Hur man fastnar och aldrig kommer loss igen

Men Porchez!!

NU ser jag dina inlägg!!!!!

VÄNNEN! Vet inte riktigt vad jag ska säga men vill skicka kramar till dig! Hoppas verkligen att du kan prata med dina s.k vänner. Eller om du har andra du kan börja umgås mer med istället för de här som uppenbarligen inte riktigt är på samma våglängd som du längre.

Sedan ska jag för egen personlig del erkänna att jag inte alls är lika social på det viset att jag "går ut" så mycket nu som för sig ca 10 år sedan. Jag har helt enkelt inte samma ork längre. Eller tid. Men däremot känner jag fortfarande att det är viktigt för mig ATT fortfarande gå ut med vänner. Även om det sker mindre frekvent än förr. Eller inte ens alltid "gå ut" utan mer att träffas. Oavsett var eller hur.

Får man fråga hur du känner rent alllmänt inför dessa vänner? Känner du att ni "glidit isär" eller tror du att detta var mer tillfälligt??

Ibland är det tyvärr så att man glider ifrån en del vänner. Det har hänt mig flera gånger. Sedan KAn det vara vårt att finna nya vänner tycker jag. Själv har jag haft fördel av att jobba med ett yrke där man ständigt träffar mycket nya personer vilket såklart underlättat. Kanske om du har något intresse som du kan utöva och därmed söka nya vänner??? Annars vet jag itne riktigt. tyvärr. Men som sagt, ge inte upp alltför tidigt ang dina "gamla" vänner. Om du känner och tror det kan hjälpa kanske det vore bra att prata med dem om hur du känner?

Stor stor varm kram!!!

Hoppas du känner dig bättre imorgon!

Godmorgon! Och stor kram till porchez!!

Sweet, hos oss har några sadlat om till lärare. Några har ju varit läkare också men det gissar jag inte är ett alternativ om man inte kört det parallellt från början.

Porchez, det är jobbigt att känna att man vill leta nya vänner, jag var själv i den sitsen när jag bodde utomlands och bara för det så var det jättesvårt att hitta andra jag kände att jag klickade med. Sedan dyker de ju upp när man egentligen inte letar, trist nog. Om jag var singel och barnlös nu skulle jag inte ha några att gå ut med tror jag, de är nog som jag allihop, inte så intresserade av det, vill mer träffas hemma hela familjerna.

Är hemma och tvättar och passar på att kolla in tråden samtidigt.

Hoppas att det blev en lyckad kväll till slut Porchez! Kan f.ö. hålla med om att det är lite trist när folk inte vill gå ut längre, min arbetsplats borde definitivt vara sådan att det är standard att gå ut å t m i n s t o n e en gång per månad, men tänk vad det ska vara svårt att få till. (Om jag bodde och jobbade i förorten skulle jag nog inte gå ut särskilt mycket alls, har nog blivit rätt trött själv.) Att skaffa nya vänner i en håla är nog lättaste heller.

PB och Parnassia - gaa, förstår jobb-livsfrustration! Men. Det är sommar! Om det inte är säsongsarbeten som man jagar så är det d ö t t nu. Ingen idé att ha dåligt samvete. (Särskilt inte om man är mammaledig.) Detta sagt av Hattis som är en riktig moraltant när det gäller jobbsökeri. Har själv späkat mig med diverse förnedrande säljjobb som jag avskytt och efter avklarad utblidning tvingat mig själv (och andra...) att söka jobb inom, utom och under min kompentens genom att terrorisera växeltelefonister och bocka av i Gula sidorna. Fick ett napp och sedan rann det på och nu har jag ett jobb som motsvarar min kompetens och där jag känner att jag utvecklas. Men det ÄR svårt utan kontakter och tur. Även i Stockholm. Och hur det då är i era hålor har jag svårt att föreställa mig. Önskar er all energi och lycka.

PB - du som är verbal, social och ansvarstagande, du har inte funderat på att utbilda dig och jobba med någon form av socialt arbete?  Där är min ganska kvalificerade gissning att de flesta inom den banan faktiskt är över trettio (minst) när de börjar plugga. I sådana yrken är livserfarenhet mycket värt. Jag tror nog att världen skulle bli lite bättre med dig i en sådan roll.

Ser också att det har varit drama för Nancy, vilken tur att det finns snigelkonsulter här!

Snorkis ho ho, ngt som händer?

Kul att Kängu tittat in

Sweet - Har ju noll koll på din branch. Finns det kollegor som har bananskalssnubblat in på nya banor? Starta eget verkar otroligt svårt. Tillsammans med andra kanske? Men det är kanske inte en sådan förändring du är ute efter.

Lappis och September - känns som om ni är min gynekolog i hasorna!

Detta är ju dokumenterat missfall nr två, - men jag misstänker att det kan vara två tidiga till när jag inte testat förrän rätt sent. Detta känns iaf inte på långt när lika jobbigt som för ett år sedan när jag var övertygad om att hade man klarat tolv veckor så hade det klarat sig. Har fortvarande liiite svårt att titta på bebisar som är födda i mars i år men det går lättare och lättare.

Även om jag resonerar rationellt kring detta missfall så kunde jag förstås ändå inte låta bli att lipa hos gyn i fredags. Hon fick rusa och hämta snytpapper och ägna viss tid åt kurativt samtal tror jag (har liiite svårt för sådant, men uppskattade det ändå). Fick remiss för att kolla sköldkörtelvärden m.m. steg 0,1 i fertilitetsutredning. Trombyl ska ordnas för att kunna starta vid eventuellt framtida plus.

Så - nu önskar jag bara att det ville blöda klart och att jag sedan kan få ett minus och börja om. Är lite orolig för att min kropp är trögfattad som vanligt. Har tagit in det intellektuellt, är på väg att ta in det känslomässigt, men jag misstänker att kroppen bara har börjat. Har inte det minsta ont. Är knappt rött alls. Gaah. Finns det någon som hört talas om att man behövt skrapning efter missfall v 4-5? Får väl ge mig till tåls några veckor till, men å vad jag har dåligt tålamod   

Hattis, , det var väldigt snällt sagt.
Haha, jag fick förut idag ett meddelande i inboxen där vederbörande tyckte att jag skulle överväga att bli präst...

...vilket sällsamt ställe det blir att åka till Passionsblommans place!
Trädgårdsmästar-präst med hem för behövande barn, biodling, besöksträdgård, kafé, kapell, konfirmandläger, rehabilitering för utbrända och så en ateljé för binderier och en skrivhörna för krönikorna, boken, diktsamlingen och allt vad det nu är förslagen gällt. Sambon gastar om krönikor , böcker och filmmanus "för du beskriver ju tsaker så man till och med är tvungen att garva när du skäller på en för ens egna uselhet"

Min son tycker att jag ska bli kock och konditor"för du lagar så goda saker mamma"

Hahaha!

Jätte fina ord Sweet, tack! Jag tror att det var först igår som jag verkligen kännde att vi har växt ifrån varandra. Eller först igår som jag insåg att jag måste acceptera att jag för första gången inte är på samma ställe i livet som dom är... Vi är fyra stycken som varit vänner nu i tio år. Vi har gått igenom mycket men alltid varit vi i grund och botten. Mitt största problem är att jag inte har mycket vänner utanför dessa tjejer. Vilket de andra har...

En tjej, hon som skulle komma hem till mig igår kväll men som glömt bort att hon hade tvättid så hon hann inte komma till mig innan spelningen. Hon är den tjejen som jag hängt ihop mest med de senaste två åren. Hon skaffade pojkvän för ca ett år sedan, hon sa själv då att hon ALDRIG skulle bli en sån tjej som bara hängde ihop med sin kille och inte umgicks med sina vänner. Nu har det blivit så ändå... Jag klandrar henne inte, jag stör mig inte på de som är kära och vill umgås med sinpojkvän, jag tycer bara det är gulligt och fint! Men då ska man stå för det! Det gör hon inte... Jag skulle accepterat det. OM hon sa nånting till mig... Samma sak igår, hade hon bara sagt till mig att de bara ville se spelningen och inte ha en helkväll så att jag också hade varit intsälld på det så hade det inte gjort nånting. Jag hade självklart varit besviken, men ändå inställd på det...
 Nu fick jag bli besviken, flera ggr under kvällen igår istället.

Bs - ja det är verkligen svårt att hitta nya vänner, jag är lite blyg och har svårt att vara öppen och pratsam mot folk jag inte känner så väl. Ibland funderar jag på vad som krävs, byta jobb? Det försöker jag ju, men inte det lättaste. Eller ibland funderar jag t.o.m. på att börja ett nytt liv. Flytta nån annastans, börja plugga och bara börja om. Men jag trvis ju här så jag vill inte flytta... Tror inte jag skulle våga heller...

Hattis - missade ditt inlägg nr 2. Hur länge har du blödit nu? eller inte blödit? Hur lång tid är normalt efter ett missfall för kroppen att bli "återstäld"

Förstår att det måste vara tungt, när man känslomässigt lyckas bearbeta när inte kroppen gör det...