Hur ser ni på äktenskapet?

Jag tar det väldigt allvarligt, faktiskt.

Hur seriöst ett förhållande än är när man bor tillsammans och har för avsikt att fortsätta göra det osv, så innebär ett samboskap för mig ändå att man alltid kan ändra sig och göra slut om det blir för jobbigt. När man är gift har man inte det alternativet - eller, det har man ju såklart, och det finns omständigheter när man absolut ska skilja sig, men det ska krävas väldigt mycket, anser jag.

Jag väntar mig inte att det ska vara roligt hela tiden. Jag är övertygad om att vardagen tar över ibland och att det blir tråkigt och ospännande och rentav irriterande periodvis. Och man kan ju ge sig fasen på att just som ens make/maka är som mest hopplös och irriterande så dyker det upp någon spännande person som har allt det man saknar och inga alls av de egenskaper man stör sig på hos den andre. Visserligen har den nya personen andra brister som man inte har hunnit upptäcka än, men det kan ju faktiskt vara så att det är någon som skulle kunna vara en ännu bättre partner än den man har. Men det är där löftena kommer in. Man har ju faktiskt lovat i förväg att om den situationen uppstår så avstår man från att inleda nåt med den andre och jobbar på den relation man har.

Och har man det inte bra tillsammans så jobbar man på det. Seriöst. Lyckas man inte reda upp saker på egen hand går man i parterapi. Är man osams jobbar man med konfliktlösning. Har man tråkigt anstränger man sig för att göra det roligare. Förresten så ska man inte vänta tills man har en kris med att anstränga sig, utan det får man göra hela tiden. Man sjunker inte ner i soffan och glömmer bort att det finns en person till där (mer än enstaka kvällar när man är särskilt trött förstås), man tillåter inte sig själv att glida in i respektlösa samtalsmönster där man blir elak när man grälar, man tänker ut hur man kan göra något extra för sin partner för att göra henom glad, osv.

Så på sätt och vis ser jag det som en uppoffring man gör - att aldrig mer vara nyförälskad, att ha tråkigt och bråka om disken, att vara tvungen att kämpa sig igenom kriser i förhållandet istället för att strunta i det och dra vidare när det blir lite ansträngande. MEN - jag är övertygad om att det är värt det, för att man får något som är så mycket bättre. Något som man bara kan få  just genom att lägga ner den tiden, ansträngningen, och uppoffringen. Det finns liksom inga genvägar.

Så ser jag på äktenskapet!

Jag tror inte alls vi är så oense om vad livslång kärlek innebär. Jag menar bara att det är ofrånkomligt att vardagen BLIR tråkig, det blir den oavsett om man lever ensam eller med någon vem som helst. Jag tror heller inte att man kommer undan bråk om triviala småsaker när man är trött och sliten och hungrig och går varann på nerverna. Knepet är att inte fortfarande kunna se horisonten ovanför de där småsakerna och inte låta småbråken bli hela verkligheten. Det finns inte en människa i hela världen som inte har några irriterande ovanor, eller som är helt perfekt och alltid hittar ljusglimtar i alla situationer och aldrig utstrålar något annat än ett upphöjt lugn. Människor har brister, och en av dem är dåligt tålamod med varandras brister.

Och visst kan man bli förälskad om och om igen i samma person, men det är INTE samma sak som att vara nyförälskad! Det är något alldeles speciellt när man just har träffat någon, och börjar tro att det kanske, kanske kan bli något, men man vet inte säkert, och man kan inte tänka på något annat, och man vill slänga sig på telefonen och höra vad hen gör precis just nu men man törs inte för man vill inte skrämma bort henom, och det fladdrar massor av fjärilar i magen varje gång telefonen ringer, och man blir helt odräglig att umgås med för man kan omöjligt tänka på något annat. DEN känslan kommer man aldrig mer att uppleva!
Eller att möta en främlings blick lite för länge i en bar och känna suget, se någon närma sig sakta men obevekligt och tänka att ikväll kan vad som helst hända... Att klä av en annan människa för första gången utan att veta vad man kan vänta sig. Just det där pirret blandat med osäkerhet som gör det hela så spännande.

Såna upplevelser ger man upp när man gifter sig, och för en del är det en stor uppoffring, för andra småsaker i förhållande till vad man får, och för vissa är de där kickarna så oundgängliga att de inte kan låta bli att göra som i reklamen och "göra livet levande" med hjälp av otrohet.

Sen kanske jag inte skrev tillräckligt om vad jag tror att det är man får istället för de där kickarna, utan bara att jag tycker det är värt det. Men det är nog ungefär vad du beskriver, ett livslångt partnerskap som ibland innefattar en sprudlande förälskelse, men även på raksträckorna däremellan hålls uppe av värme, tillit, omtanke och helt en dos trams då och då så att det inte blir för tråkigt. Och det stora i att lära känna en annan människa djupare och djupare för varje år som går, på ett sätt som man lär känna få andra människor i livet. Det är stort, och oändligt mycket större än bekräftelsekicken man får av att ragga upp någon ny.