Hur ser ni på äktenskapet?

Om vi inte gifte oss kunde vi ju inte ens vara ihop, så för oss att ens kunna fortsätta på förhållandet  när vi äntligen tog mod till oss och vägade, så var det att gifta sig.

Sedan finns det ju det praktiska, sambo barn ärver sina  föräldrar när de dör  medans äktenskapsbarn får vänta till  båda föräldrar har dött.

Så är man sambo och  maken dör så kan man står där barskrapad , utan hus  i värsta fall om inget testamente finns för barnen har mer rätt till arvet än sambon.  En vän till min exmake fick lära sig det den hårda vägen när hennes make dog helt plötsligt.  Hon hade ingen arvsrätt med det hade barnen och svärmor och svärmor  avskydde hennes svårt.  Detta var tjejen som vägrat gifta sig eftersom de inte behövs. Gissa om hon ångrade sig när hon var i rätten för att få sina saker ur huset som han ägde, hon var tvungen att visa kvitto på allt att hon köpt det.

Jag håller inte med Aniara, äktenskap ska inte vara tråkiga,  det handlar om att kunna ha  kärlek och livslångt partnerskap  i vardagen, att kunna se det roliga i den grå vardagen och hjälpa varandra att hitta ljusklimtar  och inte bråka om disken utan ta ansvar och visa ömhet och hjälpas åt.

Att skilja sig kostar runt en femhundrig, om man inte har några barn eller saker ihop, det vet jag, redan skiljt mig en gång.Det går inte att vara gift om den andra personen inte är villig att samarbeta, är det en person som får bära ansvaret så blir det bråk om disken och tråkighet.    

Och det där med att aldrig få vara nyförälskad är nys, jo du, enligt min mamma och pappa som hållit ihop 42 år så sker det fortfarande, titt som tätt  blir de som nyförälskade tonåringar.  Bara för att  man är kär i någon så försvinner inte förälskelsen den kommer och går.   
Som mamma säger,  vissa dagar är det lättare att se varför man förälskade sig i C, när man ser hans muskulösa kropp, det där leende, det rödblonda håret och det två glittrande ögonen, ja då blir jag nyförälskad igen. 

Skall sägas, min far är skallig,  gråhårig man med mage idag, men min mor ser honom fortfarande som han engång gjorde  och pappa ser min mor som hans slanka vackra brunhåriga stockholms skönhet, iallfall när de båda är nyförälskade.

Aniara,  jag frågade mamma om det hela eftersom damen ifråga har längre erfarenhet av äktenskap än någon av oss.
Hon sa jo pirret finns och suget med, så fort pappa jobbade borta så blev min mamma nyförälskad i honom,  efter tag så pirrade i hela kroppen när hon hörde hans röst över telefonen och när han kom hem så kände hon sig precis som när det träffades första gången, väntan pirret och hela biten.

Men skall sägas  både min mor och far  och jag och karl  vi alla visste  redan när vi träffades första gången att de skulle bli vi.  Så våran pirriga nyförälskade där man undrar om man ens blir ihop var väl över på en kvart och sedan kom något större som gick att bygga på, eller något. Jag gissar vilt.

Orsaken att det tog min karl och min 3 år att komma dit vi skulle var mest att vi båda blev lite shockade över insikten och sedan att försöka få allt klicka i tid och rum och att våga, det lite svårt när det gäller frågan vem ger upp sitt land för den andre.

Och jag har aldrig behövt få bekräftelse genom att ragga upp någon, jag vet  att jag duger och det kvittar vad andra tycker, jag vet om det, jag världsbäst på att vara mig.

 

Jag tror folk glömmer att man kan  ha intressen och ägna sig åt familjen,  hade inte varit för min mamma, pappa och mormors ( hon uppfostrade mig med på daglig basis)  intressen så hade jag nog aldrig blivit den jag blev.

Mamma lärde mig allt om skog och handarbeten,  mormor om vävning och hur man odlar och min far gav min en stor kärlek till  fysik och katapulter och matlagning.

Jag har sagt till min karl att hans hobbies får gärna bli något han lär våra framtida barn, så vi kommer ha en unge som lär  sig allt om Grand Prix, gamla datorer, mixa musik, matlagning, bakning , lödning och photografi, jag hoppas barnet gillar en av de sakerna när den blir gammal.