Särbo för att hitta kärleken igen????

Hej Zoey,
Jag och min fästman har varit tillsammans i tre år och förra sommaren började jag känna mig lite osäker. Allt hade varit otroligt bra, men jag började tänka på om gräset kanske inte är grönare på andra sidan ändå (faaarligt) Så jag flyttade till en liten etta och bodde ensam från september tom februari. Vi träffades en del ändå och jag kände efterhand att jag ju verkligen vill ha R! Det som var viktigt för mig (oss) var att jag fick tid till att fundera och känna efter i lugn och ro över vad jag känner och vad jag vill. Efter jul köpte vi en bostadsrätt, vi förlovade oss i april och ska gifta oss i januari. Så för oss var särboandet perfekt!

Har hort pa manga hall bla fran mina foraldrar (varit gifta i 30+ ar) ar cirka vart 7 ar gar man igenom en kris, antingen rider man ut stormen eller sa gor man det inte. Kanske ar det dags att dra vidare? Kankse kan ni jobba er igenom det har? Egentligen ar det ju bara du och han som vet, innert inne, om ni vill och orkar jobba eller om ni kanner att det ar dags att tacka och ta farval.

Tja, vanligast är väl att folk gör slut efter att de har flyttat isär....men det behöver ju inte vara så för alla.

Om ni båda känner att ni behöver distans från varandra och faktiskt vill flytta isär så verkar det ju som om det är det enda rätta (oavsett om ni kommer att fortsätta vara tillsammans eller om ni bestämmer er för att göra slut).

Till och börja med kan man ju alltid testa äktenskapsterapi/samtal (om ni tror att det är en svacka som kommer att gå över). För isf kan det ju vara lite väl drastiskt att flytta isär.

Lycka till!

Jag har också kompisar som flyttade isär efter att ha varit sambo ett tag. Det var krisigt ett tag, men de löste det också genom att prata och prata... Särskilt om vad man gör för att visa att man tycker om varandra. Det är inte alltid man förstår när ens partner vill visa att han tycker om en och vice versa! Nu är de i alla fall gifta och har ett barn och verkar lyckliga och nöjda.

Tack för era inlägg!

Det där med att prata om vad man gör för att visa att man tycker om varann tror jag också är viktigt.

Vi är väldigt olika på den fronten. Jag behöver fysisk kontakt på ett annat sätt en vad han gör. Han förstår inte hur mycket en kram kan betyda. En del av problemet kommer nog av hans uppväxt som var lite knepig, men jag har också funderat på om det finns skillnader när det gäller killar och tjejer.

Jag kan känna mig "besvärlig" ibland för att jag på nå't sätt vill ha lite bekräftelse på att vi har ett bra förhållande. När jag inte får det tror jag att allt bara flyter på utan eftertanke från hans sida. Det är jobbigt i längden att känna så. Det är svårt att förklara...

Det kanske låter jättekons

Blev lite fel....

Hur som helst: någon som känner igen sig eller är jag ovanligt tramsig?

Jag har också ett stort behov av att känna mig bekräftad. Det har dock blivit en trygghet mellan mig och min sambo som gör att jag inte har samma slags behov längre. Jag vet var jag har honom, att jag har honom och att han älskar mig. Jag har lugnat mig och vågar känna mig trygg. Det gjorde jag faktiskt inte riktigt för sex sju år sedan. Då kunde jag tycka att det var otroligt viktigt med vissa saker som han inte gav mig just då när jag ville ha dem. Jag menar, han var ingen tankeläsare och människor visar sin kärlek på olika sätt.

Hoppas att det ordnar sig för dig. Du verkar veta vad du vill egentligen. Nu behöver du bara hitta rätt väg för att nå dit.

Majlo:

Hur gjorde du för att nå dit? Jag har försökt prata om det med honom, men det blir ingen skillnad. Är det bara att "gilla läget", eller? Jag önskar att jag kunde det, vi har ju varit tillsammans så länge så jag tycker att jag borde kunna känna mig trygg nu. Det går i perioder det där, ibland känns allt bra, men så kommer tankarna tillbaka. Jättejobbigt för oss båda.

Jag tycker inte att du är tramsig. Det är helt naturligt att man har olika behov, både av bekräftelse och annat. Det är dock viktigt i ett förhållande att man kan se varandras behov, även om detta kan innebära ett kompromissande (tex den ene behöver närhet och gos, den andre behöver dra sig undan för att vara ifred). Man måste helt enkelt vara uppmärksam på varandra, och inte förvänta sig att ens partner är en spegel av en själv.
Exempel från mitt förhållande: min sambo har svårt att hantera om jag är lättirriterad en dag och snäser åt honom. Jag får därför lägga band på mitt dåliga humör och vara gullig mot honom även om jag just då tycker att alla människor i hela världen är idioter. Han har även ett större behov av närhet än vad jag har och det försöker jag tillgodose.
Å andra sidan: När Andreas då och då säger "Du behöver lite egentid va? Jag tar en promenad." så känns det som en oväntad present till mig. Han har nämligen sällan det behovet, men han ser när jag har det.
Familjerådgivning låter som ett ypperligt förslag. Jag skulle också försöka med det först, innan jag försökte särboskap för att rädda förhållandet.

Oj, vilken svår fråga! Jag vet egentligen inte hur jag nått hit, bara att jag är här. Hela tiden har han funnits för mig och älskat mig. Jag har aldrig tvivlat på att han älskar mig. I mitt fall har det varit en osäkerhet hos bara mig och inte i förhållandet, alltså en vikande självkänsla. Jag antar att jag tagit itu med en del gamla onda andar och vunnit över dem. Jag har inte fått någon professionell hjälp, även om det säkert kan vara väldigt bra.

Det är jättesvårt att ge någon råd om såna här saker via ett nätforum när man inte känner varann alls, men jag hoppas att du får ut någonting av det hela i alla fall.

Emmael:
Vilken supergullig sak att göra - ta en promenad för att ge dig egentid! Present är rätt ord!

Får ibland en känsla av att våra "kompromisser" mest går ut på att jag ändrar mig... Men vem vet, han kanske känner likadant. Vi har nog en del att prata om...

hej Zoey.
Det känns som om jag läser delar av mitt liv när jag läser om dig, vi har planer på att gifta oss i december och det känns nu som allt e kaos, jag behöver också bekräftelse på att känna mig omtyckt, tidigare har jag väl kunnat leva med vetenskapen om att han "säger till om han slutar älska mig" för jag har koncentrerat mig mer på städ, bak och våra barn, men nu orkar jag inte allt ensam längre, jag vill känna att han älskar mig, har förklarat detta för honom men det hjälper inte, så jag börjar mer och mer fundera på om det är så här jag vill leva.. att aldrig få bekräftelsen.

Jag funderar på att vi skall gå familjeterapi, innan/om det inte är försent, hoppas ni kommer fram till en bra lösning, det kan ju inte blir värre av terapi, eller?

Cissilla:

Jag hoppas att ni kan lösa det. Vi har ju inte barn än, så du är ju i en värre situation än mig. Familjeterapi kan säkert vara bra och absolut värt ett försök i alla fall, om separation är alternativet. Som du säger - det borde ju inte bli värre. Bamsekram till dig!

Vi pratade en del igår. Det var faktiskt han som tog initiativet. Det gick ganska bra, men det är svårt att formulera allt man gått och tänkt på så länge. Och så börjar jag tjuta som vanligt! Jag hatar det!!!

Det jobbigaste var att han kände att jag helt plötsligt ville ha en massa förändringar, fast han varit nöjd och trott att jag varit nöjd som det varit tidigare, och han sa att han nu känner sig otillräcklig. På nå't sätt får det mig att känna mig "skyldig" och dum för att jag tar upp det nu som först, men samtidigt blir jag arg för att det alltid slutar med att det är han som är "offret" fast det är jag som mår dåligt från början. Åh, att det ska vara så komplicerat allting!

Hur som helst kom vi fram till att vi båda helst av allt vill vara tillsammans. Vi ska också försöka visa varann mer uppskattning och prata mer och oftare så att små saker inte behöver bli så här stora. Det låter ju himla fint. Det återstår bara att se hur det går...

Det där med att trösta den andra fast det var ensjälv som var ledsen från början känner jag igen.
Jädrans karlar.
Du verkar iaf. ha en uppriktig vilja att få förhållandet att funka och att du ska bli nöjd med erat gemensamma liv. Det om inget annat talar för att du kan lyckas.
KRAMAR!

Zoey,
citerar:

"han sa att han nu känner sig otillräcklig. På nå't sätt får det mig att känna mig "skyldig" och dum för att jag tar upp det nu som först, men samtidigt blir jag arg för att det alltid slutar med att det är han som är "offret" fast det är jag som mår dåligt från början."

Du ska inte kanna dig skyldig! Jag tror inte att det var hans mening. Om du kanner dig skyldig for att han kanner sig otillracklig, da ar det faktiskt nagot du lagger pa dig sjalv - du behover inte kanna sa. Men om du vill att han ska vara mer oppen med sina kanslor, och han sager hur han kanner (otillracklig) da maste han fa 'aga' den kanslan och det ar inte ditt jobb att forsoka stalla det till ratta.

Forsok se det utifran: du vill ha forandringar. Han kanner sig otillracklig. Det ar synd, men det forandrar inte saken i sig, att du vill ha forandringar. Han ar inget offer och det ar inte synd om honom, det ar du som valjer att tycka synd om honom. Han behover inte din sympati, men han behover fa ventilera aven hur *han* kanner.
Slapp tankarna pa vem det ar mest synd om och vem som ar offer - och slapp skulden och det daliga samvetet, det ar inte konstruktivt.

Se det som borjan till nat positivt- nu har ni pratat, och det gick bra (aven om det var jobbigt) men det ar ingen tavling om vem det ar mest synd om - och overtolka inte det han sade som en tyst anklagelse heller. Sta fast vid det du behover och vill ha. Han maste ta hand om sina kanslor medan du tar hand om dina - du kan, och ska, inte fa honom att ma battre, det ar inte ditt jobb.