Hur ser ni på äktenskapet?

Jag håller med dig Aniara. För mig är äktenskapet viktigt, och allvarigt.

Jag ser det som ett löfte att inte ge upp hur som helst. Det skulle jag inte göra nu heller. Men jag ser det som att vi lovar varandra att kämpa för att vårt förhållande ska fungera. Även om vi har perioder som vi är trötta på varandra, så kommer vi igenom det om vi kämpar. Lite som att lova att vara varandras bästa och närmsta vänner resten av livet.

Förlovning och äktenskap är för mig ett sätt att visa min kärlek lite extra. 
Ringarna visar ju världen att vi hör ihop. Men det är inte det primära för mig utan det är kärlekshandlingar...

Det hade egentligen räckt med förlovning för oss. Vi vet ju att vi älskar varandra. Giftemålet är mer av praktiska skäl även om det ger mig ytterligare ett tillfälle att visa min kärlek lite sådär extra.
Men när vi byggt hus tillsammans och sitter i den sitsen vi gör, så är det bra att även från den juridiska synvinkeln vara ett par.

Sen tror jag nog att vi någon gång hade gift oss ändå. Som sagt - det är en kärlekshandling för oss...  

Om vi inte gifte oss kunde vi ju inte ens vara ihop, så för oss att ens kunna fortsätta på förhållandet  när vi äntligen tog mod till oss och vägade, så var det att gifta sig.

Sedan finns det ju det praktiska, sambo barn ärver sina  föräldrar när de dör  medans äktenskapsbarn får vänta till  båda föräldrar har dött.

Så är man sambo och  maken dör så kan man står där barskrapad , utan hus  i värsta fall om inget testamente finns för barnen har mer rätt till arvet än sambon.  En vän till min exmake fick lära sig det den hårda vägen när hennes make dog helt plötsligt.  Hon hade ingen arvsrätt med det hade barnen och svärmor och svärmor  avskydde hennes svårt.  Detta var tjejen som vägrat gifta sig eftersom de inte behövs. Gissa om hon ångrade sig när hon var i rätten för att få sina saker ur huset som han ägde, hon var tvungen att visa kvitto på allt att hon köpt det.

Håller med Aniara fullständigt!

Något jag tycker är intressant är att så många verkar tycka att det är större grej att gifta sig än att skaffa barn tillsammans. Att skilja sig är ju inte sååå svårt egentligen, det är bara ett papper. Rent praktiskt är det väl värre att man separerar och flyttar isär och man behöver ju inte vara gift för att bo ihop. Fast har man skaffat barn med någon är det en person man har kvar i hela sitt liv (förhoppningsvis), även om det tar slut.
Det känns bara som att reaktionerna från omgivningen har blivit större när vi sagt att vi ska gifta oss än när andra sagt att de ska skaffa barn, väldigt märkligt!

Mina första tankar var att jag ville gifta mig för själva festen, men nu känns det mer viktigare att  vara gift. Att alla ska veta att jag valt min man och att han har valt mig :)

Jag håller inte med Aniara, äktenskap ska inte vara tråkiga,  det handlar om att kunna ha  kärlek och livslångt partnerskap  i vardagen, att kunna se det roliga i den grå vardagen och hjälpa varandra att hitta ljusklimtar  och inte bråka om disken utan ta ansvar och visa ömhet och hjälpas åt.

Att skilja sig kostar runt en femhundrig, om man inte har några barn eller saker ihop, det vet jag, redan skiljt mig en gång.Det går inte att vara gift om den andra personen inte är villig att samarbeta, är det en person som får bära ansvaret så blir det bråk om disken och tråkighet.    

Och det där med att aldrig få vara nyförälskad är nys, jo du, enligt min mamma och pappa som hållit ihop 42 år så sker det fortfarande, titt som tätt  blir de som nyförälskade tonåringar.  Bara för att  man är kär i någon så försvinner inte förälskelsen den kommer och går.   
Som mamma säger,  vissa dagar är det lättare att se varför man förälskade sig i C, när man ser hans muskulösa kropp, det där leende, det rödblonda håret och det två glittrande ögonen, ja då blir jag nyförälskad igen. 

Skall sägas, min far är skallig,  gråhårig man med mage idag, men min mor ser honom fortfarande som han engång gjorde  och pappa ser min mor som hans slanka vackra brunhåriga stockholms skönhet, iallfall när de båda är nyförälskade.

Jag tror inte alls vi är så oense om vad livslång kärlek innebär. Jag menar bara att det är ofrånkomligt att vardagen BLIR tråkig, det blir den oavsett om man lever ensam eller med någon vem som helst. Jag tror heller inte att man kommer undan bråk om triviala småsaker när man är trött och sliten och hungrig och går varann på nerverna. Knepet är att inte fortfarande kunna se horisonten ovanför de där småsakerna och inte låta småbråken bli hela verkligheten. Det finns inte en människa i hela världen som inte har några irriterande ovanor, eller som är helt perfekt och alltid hittar ljusglimtar i alla situationer och aldrig utstrålar något annat än ett upphöjt lugn. Människor har brister, och en av dem är dåligt tålamod med varandras brister.

Och visst kan man bli förälskad om och om igen i samma person, men det är INTE samma sak som att vara nyförälskad! Det är något alldeles speciellt när man just har träffat någon, och börjar tro att det kanske, kanske kan bli något, men man vet inte säkert, och man kan inte tänka på något annat, och man vill slänga sig på telefonen och höra vad hen gör precis just nu men man törs inte för man vill inte skrämma bort henom, och det fladdrar massor av fjärilar i magen varje gång telefonen ringer, och man blir helt odräglig att umgås med för man kan omöjligt tänka på något annat. DEN känslan kommer man aldrig mer att uppleva!
Eller att möta en främlings blick lite för länge i en bar och känna suget, se någon närma sig sakta men obevekligt och tänka att ikväll kan vad som helst hända... Att klä av en annan människa för första gången utan att veta vad man kan vänta sig. Just det där pirret blandat med osäkerhet som gör det hela så spännande.

Såna upplevelser ger man upp när man gifter sig, och för en del är det en stor uppoffring, för andra småsaker i förhållande till vad man får, och för vissa är de där kickarna så oundgängliga att de inte kan låta bli att göra som i reklamen och "göra livet levande" med hjälp av otrohet.

Sen kanske jag inte skrev tillräckligt om vad jag tror att det är man får istället för de där kickarna, utan bara att jag tycker det är värt det. Men det är nog ungefär vad du beskriver, ett livslångt partnerskap som ibland innefattar en sprudlande förälskelse, men även på raksträckorna däremellan hålls uppe av värme, tillit, omtanke och helt en dos trams då och då så att det inte blir för tråkigt. Och det stora i att lära känna en annan människa djupare och djupare för varje år som går, på ett sätt som man lär känna få andra människor i livet. Det är stort, och oändligt mycket större än bekräftelsekicken man får av att ragga upp någon ny.

Aniara,  jag frågade mamma om det hela eftersom damen ifråga har längre erfarenhet av äktenskap än någon av oss.
Hon sa jo pirret finns och suget med, så fort pappa jobbade borta så blev min mamma nyförälskad i honom,  efter tag så pirrade i hela kroppen när hon hörde hans röst över telefonen och när han kom hem så kände hon sig precis som när det träffades första gången, väntan pirret och hela biten.

Men skall sägas  både min mor och far  och jag och karl  vi alla visste  redan när vi träffades första gången att de skulle bli vi.  Så våran pirriga nyförälskade där man undrar om man ens blir ihop var väl över på en kvart och sedan kom något större som gick att bygga på, eller något. Jag gissar vilt.

Orsaken att det tog min karl och min 3 år att komma dit vi skulle var mest att vi båda blev lite shockade över insikten och sedan att försöka få allt klicka i tid och rum och att våga, det lite svårt när det gäller frågan vem ger upp sitt land för den andre.

Och jag har aldrig behövt få bekräftelse genom att ragga upp någon, jag vet  att jag duger och det kvittar vad andra tycker, jag vet om det, jag världsbäst på att vara mig.

 

För mig är det i första hand en juridisk uppgörelse. Det kommer inte påverka mitt och min sambos förhållande på något sätt, jag är övertygad om att vi hade kunnat leva lika lyckliga i hela våra liv utan äktenskap, men om man planerar barn och har tänkt att leva samman under en längre tid/resten av livet så är det äktenskap det mest fördelaktiga för oss båda. Sen ser jag själva bröllopet som ett sätt att fira "oss" som par inför familj och vänner.

För mig och sambon visste vi att det var vi sedan första dagen vi blev tillsammans. Sedan fanns det bakom det ett halvår där vi varit kära men inte tillsammans och x antal år då vi funnits i varandras närhet på ett eller annat sätt. Men den dagen vi blev tillsammans lovade vi att kämpa, för vi visste redan då att det inte skulle bli så lätt. Vi har ett lite speciellt förhållande som många har åsikter om.

Jag ser det fortfarande som ett slutgiltigt löfte. Sedan är jag religiös. Så jag ser det som att vi kommer lova inför våra familjer och inför Gud att vi ska älska varandra resten av livet. Det känns väldigt bindande för mig. Mer än samboskapet. Men jag får känslan av att jag har en ganska gammaldags syn på äktenskapen. Kan bero på att ingen i min närhet har skilt sig.

"Nyckeln till ett lyckligt äktenskap är att bli förälskad i samma person flera gånger".

Vet inte vem det är jag citerar, någon klok tänkare, men det är ju precis det allt handlar om. Att ta sig igenom de svåra perioderna och återupptäcka varann och hitta tillbaka till varann trots att livet gör sina krumsprång emellanåt.

Att vara tålmodig, att förlåta, att vara generös, att ställa frågor som inte bara handlar om vad man gör utan framför allt om hur man mår. Att se det man uppskattar hos den andre istället för att stirra sig blind på det man stör sig på.

Att vara rädd om både egna och gemensamma intressen, ingen människa fungerar normalt som blir fråntagen allt de tycker är kul. Jag känner en kille som har golf som sitt ENDA intresse i livet, och dessutom kan han bara ägna sig åt det under halva året! När han blev pappa tvingade hans fru honom att sluta spela golf och istället ägna sig åt familjen.

Jag är den första att ta familjelivet i försvar, jag vet hur viktigt det är och har ljuvliga barndomsminnen från alla helger vi umgicks hela familjen tillsammans. Men att ta ifrån någon det enda intresse personen har? För mig är det samma sak som att stjäla hela personligheten. Det kan aldrig sluta bra helt enkelt. 

Jag kan ärligt säga att jag inte har nån vidare romantisk bild av detta med nyförälskelsen. Snacka om överreklamerat tillstånd! "Om han inte vill träffa mig mer då döööööör jag!" eller "Fan vad hans ex verkar vara påflugen, bara han inte dumpar mig för henne, jag är ju så kär att jag knappt kan äta!"

Hela nyförälskelsen går åt till att oroa sig för att säga något fel, göra något fel, ha fel kläder på sig, spilla på sig, och alla som påstår något annat LJUGER. Det är när man kommit över den första perioden av ängslan och osäkerhet och man med säkerhet vet att den andre vill detta lika mycket som en själv, då och först då kan man njuta i fulla drag av relationen. För mig inträffade detta efter sex månader, när följande konversation utspelade sig:
Jag: "Jag älskar dig"
Han: "Jag älskar dig också"
Jag: "Är det sant?"
Han: "Ja det är väl klart"

Och sen levde vi lyckliga i alla våra dar, eller ja, nu har vi varit tillsammans i drygt tre år och gifter oss om mindre än två månader. Kärleken, glädjen och tryggheten vi känner går inte att beskriva! Vi trivs så otroligt bra i varandras sällskap och lever med en total vetskap om att vi är nummer ett i varandras liv, bra mycket högre rankade än någon annan av våra nära och kära.

Vi kommer garanterat gå igenom tuffa perioder vi också, men har man en sådan grund att stå på tror jag att mycket är vunnet.

Jag tror folk glömmer att man kan  ha intressen och ägna sig åt familjen,  hade inte varit för min mamma, pappa och mormors ( hon uppfostrade mig med på daglig basis)  intressen så hade jag nog aldrig blivit den jag blev.

Mamma lärde mig allt om skog och handarbeten,  mormor om vävning och hur man odlar och min far gav min en stor kärlek till  fysik och katapulter och matlagning.

Jag har sagt till min karl att hans hobbies får gärna bli något han lär våra framtida barn, så vi kommer ha en unge som lär  sig allt om Grand Prix, gamla datorer, mixa musik, matlagning, bakning , lödning och photografi, jag hoppas barnet gillar en av de sakerna när den blir gammal.