle mer än gärna vilja ha ett sånt, men förstår inte hur de gör, jag har sökt säkert hundratals olika jobb under den tiden jag varit här. Nu har jag riktat in mig på jobb där de söker svenska, men de verkar knappt vilja titta på mitt CV, eller så ligger alla jobb jättelångt ut. Men har insett att jag måste ta ett sånt ändå. Jag har pinat mig igenom fyra långa år på universitetet och avskydde varenda sekund och här är den utbildningen inte vatten värd heller. Den verkar nästan vara ett minus på nåt sätt eftersom jag är en "graduate" och då tror de att jag egentligen vill ha nåt mycket bättre jobb eller så är det bra att ha en utbildning men som graduate så måste man ha minst sex månaders erfarenhet av det man söker (vilket engelsmännen skaffar sig under sin utbildning). Det låter säkert som att jag ger upp jättelätt, men jag är liksom en "duktig flicka" som fixar allt åt alla hela tiden och bara kämpar på i motvind hela tiden och just nu kände jag att det tog stopp. Det har hänt så mycket mer som bara skulle ta för lång tid att skriva om. Men jag har ingenstans att ta vägen med allt jag känner. Jag kommer säkert att få nåt jobb snart, men nåt som jag känner inte skulle vara bra för mig, precis som de tidigare jobben jag haft.