Tysta leken pågår..??

Jag tror att Sweetchili undrar hur man ska hantera problem & inte om man ska dumpa sin partner.

Du har rätt i att båda ska kämpa. Men livet är inte alltid så lätt. Ibland behöver man hjälpa varandra för att inse att någonting är i behov av en ändring.

Har du pratat med honom om det & sagt hur jobbigt det är för dig?

Jag har pratat med honom om det flera gånger. Men nu när jag sitter och funderar på det så ser jag en sak som jag skulle kunna göra annorlunda. Jag tror att jag oftast tagit upp det i samband med konflikter. Det är ju inte så smart eftersom det är en känslig punkt. Jag ska prova att tala med honom om det i lugn och ro när vi inte har något annat på tapeten.

Min sambo blir lika dan när han blir arg, jag är tvärtom och lever ut alla argkänslor, men hans tigande gör oftast att man bara blir mer arg för att man inte når fram, och såp skriker man ännu mer och han sluter sig ännu mer. För vår del så tror jag att det är så eftersom vi är uppfostrade olika, hemma hos honom så bråkade de aldrig han har aldrig bråkat med sina föräldrar och hans papap är ganska tyst av sig, hemma hos oss så bråkade vi ibland, och när vi bråkade så blev det högljutt och när vi fått ur oss allting så bad vi varandra om ursäkt och bråket betydde inte så mycket. Men tigandet är ett effektivt sätt att bråka, min sambo vet att han driver mig till vansinne med det, jag blir skogstokig och ibland måste jag gå ut för att slippa undan det när vi bråkar. jag tror inte att det går att ändra på heller, han är han och jag är jag och vi har olika vanor och olika metoder för att lösa konflikter på. annars är han pratglad i allafall.

Jag har levt i ett sånt förhållande. När det blev någon forma av "jobbig diskussion", sem egentligen inte behövde anses som jobbig, blev han tyst. Även när vi pratade i telefonen. Vi kunde sitta uppe halva nätterna, för jag gav mig inte, jag ville PRATA om det och försöka LÖSA problemet. Och visst pratade han till slut, men det kändes som att det inte kom från hjärtat, och att han mest sa sånt han trodde att jag ville höra.
Vi gick på fam.rådgivning några gånger. Men det höll inte till slut ändå. Jag håller med om att det är ett fult "maktknep" att vara tyst. Om man inte kan prata om saker, får man lära sig det. Om det i alla fall inte går, är det svårt att leva tillsammans.

Hoppas det löser sig på ena eller andra sättet, jag har inga knep att lära ut. Jag har bara erfarenhet av liknande situation, och för oss fanns inget sätt att lösa det på än att gå skilda vägar.

man kan inte både säga att de inte kan ändra sig och säga att förhållanden inte funkar när någon "leker tysta leken" - då kommer de här människorna alltså aldrig att kunna ha förhållanden? de är dömda?

jag vet att det kan vara bättre med någon som är ganska tyst än någon som skriker och säger alldeles för mycket istället. och det är bättre med någon som går sin väg ett tag än någon som hänger en i hasorna i timmar och maler och ältar problemet.

men självklart måste man kunna prata över huvud taget om problemen.. men kanske inte på en gång och absolut på bådas villkor.

Måste säga att jag känner igen mig, samma sak här. Om han blir sur över ngt eller att jag klagar över ngt så blir han tyst. Det är super jobbigt

Hej. Jag känner igen det syndromet. Jag har själv en karl som blir tyst och låtsas som inget har hänt. Jag blir besviken på att han inte VILL prata ut om hur allt ser ut. Han är medveten om att vi är oense men gör inget åt det. Jag har sagt till honom att det enda vi kan göra är att prata om saker och ting tills det inte går att prata om det längre. Men till saken hör också att min karl han gör så att han vänder allt till min nackdel istället. Att jag är arg på honom för något han inte tar ansvar för, upplever jag. Vad jag än säger så är det inget som han har att göra med och ännu argare blir jag. Jag når inte fram tycker jag. Jag har provat att vara lugn, att göra pauser när jag sagt något för att han ska kunna säga det han vill om det vi pratar om. Jag har berättat om mig själv så att han skulle förstå hur jag tänkte och tyckte om det vi pratat om. Jag har frågat om han inte får någon aha-upplevelse t ex "hon har inte tänkt så som jag tror att hon har tänkt". Men ingenting har hjälpt. Jag har provat allt, tycker jag. Och för att prata med honom måste jag vara mentalt förberedd för att inte flippa ur totalt. Och sedan efter "pratet" så blir det tysta muren i VECKOR. Och det är ju frusterande bara det. Så jag förstår att du har det jobbigt. Det blir en ångest som inte går att beskriva med ord, när det blir så där tyst. Allt han gör rättfärdigar han. Jag känner att jag nästan kan gå sönder till slut. Jag har skrivit ett tidigare inlägg om detta. Att det ska vara så svårt att kommunicera med varandra. Min karl vill att vi ska ha en vardagskommunikation, men prata om det som gör att vi inte har en v-kommunikation är ju konflikterna som vi inte löst, men det förstår han inte.Det här blev långt men jag kände mig så angagerad i detta ämne. Jag trodde nästan att det var bara jag som hade det så här. Jag nästan skäms för att jag inte kunnat hantera detta på ett bra sätt. Jag hoppas att det löser sig för dig. Många styrkekramar till dig.

Hej lilltrollet, tack för ditt inlägg. Jag känner verkligen igen mig i dig. Det värsta är att han lyckas att få mig att må dåligt över att jag reagerar på saker han gjort fel. Som om problemet eller felet vore min reaktion och inte hans agerande. Helt sjukt. Sen lyckas han se så vansinnigt förkrossad ut att det givetvis blir allra mest synd om honom i slut ändan.....

Hej igen Sweetchili. Precis så är det med min karl också. Det är jag som har problem men inte han. Jag mår sedan dåligt för att jag har reagerat. Men han har inte gjort något galet. Jag har väldigt lätt för att gå upp i varv. Och han i sin tur gör inget för att lugna ner mig. Jag går på och eldar upp mig mer och mer. Och han svarar mig som om det inte berör honom ett dugg att jag blir arg. Han liksom provocerar mig till att bli arg. Svarar mig på ett dumt sätt så att jag ska förklara mig för MITT handlande hela tiden. Och han har ju ingen del i det hela som vanligt. Till slut vet jag inte vad jag ska ta mig till. Då brukar jag ta bilen och åka iväg för att lugna ner mig. Sedan ser han till att han har så mycket att göra så att han inte behöver vara hemma så mycket.Hela min tillvaro blir så jobbig. Och man känner sig så ensam och olycklig att man hade lust och bara dra iväg. Det är ju inte så att jag har skapat de problem som vi har på det sättet som han tror. Men HANS tro på hur allt har blivit fel går inte att ändra på. Han måste skylla allt på mig för att klara sitt eget skinn. Jag tror att alla runtom vet hur det är hemma här men ingen säger något. Så då går jag och funderar och bär på det ensam istället. Jag var till doktorn och berättade hur allt var och fick medicin för att kunna klara av att leva här. Då fick han till det att jag bara blev "flummig" av den. Och det är inte sant. Medicinen tar bort oron och stressen så att jag kan sova på natten. Förrut ville jag bara gråta. Det är precis som om han inte förstår att jag inte mår bra av att det är såhär. Men är det så att han mår dåligt av det så då får man höra hur illa han har det, då är det skillnad minsann. Och som du skriver, det är mest synd om honom i slutändan. Ja vad ska man göra? Det är en bra sajt det här även om man har "tråkiga" saker att berätta. Men det är skönt att lätta sitt hjärta lite. Jag känner så med dig och hoppas att det ordnar sig för dig. Skriv och berätta! Stora björnkramar till dig.