Tysta leken pågår..??

vet inte om jag ska tycka synd om er eller avundas er.. skamt asido, sjalv har jag ett fruntimmer till karl. han far pms, precis som tjejer och nade den som rakar saga fel sak da, pust.. sen har vi klassikern "men alskling, ar det nat pa tok?" "nej" fraser karln.. "jamen jag marker ju att du ar sur" "jag ar INTE sur" fraser karln... suck..... sa i vart forhallande kanner jag mig ratt ofta som mannen som bara stanger av. jag borjar liksom trottna pa tjafset.
klart jag inte ar guds basta barn, det ska ni veta, men det ar ovant att vara med nagon som inte reagerar som man ar van att man gor utan helt plotsligt kanns det som om det ar min basta tjejkompis jag fajtas med..
man blir aldrig klok pa det har med relationer.. till och med hon, eva (?), samlevnadsexperten pa nan av kvallstidningarna skiljde sig ju, sa det kanns som att det finns ingen enkel vag, det ar bara att jobba, jobba, jobba... For min del kanns det skont att prata lite "skit" om killen ibland till mina vanner (i synnerhet de kvinnliga, men ibland ar det bra med manligt perspektiv)..

Ett tips: det finns en parrelationskurs man kan gå som heter PREP. (Engelsk förkortning) Det är ingen terapi, utan man lär sig en modell för kommunikation. Kan vara mindre laddat... Den finns kanske inte överallt i Sverige, men sök t.ex hos studieförbundet Sensus.

Hur går det för dig Sweetchili? Får du någon ordning på det hela. Skriv och berätta!!

Hej Sweetchili
Min sambo är också sådan, att han blir tyst och gärna gå sin väg. Känns som jag aldrig får ut det jag vill prata om, utan mer går på hans väg att nu pratar vi inte mer om det, när vi inte ens har pratat om det....

Heej igen! Nu är jag tillbaka vid datorn efter en lång och intensiv helg. Vi har varit och jobbat på en festival och haft kul hela helgen, men innan vi åkte iväg så hade vi ett långt samtal och jag tyckte verkligen att jag lyckades få honom att komma ut ut sitt "skal"
Jag sa att vi har ju pratat om det här förut men jag tycker verkligen att det är viktigt att vi kommer fram till nån slags lösning bla bla bla osv och han lyssnade och sen började vi prata väldigt djupt om hans barndom och hur han blev mobbad som liten och mycket annat som vi diskuterade kring om det ligger till grund för att han är så tillknäppt varje gång det gäller något som berör honom känslomässigt ( = mig, oftast) Jag tycker det är en början och jag inser att man får skynda långsamt för det ligger väldigt mycket bakom. Jag såg, och han sa också att han tyckte det var fruktansvärt jobbigt att prata om och han kände sig mycket sårbar. Så för tillfället så känns det som att vi går åt rätt håll, men vi kommer garanterat att hamna i samma situation igen. Men jag hoppas att vi kommer en bit längre för varje gång i alla fall....
Tack för alla inlägg, det är både skönt och tråkigt att höra att jag inte är ensam

Lilltrollet! Jag vill skriva till dig och säga att jag tänker på dig. Hoppas att du hittar en väg där du kan må bra. Jag tror det är viktigt att du sätter dig själv först ett tag. Vad får dig att må bra? vad är viktigt för att du ska känna dig trygg och vara glad? Så har jag börjat tänka allt mer i alla fall. Det är så lätt att låta någon annan ta upp så mycket av ens tid och energi att man inte ens tänker på vad man själv vill till slut. Vänta inte på att din kille eller någon annan ska ska säga att du har rätt att må dåligt eller att det är förståeligt. Ingen behöver få sina behov godkända av någon annan! Du behöver det du behöver. Det är så svårt att vara stark och stå på sig, men vi måste. Jag hoppas att medicinen du fått hjälper dig att få lite lugn. Sen tycker jag att du ska ta dig tid att gråta de tårar som vill bli gråtna, om de fortfarande finns kvar. Du skulle bara veta vilken bölgroda jag kan vara ibland.....Kram Sweetchili

Hej Sweetchili. Jag tänker på dig också. Ja tårar var det längesedan jag grät. Jag stänger av dem för jag vill inte visa barnen att jag är så ledsen som jag är. Men vissa stunder när det är riktigt deppigt då kommer tårarna och man går som i en dimma hela tiden. Oftast sker det under helger då jag blir hemma mest. Jag umgås inte med några vänner för jag vill inte att de ska se hur det står till här hemma. De skulle nog upptäcka rätt snart hur läget är, och det känns inte som jag vill skriva det på näsan åt dem. Jag har liksom blivit isolerad. Däremot han har ju vänner och hobby som han utövar(ofta) när tid ges. Ja tänk om man visste hur man skulle göra. Just nu är man ju i botten men det ska väl gå över till en annan dag. Jag ska försöka tänka på att vara stark. Och jag hoppas att det blir ännu bättre åt dig Sweetchili. VI FÅR KÄMPA PÅ OCH VARA STARKA. Många björnkramar till dig!!!

Hej igen lilltrollet, det där är en annan sak vi har gemensamt, att inte vilja att andra ska veta eller se att allt inte är bra....
Jag vill klara av allt själv och inte känna mig sårbar eller utlämnad till andra. Ibland beror det på att jag inte vill ge dem tillfället att svika mig, så jag ger dem inte chansen att finnas där för mig heller. Ibland beror det på stolthet.
Men mest tror jag det beror just på brist på tillit, att jag har blivit sviken och fått mina förtroenden brutna så jag aktar mig. Just nu mår jag ju ganska bra men i höstas var jag riktigt deprimerad och då isolerade jag mig också. Försök att bryta det om du kan. Vad tror du skulle hända om du började ta mer plats, hur skulle din kille reagera?

Min man var väldigt tillknäppt den första tiden i vår relation. Han kom också från en tyst familj och hade aldrig pratat om känslor med någon, så det var inte så konstigt.

Efter ett tag kom det fram att han trodde att det skulle ta slut varje gång vi grälade, han blev så jäkla rädd så då låste han sig bara. Det som jag fattade då var att det inte funkade att gräla med honom, utan att man får ta upp och prata om sakerna innan istället. Medan problemen inte är för stora och man är lugn. Fortfarande är han lite konfliktundvikare, men numera pratar vi om allt. Det kan lösa sig.

Hej Fea, ja så där var det för oss också i början. Han verkade tro att varje konflikt skulle sluta i att jag erkände att jag inte vill ha honom eller skulle göra slut pga ngt han gjort. Jag hoppas ju att han ska vara tryggare i vårt förhållande nu och att vi är förbi det där. Men ett inrotat beteende sitter verkligen hårt. Jag tror att vi är på rätt spår i alla fall! Det hjälper att höra om andras erfarenheter när man ska ta itu med sina egna utmaningar. Tack!

Min man säger inte heller så mycket...
Jag å andra sidan ordbajsar som f*n

Men jag blev kär i min blivande man just för att han är så "hemlig" och vi kompletterar varann jättebra.
Han är dock jättebra att kommunicera vid konflikter och vi har jäkligt kul ihop.